Att bli sin egen bästa kompis

När det var januari och jag blev ensam spenderade jag timme efter timme i Instagrams DMs, skrivandes med någon som kom att bli en nära vän. Hon var med om ganska exakt samma sak som jag gick igenom. Vi blev lämnade av de vi älskade mest efter fem år tillsammans. Vi satt i samma båt, hon och jag. Vi grät ihop, skrattade ihop, sörjde på varsitt håll men ändå tillsammans.

Någonstans mitt i allt det där sa vi: vi måste bli vår egen bästa kompis nu.

0100

Jag insåg aldrig hur uppsnärjd jag var i vi:et. Hur viktigt ett gemensamt liv blivit för mig. Så hur överlever man något som känns omöjligt att genomlida? Man blir sin egen bästa kompis.

För mig har det varit skitsvårt. Det är skitsvårt. Jag har nog aldrig varit min egen bästa kompis. Jag har ofta satt andra människors välmående framför mitt eget och gång på gång tappat bort mig själv bland känslor, tankar och allt som händer i andras liv. När vi:et helt plötsligt inte fanns mer stod jag handlingsförlamad. Det tog månader innan jag slutade inkludera honom i mina middagsplaner, jag tänkte ”kanske halloumistroganoff, det gillar han ju” när jag stod i mataffären och det tog många månader innan jag slutade scanna av min omgivning efter hans nacke på bussen, på torget, bland äpplen och knäckebröd i mataffären.

0099

Att bli sin egen bästa kompis är läskigt. Skitläskigt. Men också skitviktigt. Jag vill aldrig mer vara känslomässigt beroende av någon som jag var av honom. Jag vill bli kär och dela livet med någon igen, men jag vill aldrig mer att någon blir mitt liv. Att jag:et helt och hållet byts ut mot vi:et.

Där står jag nu. Försöker bli min egen bästa kompis.

0097

När sommaren precis hade börjat träffade jag någon som fick mig att återfå lusten till att bada. Jag älskade vattnet som liten. I tonåren tog kroppshatet över. Badlusten tar jag med mig från tiden med honom, även om hans liv aldrig flätades samman med mitt.

Igårkväll cyklade jag ut till djuphavsbadet. Själv. Hoppade i och simmade en stund, sedan satte jag mig på bryggan och läste en bok. Bara jag. För att jag ville det. Jag älskar kusten, klippor och havet som inte har något slut. Och i de stunderna blir jag både stolt och glad. För trots att jag ännu inte är framme är jag på väg.

Och snart, då är jag nog ändå min egen bästa kompis.

6 kommentarer

Jag vill berätta för er

Jag vill berätta för er om våren som var och sommaren som är.

Om hur det gick från tårar på alla tänkbara platser i Malmö till skratt över torg och kullerstensgator. Om tårarna som föll mellan hyllsystemen i mataffären och på så många varv på 3ans busslinje runt Malmö. Jag vill också berätta för er om värmen i mig när jag fick tycka om någon igen. Vara någon nära och att våga släppa någon in på livet igen.

0028

Jag vill berätta för er om alla dalar av fritt fall, om alla lyckorus och om stoltheten i att gå vidare. Att överleva något som kändes omöjligt att genomlida. Om livet som blev efter livet som rasade.

Det har hunnit bli augusti nu och jag plåstrar om mitt hjärta. Plåstrar om mig.

Jag ska berätta för er.

13 kommentarer

Nu är det aslänge sedan den där skiten hände

Klockan är 22:06, lördagkväll. Jag sitter skräddare i soffan. I min soffa, i min lägenhet. Och jag har ett lugn i bröstkorgen, för det här är min plats nu.

För tre månader sedan trodde jag att min bröstkorg skulle göra ont för evigt. Att jag aldrig skulle kunna le på riktigt igen. Nu gör jag det, varje dag. Jag kommer nog skriva mer om det framöver, om att gå vidare efter hjärtekross, men nu vill jag mest bara ge er ett hej och mjukstarta det här igen.

1053

Jag har bott in mig på mina trettiofem kvadratmeter, klarat min tenta trots noll ork eller motivation, köpt nya kläder och bestämt att chips visst är en rimlig middag ibland. Speciellt om man äter i sängen.

Jag tänker att jag ska försöka fotografera min lägenhet och visa er. Bjuda in er till mig, visa hur jag har det. Är det något annat ni gärna vill se eller läsa om framöver? Ni har alltid så kloka och roliga önskemål. Skriv en rad eller två, så knåpar jag ihop något inom kort.

Och ni, nu är det ändå aslänge sedan den där skiten hände. Konstigt och skönt på samma gång.

Jag lever nu.

18 kommentarer

Det är nu det händer

Jag började april på bästa möjliga sätt. Det här hände nämligen i måndags:

1043

Jag fick nycklarna till min nya lägenhet! Kan inte riktigt förstå att det händer nu. Jag har bott hos min storebror i nästan tre månader. Är så himla tacksam för det, att han och hans sambo öppnade sitt hem för mig, bäddade en extrasäng i vardagsrummet och gav mig kramar när jag behövde det som mest.

Men nu händer det: jag flyttar till eget och börjar om.

1042

Lägenhetsbytet gick i lås till slut. Igår klev jag in till mina 35 kvm vindsvåning med mitt förstahandskontrakt i handen. Överlycklig. Ikväll kommer min möbelleverans och om bara någon dag eller så kommer det här lilla utrymmet vara möblerat med en gosig säng. Kommer aldrig mer vilja gå upp på morgonen eller gå hemifrån.

Hur ska jag bo in mig på bästa sätt? Och hur firar man ens det här?

Vill maxa njutet till fullo, på alla sätt.

10 kommentarer

Nu

Jag tar det långa bussvarvet till universitetet för att hinna lyssna på nästan ett helt poddavsnitt på vägen. Orkar sällan hålla koncentrationen hela föreläsningen men jag nöjer mig med att ens ta mig dit. Antecknar så mycket jag orkar och tar sedan bussen tillbaka.

1039

”Du är i kris” säger terapeuter och läkare och nickar förstående. ”Du reagerar fullt normalt, det är en process att ta sig igenom en kris”. Jag tänker att jag inte vill vara i någon jävla kris. Ändå är det skönt att höra att jag inte håller på att bli dum i huvudet, att det är så här det blir när något vidrigt händer. ”Det är som när någon är med i en olycka, det är inget man kan förutse. Du visste inte, du kunde inte förbereda dig”.

Det är som att han dött. Fast han lever.

1038

Fick höra att man lätt blir frusen när man bär på sorg. Jag har ingen aning om det faktiskt stämmer, men när jag är extra ledsen duschar jag varmt och länge. Lägger en ansiktsmask, syrar och återfuktar.

Som att vara extra snäll mot hyn när det är tungt att andas.

1041

Jag är okej nu. Det har gått 64 dagar och jag är okej. Jag tänker på livet som blir från och med nu, hur jag ska inreda min lägenhet och hur jag vill leva mina dagar. Flytten i månadsskiftet kommer garanterat bli ett bakslag och så jävla tungt, men det blir också början på något nytt. På mitt eget liv.

När det hände bestämde jag mig för att få tre månader att sörja och vara skitledsen. Den nionde april är mitt datum, då börjar jag om. Accepterar, går vidare.

13 kommentarer

42 dagar i den värsta av bergochdalbanor

Det här breakupet tar verkligen priset. Svåraste, hårdaste och det värsta jag varit med om. Det är så oerhört utmattande att vara hjärtekrossad. Tungt så in i helv att vara den som blev lämnad när en själv gett bort hela sitt hjärta till personen som valde att gå.

Nu har det gått 42 dagar och den här tiden har minst sagt varit en bergochdalbana. Den typen där en vill skratta och kräkas om vartannat. Ett par saker har jag ändå kommit till insikt med och reflekterat över under de här 42 dagarna av känslococktail.

1029

▸ Ställ alltid dig själv i bostadskö. Jag går miste om 2 år i kötid för att vi stått registrerade på honom (med mig som enbart medsökande istället för på eget konto). Den niten gör jag aldrig om.

▸ Den tidiga vårsolen är som det lenaste plåstret på ett trasigt hjärta.

▸ Det är så många dimensioner i ett breakup, så många känslor som ska kännas. Och det är okej. Jag är fortfarande både ledsen, arg och besviken i vågor. Ibland allt på samma gång, men det får vara så. För den här skiten är röv.

▸ Gör inte en partner till ditt liv, det blir så jobbigt om hen försvinner. Äg din egen tillvaro och låt din partner vara *en extra fin krydda i livet* istället. Ge alltid helhjärtat, men tappa inte dig själv.

▸ Och gör inte din partner till din enda vän. Det blir så ensamt om hen försvinner.

▸ Jag kan hålla huvudet högt. Jag älskade fullt ut, gav allt. Det är fortfarande helt omöjligt att ta på att det inte räckte, att jag inte räckte. Men jag kan lämna det här med huvudet högt.

Jag gjorde allt och älskade så mycket.

8 kommentarer

Släpper du mig nu så går jag

Det är lördag och vi ses i lägenheten för att fortsätta dela upp det som var vårt. Det har gått en månad, precis på dagen, och jag plingar på dörren som om mitt namn inte längre skulle stå på brevlådan. Det gör det, men ändå känns det inte som att komma hem. För hemma var med honom och med honom får jag inte längre vara.

Det är lördag och vi ses för att jag bett om det. Om att få höra honom berätta, om att få svar på de frågetecken som fortfarande gör att jag vaknar varje natt.

Han gjorde slut med mig för en månad sedan. Nu behöver jag känslomässigt göra slut med honom också.

IMG_4317
902
1444
1865
802
800
2481
2479

Vi pratar i timmar och jag ser honom. Personen jag blev kär i, som jag delat livet med i så många stunder och år. Han som jag skrattat mitt bästa med och som varit min allra största kärlek och min bästa vän i nästan fem år.

För mig är vi så mycket bättre än det här. För mig är det så svårt att ge upp vår kärlek när den varit det finaste med de senaste fem åren. Men det är omöjligt att fixa ett oss själv.

Det sista jag vill är att göra känslomässigt slut med honom, men jag blir tvungen till det nu. Jag kommer nog alltid hoppas, alltid tro på oss. Någonstans där i mig kommer jag nog alltid känna att vi aldrig blev helt klara, att det tog slut för tidigt.

Men han släppte mig och nu måste jag gå.

6 kommentarer

Mina mest lajkade bilder 2018

Paus i den här bubblan av hjärtesorg. Vad sägs om att kika på, och kanske framför allt sammanfatta, vad som gick hem allra mest på Instagram förra året? Ni hittar mig där som lindbergellen!

På nionde plats:

2632

om jag ska njuta av att det är lördag (bästa dagen) och helg? jepp!

På åttonde plats:

2355

tror nog jag håller mig inne här idag, med otto, en god frukost och det sista av tentaplugget. nu när till och med malmö bestämt sig för snö och vinter. vad gör ni idag? 

På sjunde plats:

2027

en lördag utan tusen måsten, och ett par eyelinervingar på det. vinnande koncept.

På sjätte plats:

0009

en bättre frukost 🌱

På femte plats:

0010

tack för den här gången öland, du briljerade precis som vanligt 🍃

På fjärde plats:

2473

*snälla låt mig slippa*

På tredje plats:

0011

morgon

På andra plats:

2354

bra prioriteringar i tentaplugg: sova en stund efter lunch

På första plats:

2799

köpte ballong och gick på barnkalas

best_nine_2018

Gillar variationen bland era favoriter under året som gick. Ni har gillat frukostar från mina favorithörn i lägenheten, ett vallmohav på Öland och mitt nylle. Och Otto som inte ville bada ¯\_(ツ)_/¯

Här hittar ni mina mest lajkade bilder för tidigare år:
2017
2016

Inga kommentarer

”Snart är det aslänge sedan den här skiten hände”

Det har blivit februari nu. För mig betyder det att tiden går. Att det inte längre är pissmånaden då han lämnade mig. Att jag överlevt trots att den här typen av hjärtekross känns helt omöjlig att genomlida. Den när sorgen blandar sig med både svek och hopplöshet. Men det har blivit februari nu och den här veckan är det en månad sedan hela min tillvaro kastades omkull på en millisekund. Det har varit en av mina värsta månader någonsin, men nu är det februari och jag har överlevt.

Vilken grej ändå.

Foto 2019-02-03 07 51 51

Och ni, fy sjutton vad ni är fina. Tack för omtanken, hoppet och kärleken ni skickar. I den här situationen gör det allt.

Fortfarande går mina dagar ut på att vara, att bara klara av. Kanske kommer det komma ett inlägg då och då om något annat än ett trasigt hjärta. Vi får se. Jag ser att ni är ett par stycken som skriver att ni önskar fler blogginlägg. Jag hör er och jag önskar samma. Vill bara säga det, så att ni vet att jag läser och ser och känner likadant. Jag ska försöka kicka liv i den här bloggen igen, så snart den värsta känslostormen lagt sig.

0008

Idag skriver och skickar jag in ansökan om ett lägenhetsbyte. En etta på 35 kvm, nybyggnation i vindsvåning i befintligt hus i mitt kvarter. Om ett par veckor vet vi om bytet godkänns eller inte. Jag hoppas för allt i världen att det går igenom. Att jag kan få lite flyt i det här. Om allt går som önskat flyttar jag första april. Jag har möblerat de där 35 kvadratmetrarna i huvudet så många gånger nu.

Ni kan väl hålla tummarna för att bytet går igenom?

11 kommentarer

Det har gått 23 dagar

Jag går förbi tomma byggställningar och butiker som stänger för dagen, människor som fikar ute trots att temperaturen nästan är 0 och klockan sent på kvällen. Människor som promenerar hand i hand eller kanske leder en cykel bredvid sig.

Jag går förbi med gråten i halsen och hela livet på paus, men där ute fortsätter allt precis som om inget hänt.

Jag ringer bara för att höra honom säga det högt. Att han inte ångrar sig, att det här känns rätt för honom hur fel det än känns för mig. Jag vet att det är destruktivt men tänker att det kanske gör det lättare att förstå om jag får höra det sägas rakt ut, att han inte längre är kär och att han inte tror på oss. Men det blir inte lättare, jag gråter i varje steg jag tar resten av samtalet.

Jag hör honom prata om fina minnen av oss och går om möjligt sönder i ännu fler bitar.

3267

Idag har det gått 23 dagar och jag vaknar upp i gråt. Klockan är bara 03-någonting och svullnaden på mina ögon har inte lagt sig från kvällen innan. Jag stryker föreläsningen i min kalender, tänker jag tar det sen och försöker tänka på något annat än hur ont det här gör.

Efter 23 dagar har chocken lagt sig och det är bara sorg och hopplöshet kvar. Som att sörja att någon dött trots att han fortfarande lever. Att försöka vänja sig vid att det inte är han som får samtalet om VG på tentan, att det inte är han som längre tröstar och ger en kram. Att det inte är han som jag går med på bio, vaknar upp bredvid eller äter middagar med. Han lever fortfarande, men bara inte med mig.

Och under tiden allt där ute fortsätter som om inget hänt hör jag honom säga

”ja, det här känns rätt”.

11 kommentarer
1 2 3 47