Den efterlängtade semestern, ett hjärta som slog i otakt & en diagnos som fått hela min värld att rasa

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig responsen som kom efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och varningsklockorna jag hade men aldrig lyssnade på. Ni är så fina som efter det berättat er historia, delat med er av era erfarenheter och tackat mig för att ämnet lyfts och pratas om. Och jag tänker att vi måste fortsätta, vi måste våga prata mer om det. För allt fler blir sjukskrivna för utmattning, och jag vill nog inte ens veta hur många som lever i det tysta med ångest.
 
Den här delen i serien om utmattningssyndrom och ångest är nummer två, del ett hittar ni här.

 
Efter många månader av mycket jobb, mycket sömn och ständiga varningssignaler som jag ignorerat fick jag äntligen den där fantastiska semestern. Jag rensade min mail, la in en autosignatur och stängde av min dator. Semester. Tre veckor, tre veckor av bara ingenting.
 
Jag visste ju att det var nu jag skulle slappna av, vila och återhämta mig, så att jag kunde komma tillbaka i augusti och vara på topp igen. Jag visste att det var nu jag skulle kolla min jobbmail noll gånger, inte arbeta i huvudet ens det minsta. Det var lättare sagt än gjort. Som jag nämnt tidigare vet jag nu i efterhand att jobbet var en av de sakerna jag gjorde för att slippa deala med livet, jag jobbade därför konstant i huvudet trots att jag var på semester.
 
Jag låg med kletig olja över hela kroppen i gassande sol och tänkte på min översvämmade mailbox, jag satt på grillmiddagar och funderade över vad jag skulle ta mig an när jag kom tillbaka till kontoret och jag planerade hösten under tiden vi hade filmkvällar.
 
Mitt i semestern ringer min mamma och berättar att pappa blivit körd i ambulans från ett sjukhus till ett annat, och att han måste genomföra en operation rätt omgående. Inför operationen försämrades pappas hjärta och vi blev därför ombedda att åka till sjukhuset för att vara nära, för att vara på säkra sidan. Operationen gick bra, pappa blev av med hela tjocktarmen och har nu ett stort ärr över magen.
 
Men han överlevde.
 
Min pappa har alltid vart min svaga punkt, min akilleshäl. Han har länge levt med ett struligt hjärta och en kronisk tarmsjukdom, och det gör ju alltid ont i en när ens förälder är sjuk, men hjärtat och magen var ändå något jag har kunnat acceptera. För ett år sedan fick vi dock resultatet av min pappas demensutvärdering: han har Alzheimers. Och ungefär där stängde jag av, slutade känna efter.
 
För hur tar en sig vidare med vetskapen att ens förälder om ett par månader eller år inte kommer minnas vem en är?
 
 
Och det är inte konstigt egentligen, att återhämtningen är noll om en jobbar konstant i huvudet även på den lediga tiden och sedan går i tusen bitar när det finns risk att ens förälders hjärta inte klarar operationen som måste genomföras. Där kraschade jag. Rakt ner, med ansiktet i asfalten och helt ovetande om hur en reser på sig efter något sådant. Jag var helt slut, kroppsligt och mentalt.

 
Jag har ignorerat de allra flesta av mina varningssignaler. Viftat bort ångesten i bröstkorgen, tagit en huvudvärkstablett och läst samma text tre gånger för att förstå. Men är det något en vet och känner så är det när det är nog, när varken kroppen eller hjärnan orkar mer och därför stänger av. Känslan går inte att komma bort ifrån. Den finns där och den försvinner inte.
 
Som ni säkert förstår handlar inte min utmattning enbart om att jag arbetat för mycket. Det har absolut vart en bidragande faktor till min krasch, men det underliggande problemet (och anledningen till att jag arbetat för mycket) har vart att jag inte klarat av att hantera det faktum att min pappa har alzheimers. Men vad alzheimers innebär i vetenskapliga termer och hur det sen känns när ens förälder har diagnosen är en historia för sig. Vill ni veta mer om det får ni gärna skriva en kommentar eller ett mail (info.lindbergellen@gmail.com) så att jag vet, då kan vi beröra även den delen av mitt känsloregister framöver. Och har ni några frågor går det såklart också bra.

 

Utmattning handlar inte om hur många timmar en arbetar eller hur stressig ens arbetsplats är – utmattning handlar om hur kroppen inte klarar av att återhämta sig mellan varven av allt som livet innebär. Jag tror det är viktigt att vi påminner oss om detta, att utmattning inte ligger i arbetstimmar utan i den konstanta stressnivån i kroppen. Och den stressnivån kan ha skapats av vad som helst.
 
Vad jag vill säga med detta är att en inte behöver vara toppschef eller arbeta 80 h/veckan för att gå in i väggen.
 
Jag är 24 år och älskar mitt arbete, men jag kan inte hantera att min pappas sjukdom kommer göra att han en dag inte vet vem jag är.
Och det gör ont, på riktigt.
40 kommentarer

40 kommentarer

  1. Jag tycker att du är så himla modig ovh stark som pratar om sånt här, jag hade också velat men vågar inte. Du är en inspiration på många plan. <3

  2. Min mormor har också Alzheimers, så jag har gått igenom en liknande process, även om det absolut inte går att jämföra med att ens förälder får det. Skickar så mycket kärlek det bara går till dig. <3

  3. Åh.. så himla svårt det där med din pappa. Har gått igenom samma sak och det är verkligen fruktansvärt. Ta hand om dig! Kram <3

  4. tack för att du delar med dig. alzheimers är en fruktansvärd sjukdom. min mormor blev sjuk i det, och även fast det var otroligt jobbigt för mig så kommer jag aldrig kunna förstå hur jobbigt det var för min mamma. jag kan bara se hur mycket det tärde på henne. ta hand om dig ellen. <3

  5. Jag kan relatera till mycket. Till att förlora en förälder – inte i Alzheimers, men mentalt på andra sätt. Till att krascha- i fibromyalgi med utmattning. Jag hoppas att du kan återställa dig på något vis. Att du får hjälp att balansera känslorna, även om jag förstår att det egentligen inte går. Jag hoppas verkligen – så att det inte blir kroniskt. Säger det inte i en anda av att det är synd om mig som kroniker, för det är inte mer synd om någon och jag hanterar det, men jag säger det som en varning. Det låter som att du är på rätt väg. Jag hoppas för allt i världen att det tar lång tid innan din pappa blir så sjuk. Jag kan omöjligen förstå hur det känns. Jag kan förstå helt och fullt varför du gick sönder i det, och gör det än. Det är inget vi borde behöva uppleva. Mina varmaste tankar och kramar till dig. Jag sitter här med tårdränkta ögon. Du fick mig att tänka till. Kanske skriver jag någon gång snart om hur min anhörigroll och mina barndomstrauman fick min kropp att helt ge upp. Jag vill vara lika modig som du. Tack för att du visar din sårbarhet. Det hjälper fler att våga. <3

  6. jag är också väldigt glad och tacksam över att du delar med dig. för mig, som inte alls har upplevt hur det är att ha en föräldrar med den typen av sjukdom, kan inte föreställa mig det minsta vad det innebär och hur det känns.

    däremot vet jag hur det känns när kroppen inte hinner återhämta sig. de sista tre styckena i det här blogginlägget träffade mig rakt i magen. du satte ord på nåt som jag länge känt och vetat, men inte riktigt velat inse. för en av de jobbigaste sakerna för mig är att jag blir så ledsen när jag känner att min kropp inte orkar i det tempot jag vill hålla. av någon anledning, samhällets normer? eller nåt, jag vet inte, har jag så himla svårt för att acceptera att jag behöver vila och ta det lugnt, kanske lite mer än andra människor. det känns ibland som ett misslyckande att jag har en stresströskel som är mycket lägre än andras (i all fall verkar det så, men det är säkert inte så). men samtidigt, att vara stresstålig och ha en hög stresströskel, vad sjutton, det kan ju inte vara det enda som räknas här i världen! jag uppskattar verkligen att du skriver om det här <3

  7. Dina rader kändes väldigt mycket i mig. Att din pappa en dag inte kommer veta vem du är, är så fruktansvärt, smärtsamt åt alla håll. Ibland undrar jag hur det är tänkt att vi människor ska klara livet, redan så som det är, när sådana saker drabbar en. Som att det inte är fullt nog att försöka leva, prestera och ta sig igenom livet ändå.

    Åh, jag vet inte om det jag säger låter helt vettigt.
    Men jag vill mest säga att…jag hör dig.

    Kram.

  8. Jag blev så glad för att jag hittade din blogg. Inte för att läsa om att du mår som du gör, men för att den ger mig lite pepp. Och det hjälper mig att läsa det du skriver om att det inte handlar om arbetstimmar.
    Jag går just nu i tankar om hur jag ska göra. Är så trött och energilös. För mig handlar det inte om att jag jobbar för mycket, utan att jag aldrig får en paus. Hemma har jag 3små barn, tvillingar på 1 1/2 och en 3åring. Man räcker inte till och jag håller konstant focus på dem. Min sambo jobbar skift och vi har svårt att avlasta varandra. Det är svårt att acceptera att ens familj sugit ur en all energi.
    Men mitt problem nu är att jag inte vågar söka hjälp. Att blotta sig och riskera att inte bli tagen på allvar. Vad säger man när man ringer till Vc o vill ha hjälp för det här?
    Tack för en bra blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *