Varningsklockorna jag borde lyssnat på och känslan av att inte våga känna

Ni var en himla massa som ville veta mer om utmattningssyndrom i min undersökning, så jag tänker att det kan vara bra att vi berör ämnet. Jag har själv svårt att förstå situationen jag hamnat i, men jag tänker då också att det säkert är svårt för andra att förstå. Jag vill dessutom prata om det för att göra andra uppmärksamma på signaler och tecken på när det börjar gå åt skogen.
 
Jag kan vara exemplet på när det gått för långt så att ni slipper vandra samma stig, så att säga.
 
Jag tänker att vi börjar kika på de fysiska symptomen min kropp hade och hur det kändes att inte känna medan varningsklockorna ringde på alla tänkbara frekvenser. Så fortsätter vi senare med den utlösande faktorn, och vad som egentligen gjort att jag inte velat känna efter.

 

Jag började misstänka att något var fel i mig under tidigt 2016. Jag var obotligt trött och det spelade längre ingen roll hur mycket, lite, länge eller kort jag sov. Jag blev aldrig utvilad. Jag fick besök av huvudvärk flera gånger i veckan, hade konstig värk i kroppen som kom och gick och feber/förkylning ungefär varje månad. I februari var jag två veckor på semester i Indien och under vistelsen där träffade jag en ayurveda-läkare som sa åt mig att uppsöka sjukvård hemma i Sverige, eftersom det inte är normalt att ha feber en gång varje/varannan månad. Sagt och gjort, “ta prover på allt, så mycket det bara går”. Jag visste att det stod mellan fysiskt brist (ex, brist på järn) eller psykiskt fel (ex, utmattning) men hoppades såklart på det förstnämnda. Provresultatet kom tillbaka positivt i den bemärkelsen att det inte var något fel med min kropp fysiskt, negativt i den bemärkelsen att det då handlade om något helt annat.

 

Istället för att fortsätta utredningen om vad som var fel gjorde jag vad som kändes lättast för stunden: ignorera och låtsas som inget hänt. Jag minns att jag tänkte att det nog ändå inte gjorde något, eftersom jag om ett par månader skulle ha sommarsemester och då hade “all tid i världen” att vila. Alla tidigare tecken och symptom (alltid trött, ofta huvudvärk och ständigt febrig eller förkyld) fortsatte såklart under kommande månader, men de fick sällskap av bland annat yrsel, stickingar och domningar i benen och armarna, koncentrationssvårigheter och ett oerhört dåligt minne. Jag hade svårt att få ihop mina dagar med planering och struktur, något som tidigare verkligen vart min styrka. Till slut var det svårt att ens hålla fokus när jag läste mail, och när jag väl tagit mig igenom längre texter hade jag glömt vad som stod längre upp.
 
Men jag fortsatte mitt liv i tvåhundra knyck utan att blinka. Det blev april, maj, juni och jag bet ihop tills käkarna värkte.
 
Jag skapade mig omedvetet två knep för att hålla mig ständigt sysselsatt. Det första var att sova, mycket. Jag sov alltid så att jag knappt hade marginal till jobbet (definitivt ingen frukost eller “skön stund” på morgonen) och när jag kom hem från jobbet höll jag igång till det att jag “fick” gå och lägga mig. Klockslaget för det var någonstans runt sju på kvällen. Om Johan jobbade länge en kväll eller var på träning la jag mig alltid och sov en stund, för att låta honom väcka mig till middagen. 
 
Knep nummer två var att arbeta, konstant. För ungefär prick ett år sedan förändrades mina arbetsuppgifter och det senaste året har jag ägnat många av mina arbetstimmar åt förbättringsarbete och affärsutveckling. Jag har ovanpå detta vart team leader för två grupper samt allmän support av allt från kundservicefrågor till felmeddelande i vårt affärssystem. Och jag älskar mitt jobb. Det är utvecklande, spännande och intressant varje dag. Jag möter problem som behöver lösas och jag får vara kreativ och klura på smidiga funktioner för att förenkla arbetet för vår personal. Jag växer i mitt arbete och jag växer som människa. Mitt problem var bara att arbetet tillät mig att jobba många fler timmar än åtta om dagen eftersom det alltid fanns något att göra – och att jag mer än gärna jobbade all vaken tid jag hade.

 

Och det är svårt att beskriva känslan av att inte känna. När en liksom inte vågar känna efter inombords (gissningsvis för att en innerst inne vet att något är fel) och därför helt enkelt slutar med det. Likgiltighet. Bottenlös tomhet och total uppgivenhet. Jag slutade bry mig, det var liksom lättast att inte känna alls när valet var ångest. För så fort jag öppnade upp lite, lite på det stängda locket började hjärtat slå dubbla slag och jag kunde inte komma bort från känslan av att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen, krossa vartenda revben på vägen om det krävdes.
 
Så jag förseglade locket, låste och kastade nyckeln.

 
Tänk vilket fantastiskt varningssystem vi har i kroppen. Som fungerar och arbetar helt per automatik, och det enda vi egentligen behöver göra är att lyssna på signalerna. Varningsklockorna som ringer när kroppen börjar säga ifrån och ge upp borde ju ringa på alla tänkbara frekvenser. Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att det var oerhört korkat gjort att inte fortsätta min utredning efter provresultaten, att inte lyssna på varningarna min kropp gav mig. Men det är lätt att vara efterklok.
 
Mitt första, och allra viktigaste, tips till er som tycker er ana varningsklockor hos er själva eller någon i er närhet: ta det på allvar.
 
Det blir så himla mycket lättare om en löser upp knutarna direkt istället för att slå dubbelknut på dubbelknut.
38 kommentarer

38 kommentarer

  1. Jag går igenom något liknande. Utmattningsdepp som egentligen började för 1 år sen men jag hann inte ta hand om det då(typiskt) så jag körde på i ett år till sen hamnade jag verkligen på botten. Rekomenderar alla att söka hjälp direkt för då är det lättare att ta hand om och jag önskar ingen att hamna på den absoluta botten, det är en hemsk plats där man inte vill vara.

    Kämpa på<3<3

  2. jag mådde precis som du före jag blev diagnostiserad med hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln) 2013, jag känner igen det där att sluta bry sig om saker istället för att känna ångesten. Jag har fått medicin, men jag kan inte säga att jag är frisk än eller egentligen ens mår bra än. Får jag fritt spekulera så tror jag min sköldkörtel gav upp på grund av stress eller något sådant. Jag ska väl snart orka ta tag i det också…

    skickar en virtuell kram till dig <333

  3. Så himla viktigt att man börjar prata mer om utmattningssyndrom. Det är alltför många människor som går runt med samma känsla av trötthet och apati i kroppen, och fortsätter att utsätter sig själv för stress. Jag själv är en sådan person som har väldigt lätt för att gå in i väggen, och mina symptom visar sig alltid först i magen. När jag börjar bli illamående i en påfrestande situation vet jag att det är dags att varva ner och koka en kopp te. Tack för din text. <3 Jag hoppas innerligt på att fler tar taget i sitt eget välmående.

  4. Kan bara säga tack, för att du delar med dig. Jag står inte i en sån här situation men andra gör ju det och din öppenhet kan rädda så många. Så himla mäktigt med kroppens signaler, som du beskriver.

  5. jag önskar att jag hade läst detta inlägg när det behövdes som mest. var där i trean på gymnasiet och det fortsatte under mina tre första jobb. har aldrig erkänt det för mig själv dock, fick nämligen höra av vuxna personer att ungdomar inte kan drabbas av det :))))))))) fy fan för sånt.

    1. Usch, ibland blir jag bara så irriterad och ledsen över hur vuxenvärlden behandlar ungdomar. Klart som fasen det också kan drabba unga, det kan drabba vem som helst. Utmattning handlar inte bara om att en jobbat för mycket eller har ett allmänt krävande arbete, det kan vara så mycket mer än det (och detta kommer jag beröra i senare delar av denna serie!).
      Tack själv, Amanda. Tack för att du delar med dig.
      <3<3

  6. Var längesen jag kikade in här, men du bjuder på intressant läsning som vanligt. Stark att dela med dig av detta och jag är säker på att den kommer vara till hjälp :) Kram!

  7. Vill bara skriva och tacka för att du tar upp och belyser det här. Är själv mitt i sjukskrivningsprocessen pga depression och ångest just nu (som student är det lite extra knepigt) och känner igen mig så mycket i vad du skriver.

  8. Jag ignorerade också tecken helt sjukt länge. Jag fick aldrig någon utmatningsdiagnos, mest för att jag orkade inte stå på mig. Jag minns när jag satt hos läkaren (med skolkänslan av att jag tog upp hans tid), hulkgrät och han stirrade på mig och frågade "vad vill du att jag skall göra". Då hade jag "bara" sömnproblem. Jag sov så lite under våren att jag har stora minnesluckor, grät överallt, grät när jag vaknade, grät när jag gick och la mig. Var förkyld sju gånger på fyra månader. Började tappa minnet. Ändå hela tiden med med tanken att jag var.. gnällig. Mår mycket bättre idag, mkt tack vare akupunktur, men vet faktiskt inte om varken jag eller min omgivning har insett hur pass dåligt jag mått det här året. Tack för du delar med dig, det är ändå fint att veta att man inte är ensam på något sätt. Kram

    1. Först och främst vill jag bara knäppa den där läkaren på näsan och skrika honom i ansiktet. Fy fan. Det är inte meningen att en ska behöva stå på sig på en läkarmottagning, med rätt frågor och kunskap ska de kunna se vad som är fel och hjälpa en på rätt spår. Herregud.
      Sen vill jag skicka över lite virtuell kärlek. Det är precis som du nämner, på något sätt känns det fint att inte sitta ensam i berg- och dalbanan. Att en kan dela det med någon, det som är så svårt att annars förklara för andra. Känslan.

      Tusen tack för att du delar med dig av din berättelse och tack för dina fina ord. Glöm aldrig att du inte är ensam, vi är så himla många i liknande situationer som stöttar när det behövs.
      <3<3

  9. Jättestarkt inlägg och vad modigt att du vågar dela med dig. Det berörde i alla fall mig väldigt mycket och jag vet med mig själv att jag inte alltid lyssnar när kroppen säger ifrån.

  10. Superfint att du skriver om det här Ellen! Att du vill berätta. Jag började "gå in i väggen" termin två på min utbildning men ba körde på ändå. Var trött som sjutton men glad utåt och somnade typ på hallmattan (kändes det som) så fort en kom hem och stängt dörrn.
    Det behöver verkligen skrivas och pratas mer om detta!

  11. Väldigt bra inlägg om hur det kan gå till och kännas. Tycker att det är bra att många är öppna och ärliga kring utmattning, det kan bidra till att fler får förståelse för hur det går till och förhoppningsvis kanske det kan hjälpa någon att undvika det… Jag gick själv in i väggen i december 2015. Det tar lång tid att läka när en väl tippat över kanten, även om allas resa ser olika ut. Jag har jobbat 25% i två månader och börjar jobba 50% på måndag. Efter 10 månader vet jag fortfarande inte om min kropp och hjärna klarar 50% arbete, men jag hoppas innerligt att jag är på rätt väg nu. Framåt, inte tillbaka. Tack för att du delade med dig! <3

  12. Hej. Jättebra beskrivning. Men jag undrar: vad skulle du ha gjort istället? Jag menar, det är liksom inte ok att vara sjuk inmanande kraschat helt…eller sjuk. Det känns inte som att någon skulle förstå om jag inte gått in i väggen på riktigt.

  13. Tror det är jättebra att du skriver om det här, så att personer som är på väg åt samma håll kanske kan känna igen sig och snabbare göra en förändring!
    GRYMT!

  14. Tack för att du skriver om detta. Själv drabbades jag i maj. Tagit månader att komma tillbaks. Jag hade symtom som huvudvärk, grät hela tiden, m.m. olika syn om samt svårt att koncentrera sig. Glömde saker, kräkningar. Jobbade för mkt sa ja till det mesta. :( hjälpte andra. Men lärt mig såhär i efterhand mkt att lyssna på kroppen i tid och göra om. Tacka nej och prioritera det som känns bra och är viktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *