Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta

Hej alzheimers, det är dags att vi pratar lite, du och jag.
Du vet nog inte vem jag är, men jag ska berätta för dig: jag känner dig och jag hatar dig av hela mitt hjärta.
 
För ett år sedan fick jag och min familj beskedet att du satt ditt järngrepp i min pappa. Ingen vet egentligen när du fick fatt på honom eftersom en vanligtvis är sjuk flera år innan det går så långt att en diagnos ställs. Min pappa var med största sannolikhet inte ens sextio år när du klamrade dig fast i honom, kanske inte ens femtiofem. Och enligt statistiken du lämnat efter dig har jag på min höjd tio år kvar med min pappa.
 
Men lite utav grejen med dig är att dessa tio år inte kommer vara som vilka år som helst. Jag ska förklara varför.
 
 
Du dödar min pappas nervceller i hjärnan. Du äter upp honom inifrån, och du började runt hans minnesbank. När du sätter dig på det sättet i någons hjärna bryter du sakta men säkert ner minnesförmågan, och även om en fortfarande kommer ihåg sin barndom kan det vara svårt att minnas sin frukost eller vad det är för veckodag. Du börjar bryta ner de mest färska minnena, som vad telefonsamtalet nyss handlade om – eller att samtalet ens ägt rum.
 
Och vet du vad det värsta med dig är? Att vi fortfarande inte vet exakt varför du intar våra kroppar, och att vi heller inte har ett botemedel för att få dig att försvinna när du väl bestämt dig. Det finns absolut ingenting vi kan göra. Min pappa vaknar därför upp varje morgon och undrar vilken veckodag det är. Mitt på dagen dubbellkollar han dosetten för att se så han kom ihåg att ta sin morgonmedicin till frukosten och mot kvällen funderar han över vad han egentligen gjort under dagen.
 
 
Min pappa är fortfarande så pass frisk att han förstår att han är sjuk, och det är ju såklart världen bästa känsla att det fortfarande är min pappa jag pratar med, trots att du alltid är närvarande. Men det syns i hans ögon att du gör ont i honom. Att det skaver när du gör så att han inte minns om han precis frågat mig om vart Johan är, att han blir ledsen när jag svarar att Johan skådar fågel på Öland och han inser att han redan hört svaret flera gånger tidigare idag.
 
Jag märker att han lider av dig, och jag hatar dig för det.
 
 
Jag vet inte vart vi är i livet när den där tioårsgränsen närmar sig. Om min pappa fortfarande bor med min mamma eller om han flyttat ihop med en grupp andra som du också satt i ditt järngrepp. Jag vet inte om han fortfarande kommer älska kroppkakor och att sortera sina klockor medan han tittar på gamla fotografier på vår båt. Jag vet inte ens om han kommer känna igen mitt ansikte när jag knackar på dörren, eller minnas mitt namn när jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom.
 
Jag vet egentligen ingenting om hur veckorna, månaderna eller åren framöver blir med dig i bakgrunden. Men en sak är jag säker på: min pappa är en envis liten gubbe och han hatar dig lika mycket som jag gör.
 
 
Han kommer alltid vara min pappa, men när du haft honom i ditt järngrepp ett par år till och vi närmar oss den där tioårsgränsen kommer han inte minnas att jag är hälften honom.
 
Och jag hatar dig, av hela mitt hjärta, för det.
70 kommentarer

70 kommentarer

  1. <3

    min farfar hade alzheimers och jag är livrädd att pappa ska bli sjuk. såg honom glömma allt som han visste, så jävla läskigt.

  2. Å gud vilka känslor. Stor kram! Jag lider med dig. Vet inget om alzhaimers men vet hur det är att ha en förälder som äts upp och inte får vara kvar som hon skulle…

  3. Så fint inlägg <3 Jag beklagar från djupet av mitt hjärta att din pappa har fått denna hemska sjukdom! Jag har tidigare arbetat på ett alzheimer boende och genom det kommit i väldigt nära kontakt med denna hemska sjukdom :( Jag har även två vänner vars deras ena förälder har fått konstaterad diagnos alzheimer. Jag hoppas man finner bot för sjukdomen snart och hittar bättre bromsmediciner. Många styrkekramar till dig <3

  4. Vilket jättefint inlägg! Fy fan för sjukdomar alltså, och jag kan inte ens tänka mig in hur det känns för dig och din familj. Kram <3

  5. <3 så fint och gripande skrivet!
    Min svärfar hade alzheimers (demens) och det var väldigt jobbigt att se, men kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara att ens allra närmaste har denna vidriga sjukdom. <3

  6. Läste precis igenom inlägget för kanske, tredje gången med tårar i ögonen. Trots att jag dagligen jobbar med patienter som drabbats av alzheimers berörde detta mig verkligen. Många varma kramar till er!

  7. så otroligt starkt skrivet, ellen. jag beklagar & önskar att det fanns ett botemedel mot en sjukdom som sätter en person på flykt från sitt inre & som sedan inte hittar tillbaka.
    <3

  8. Min mormor hade alzheimers och för henne själv var den värsta perioden den när hon själv förstod att hon glömde saker och blev arg och frustrerad på allt och alla. När det hade gått längre var hon istället glad hela tiden, hon tyckte livet var fantastiskt och pratade om hur vacker världen var, hur god mat hon fick på hemmet och hur bra hon hade det. Hon kände fortfarande igen alla i vår familj men inte sina andra barn och barnbarn eftersom de bor längre bort och inte besökte henne (varken innan eller efter sjukdomen…). Så mitt råd – lyssna, förstå och var närvarande.<3

  9. Fy fan. Jag kan känna igen känslorna även om jag inte kan ana hur det måste vara för er. Min morfar, som var min viktigaste när jag växte upp, fick Alzheimers. Jag vände bara ryggen till. Orkade inte stå kvar. Jag hade redan sett cancern ta min mamma bit för bit i tjugo år. Jag är tacksam för att jag slapp vara med om det och att det redan var så långt gånget när det hände. Jag kan inte ens föreställa mig den smärta du går igenom. All min värme till dig. Kramar (önskar de var på riktigt)

  10. <3 Så sorgligt, starkt och vackert inlägg Ellen. Sjukdomar är verkligen bland det värsta och läskigaste som finns. Så mycket kärlek och styrka till dig och din familj <3 Kram på dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *