Det är okej att inte orka, att ännu inte vara frisk

Hej allesammans! I torsdags hade jag tänkt göra en ny live, ni vet som Just precis exakt nu? Men den här veckan har vart så himla knäpp för mig att jag bara satt och stirrade på tangenterna utan att få fram några ord. Fastnade på varje bokstav, snubblade på varje mening, och till slut struntade jag i allt istället. Nu har jag repat mig och är tillbaka på banan, men jag tänker att vi kan prata lite om det här med varför jag fortfarande har sådana dagar och veckor emellanåt.

Om den där jobbiga jäkla känslan av att inte orka så mycket som en vill.

Jag har skrivit en del om min utmattning tidigare, för er som missat det finns kategorien här och det kanske mest berörande inlägget att läsa här.

882

Nu är det snart ett halvår sedan jag kraschade och blev sjukskriven. 167 dagar. Ska jag vara ärlig har jag idag svårt att minnas exakt hur den första tiden var, men jag minns att den handlade så himla mycket om att bara överleva dagen. Att vara hemma på heltid tvingade mig att tackla allt som jag gömt undan under så lång tid, och det fanns inget annat val för mig än att bara genomlida det. När jag till slut accepterat situationen jag hamnat i fanns det bara en väg att gå → därifrån.

Idag är det snart ett halvår sedan kraschen men jag kan ännu inte kalla mig frisk. Jag jobbar 50%, har inte längre domningar i ben och armar. Idag klarar jag av att läsa text och förstå vad som skrivs, men jag är inte frisk. Jag behöver fortfarande vila mitt på dagen för att orka en eftermiddag och kväll, jag har fortfarande svårt att hålla fokus och blir trött av för mycket rörelse och ljud. Mitt minne fungerar ännu inte som det ska och jag behöver ibland hjälp med att sortera tankar så att jag vet i vilken ordning jag ska börja.

Men även om jag ännu inte kan kalla mig frisk går det åt rätt håll.

873

När jag i december började arbeta lite smått igen hade jag visionen om att inom ett par månader vara tillbaka på fulltid på min arbetsplats. Och det är lite så jag funkar, alltid full fart och något i sikte. Efter ett läkarbesök i veckan var jag tvungen att tänka om. Jag kommer inte kunna öka till 75% nu, jag kommer inte jobba heltid i februari.

Pang boom krasch.

Och det är just det här som är mitt problem. Jag älskar att jobba. Jag älskar att vara sysselsatt, att granska data och titta på siffror och bokstäver i tunga filer. Jag har klarat varenda arbetsdag men sedan kraschat hemma. Och jag förstår ju såklart att det inte är så det ska vara, och det är anledningen till att jag kommer fortsätta arbeta halvtid en period till. Min kropp klarar helt enkelt inte av så mycket som jag vill att den ska göra och jag kan inte längre pressa den till det yttersta → idag känner jag av när det börjar dra åt fel håll.

881

Till en början känns ett sådant beslut som ett nederlag, som ett totalt misslyckande. Jag förstår ju att det är en helt orimlig situation att sätta stämpeln misslyckande på, men just då är det precis så det känns. Får jag bara ett par dagar på mig hinner den orimliga känslan gå över i en mer rimlig tanke om att det får vara okej. Det är okej att tycka att det går sakta, det är okej att tycka att det är så nedrans trist att inte orka. Det är okej.

Jag har i alla fall fått höra att jag ser piggare ut, att jag är mer närvarande nu och att jag idag kan svara på frågor som jag i augusti inte förstod. Jag känner mig så himla mycket mer som mig själv idag. Så jag blir bättre och bättre, men än är jag inte frisk.

Och det får vara okej.

29 kommentarer

29 kommentarer

  1. Jag förstår att det måste vara en jäkla kamp att föra med sig själv och det får gå långsamt och det är okej att det gör det. Det låter klokt av dig att lyssna på dig själv så att du inte faller tillbaka i gamla mönster. Det gör ont att bryta in nya rutiner, men jag tänker att det faktum att du nu har förmågan att stanna upp och stoppa innan det går åt skogen, det i sig är ett bevis på att du har lärt dig något och på att det går framåt. Jag är också en sån person som ofta tycker att allt går fööör sakta, men för drygt ett år sedan hittade jag en klok tanke på Agnes blogg : ”Långsamt leder också framåt” och den försöker jag tänka på när irritationen över att något inte går fort nog sätter in. Du hittar inlägget här: (http://www.hejregina.se/kom-ihag-mvh-mig-sjalv/) Hoppas du har en skön söndag! Och fortsätt krya på dig <3

  2. Du är så himla klok och bra Ellen. Fint att andra berättar konkreta grejer de märker av på din resa, att ha något handfast att ta i. Men håller helt med dig om att en måste få tycka att det är trist att inte orka när den känslan infaller. Hejar på dig <3

  3. Bra att du bromsar lite och inser att det måste få ta den tid det tar. Jag tror att det är en vanlig känsla bland många utmattade att en ska lösa och styra upp det här på kortast möjligast tid. När jag först sjukskrevs och fattade att en vecka eller två inte skulle räckas tänkte jag att ett par, tre månader nog skulle vara rimligt. Först efter 8 hela månader som helt sjukskriven kunde jag börja jobba 25% och klara hela veckor på den nivån. Ökningen till 50% var jättetuff två månader senare. Det var i oktober. I januari ökade jag till 75% lite tidigare än tänkt. Jag måste fortfarande vila varje dag efter jobbet, ofta sova, för att klara av att sköta hem och familjeliv på kvällen. Att få ihop helheten har varit så otroligt viktig för mig, mycket viktigare än jobbet bara. Att inte kunna vara mamma åt mina barn är tyngre än att inte kunna vara den perfekta medarbetaren. Men innan levde jag som om det vore tvärtom. Utmattningen har ändrat mitt perspektiv… nu närmar jag mig 100%, men ser mig inte som helt frisk. Däremot kommer jag ut på andra sidan som en ny version av mig själv :)

    1. Dina ord alltså, herregud vad dessa är precis på pricken! Det här behövde jag läsa. Jag har också levt på himla mycket i att jobbet gått först, sedan har det fått vara så att jag kanske behövt sova resten av dagen – men det är ju inte okej, inte som det ska vara. Det är så himla mycket viktigare att ha ett bra liv, utöver att också jobba. Tusen tack för det här! <3

  4. Modigt och härligt att skriva ett så öppet inlägg om sitt mående. Tror det kan vara ett bra stöd för många att läsa detta. Och jag känner igen känslan av att ha svårt att acceptera att man måste varva ner, att kroppen inte pallar mer. Har själv varit i samma sits, fast av andra anledningar än du. Det ÄR ett tufft besked att ta!

    Men kämpa på, det finns i princip alltid en utväg. Och att du blir piggare är det bästa tecknet man kan få på att det går åt rätt håll.

    1. Tusen tack för dina ord! Tror att du har rätt i det du skriver, både att det kan vara ett bra stöd för andra att skriva öppet om mående, men också att det allra bästa tecknet för att det går åt rätt håll är just att en blir piggare. Tack!

  5. Ellen, du är så jäkla grym! Fattar att det på många sätt känns som ett misslyckande, men jag ser ju på ditt sätt att resonera att du egentligen vet att det inte är det. Men känsla och tanke hänger ju inte alltid ihop och jag hoppas att du snart kan landa i att du är så himla bra. Som lyfter det här ämnet, som känner efter och inser var begränsningen är just nu. För det handlar ju bara om just nu och inte om sen <3

  6. Tack för att du skriver. Jag förstår frustrationen och din längtan. Och från mitt perspektiv tycker jag att det låter helt fantastiskt att du redan orkar 50 %. Det går ju inte att prestera sig ur en utmattning, och det är väl det klurigaste, eftersom de flesta presterar sig in i en. Det är svårt att hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sin kropp. Det är jättebra att du känner av när det inte funkar. Jag hoppas att du kan bli vän med det nya tillståndet i kroppen. Det har varit min nyckel för att orka och acceptera hur livet är nu. Var rädd om dig <3

    1. Du skulle bara veta hur mycket dina ord om det här betyder! ”Det går ju inte att prestera sig ur en utmattning, och det är väl det klurigaste, eftersom de flesta presterar sig in i en.” Exakt så, och det är väl det som är så himla svårt. TACK för att du skriver <3

  7. det fina är att komma till den punkten då man verkligen själv TYCKER att det är ok! så himla grymt av dig ändå. tycker själv att just det kan vara bland det svåraste, inte att bara se och fatta att nåt inte står rätt till, men verkligen att acceptera det. tack för att du delar. KRAM

    1. Att acceptera är verkligen den svåraste biten, att se att en är sjuk blir en ju lite tvungen till vid en sjukskrivning, men att på riktigt acceptera, det har fasen vart svårare än jag kunnat föreställa mig. Tack för att du skriver <3

  8. Tack för att du delar med dig! <3

    Förstår att det är en oerhört svår balansgång när en älskar att jobba. Jag förstår känslan och brottas med balansgången, även om jag inte har kraschat.

    Låter oerhört sunt att du kommit till det stadiet att du kan känna att det är okej! Önskar dig stort lycka till med att fortsätta lyssna på dig själv och ditt inre!

    /Anna

  9. Verkligen tack för att du delar med dig. Jag kan känna igen mig i det du skriver, fastän jag inte är drabbad av utmattning utan en allvarlig ätstörning. Men jag har fått förklarat för mig att när jag kört slut på min kropp i den utsträckning som jag gjort är utmattning något som kommer på köpet.

    Jag känner igen mig i att klara jobbet och sedan krascha när en kommer hem. Det gäller att lyssna på kroppen och vara accepterande emot sig själv, hur svårt det än är.

    Lycka till och kom ihåg – hälsan först.

  10. du är så klok! vet hur svårt det är, men som du säger: det är okej att inte vara frisk. kram och kärlek fina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *