Hur söker en hjälp för utmattning?

För ett tag sedan fick jag ett mail av en läsare som hade en väldigt viktig fråga om utmattningssyndrom som jag vill dela med er, nämligen hur en ska göra för att söka hjälp och bli tagen på allvar. Det här går nog egentligen att applicera på fler problemområden, exempelvis ångestproblematik och depressioner, men oavsett hur en söker hjälp är det allra viktigaste att en faktiskt gör det.

Som vanligt vill jag att ni har i åtanke att det här är mina tankar och erfarenheter utifrån mitt eget perspektiv och min utmattning, något som kan tyckas och kännas helt annorlunda i någon annans situation.
857

▸ Mitt problem nu är att jag inte vågar söka hjälp. Att blotta sig och riskera att inte bli tagen på allvar. Vad säger man när man ringer till VC och vill ha hjälp för det här?

Den där rädslan av att inte bli tagen på allvar, att ens problem ska avfärdas som nonsens, är så jäkla skrämmande. Jag förstår den till hundra procent, det var nämligen exakt så jag kände innan jag fick hjälp. Jag gick till och med ett halvår med beskedet att det kunde vara utmattning innan jag tog upp utredningen på allvar, och då var jag redan så långt in i kaklet att det enda som gick att göra för att rädda situationen var att stänga av allt från och med den dagen. Inget jobb, inga måsten.

Just det är anledningen till att jag idag tycker att det här är så himla viktigt att prata om.

Först vill jag bara få det här sagt: Du har rätt till hjälp. Alltid. Det spelar ingen roll om en skulle få prata med en puckad sköterska i telefon eller träffa en oförstående läkare på din vårdcentral, du har rätt att få hjälp och om du inte får det på första försöket får du försöka igen. Det är inte meningen att vi ska gå runt och må dåligt i oss dag efter dag, månad efter månad. Ibland kan en ha otur och då måste en resa sig och försöka på nytt. Glöm aldrig det, att det inte är meningen att en ska må dåligt livet ut.

1028

Så, vad gör en? Hur söker en hjälp? Vad säger en till sköterskan i telefon, till läkaren på sin vårdcentral?

Du säger precis det du känner.

Börja från början, förklara hur allt var innan och hur det blivit med tiden. Berätta om känslorna du har i bröstkorgen, tankarna som snurrar i huvudet och vad som fysiskt känns i kroppen. Berätta hur dina dagar ser ut, hur du själv känner att du tacklar vardagliga problem och vad du tycker att svårigheterna är och låt sedan läkaren göra sin bedömning. Om läkaren själv inte föreslår provtagning tycker jag att du kan ge det som ett förslag, att ta prover på allt som går för att utesluta exempelvis järnbrist eller sköldkörtelrubbningar.

Jag tror så här: det svåra här är inte vad du säger utan att du vågar. Vad du känner vet du bättre än någon annan, men att våga berätta det för en främmande människa i vit rock är en helt annan femma. För mig fungerade det väldigt mycket att tänka: ”vad har jag för val?”. Jag hade nämligen två alternativ → antingen berättar jag som det är trots att jag är livrädd eller så fortsätter jag gå i den här skiten och gissningsvis dör på kuppen. Tänker en så finns det till slut bara ett alternativ som är rimligt, speciellt med tanke på att det på sistone kommit forskning som visar att utmattning ger mätbara hjärnskador.

Så säg bara precis vad du känner, vad som värker i bröstkorgen. Du har så mycket att vinna på att våga och bli frisk.
<3

17 kommentarer

17 kommentarer

  1. Vad fint och väldigt viktigt inlägg.<3
    Jag tror det är svårt för många att våga söka hjälp, vi duktiga flickor.
    En sak som är jättehäftig, är att det har kommit forskning som visar att hippocampus i hjärnan kan återhämta sig och växa lite just när man styrketränar. Inte lika bra effekt vid konditionsträning utan just styrka och tidigare har jag hört att just hippocampus krymper vid utmattning och stress.
    Jag själv har haft väldigt svårt för att börja träna igen, det gäller att smyga i gång väldigt långsamt så man inte får bakslag istället.
    Min koncentrationsförmåga och minne har förbättrats! Jag är så otroligt glad över det och att det inte är ett kroniskt tillstånd att vara lite förvirrad och trött utan att det blir bättre.
    Tack för fina blogginlägg och ha en fortsatt bra vecka. <3

  2. Bra ayt du kämpar på för att få andra att söka hjälp men ibland blir det bom stopp. Som när ssk stoppar en redan vid telefonsamtalet? Ell när dr bra tycker att ”allt kan inte vara bra jämnt” . Eller när de få prover som tas bisar bra värden ex bra hb men det sägerju inget om järnvärdet. Eller bra snöldkörtelprov men det säger inget om hur hormonet tas upp. Kort sagt man kan bli stoppad hela tiden. Har man då inte pengar till privatläkare så är det svårt att få hjälp.

    1. Om det skulle vara så att en blir stoppad redan i telefon, eller träffar en oförstående läkare, kan en ju alltid testa att be om att få träffa någon annan på sin vårdcentral (oftast är de ju både flera sköterskor som sköter telefon och fler läkare som träffar patienter). Om en helt enkelt är skriven på en vårdcentral som inte hjälper en kan en ju alltid testa att byta vårdcentral, det ska en också ha rätt till.
      Lycka till!

  3. Vilket fint inlägg! Det är så viktigt att uppmuntra andra till att ta sig själva på allvar. Det svåra är ju att man kan vänja sig och till sist tänka att man ska må dåligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *