En ny vardag, med en utmattning i bagaget

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Vill ni veta något kul? Hoppas, för här kommer det:
Ledtråd
Idag åker jag till Stockholm igen! Jag och Johan (med familj) ska hälsa på Johans storebror i helgen, eftersom han under fredagen har sin disputation för sin doktorsexamen i biologisk och biomedicinsk fysik. Kommer bli så flådigt! (Och jag som alltid sagt att ”Stockholm blir aldrig min stad” har börjat längta tillbaka dit efter varje resa. Vem är jag ens??)
Men innan jag packar min väska och beger mig mot huvudstaden tänker jag ge er en liten lägesrapport om min nya vardag. Att gå från tvåhundra knyck till ingenting en augustidag var svårt, att ta sig tillbaka till en vanlig vardag efter en sådan krasch är värre. För även om min vardag nu varken är vad den var eller vad den ska vara är jag äntligen på rätt väg, och det känns så himla bra – trots att jag har en utmattning i bagaget.
Efter att jag i augusti blev sjukskriven för utmattningssyndrom började en process inom mig för att acceptera situationen jag hamnat i, att försöka förstå hur det kunde bli såhär och vad som låg till grund för det. Att landa i tanken av att ha gått in i väggen tog lång tid, men när det steget väl var passerat kickade den lösningsorienterade delen av mig igång, och jag har sedan dess haft fullt fokus på att återta den vardagen jag gått miste om.
För mig innebar detta att alla dåliga vanor och mönster var tvungna att brytas, suddas ut och skrivas över av nya. Att identifiera vad jag gjort fel var enkelt: jag vägrade acceptera det faktum att min pappa har Alzheimers, och jag stängde därför av hela mitt känsloregister och lade all vaken tid på något som fick mig att slippa känna (att jobba, gräva ner mig i projekt och vara helt uppslukad av arbetsuppgifter). Eftersom mönstret av att jobba för mycket redan var brutet i och med min sjukskrivning fanns det bara en sak kvar att göra, att våga känna efter. Det tog tid, men till slut skrev jag texten Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta och efter det släppte en stor sten från mitt bröst.
När de två största byggstenarna i mitt tidigare mönster av dåliga vanor var krossade gick jag in mer på detaljnivå, och jag har nu utformat en vardag som jag tror och hoppas kommer vara hållbar framöver. Jag kan såklart aldrig veta om det kommer fungera, hur gärna jag än skulle vilja bläddra längst bak och tjuvkika på facit så finns det ju inget sådant för livet. Men jag tänker att jag kommer börja här, testa mig fram och finjustera det som behöver förändras med tiden så blir det nog bra till slut.
Jag tänker såhär:
▸ jag är en känsloperson och jag måste våga känna, jag går nog under annars
▸ jag kommer plocka bort alla energitjuvar ur mitt liv och bara omringa mig av stöttande, peppande och positiva människor
▸ jag ska prioritera mer kvalitétstid med min pappa, eftersom tiden just nu kommer betyda allt sen
▸ jag kommer låta processen att bli helt återställd från utmattningen ta tid, jag kan inte fortsätta springa fram hela tiden
▸ jag har tillsammans med mina chefer utformat förutsättningar som kommer vara guld värt framöver (mer om mitt jobb en annan gång!)
▸ jag måste tillåta mig att sakta ner när det blir mycket, vila när jag behöver och säga nej mer än vad jag tidigare gjort
▸ jag kommer såklart fortsätta hänga med er här så mycket jag kan, eftersom detta gör mig genuint lycklig
Min vardag nu är varken vad den var eller vad den ska vara, men jag är äntligen på rätt väg. Och trots att jag har en utmattning i bagaget ska jag lägga beslag på den där vardagen som jag gått miste om.
Och jag börjar med det nu.
16 kommentarer

16 kommentarer

  1. Fint och insiktsfullt! Jag hade också sjukt svårt att acceptera situationen jag hamnat i, och har väl det ibland fortfarande. Som när jag tänker att jag klarar av att jobba en timme på kvällen eftersom jag är så pass mkt bättre nu. Sen sover jag inte på hela natten. det är verkligen en långsam väg att gå och är man en snabb person är det frustrerande. Men tror du framför allt du gör helt rätt genom att våga känna, det hjälper mig mkt. Fint att du delar med dig. Kram

    1. Precis! Vi borde använda den egenskapen till något gott istället för att skämmas, för faktum är ju att vi då kan känna betydligt mer inför det fina i livet också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *