Det är så här det ligger till

1087

Hej på er! Hoppas att allt är fint med er, att ni hade en härlig påskhelg och fått en skön vecka, trots det oberäkneliga vädret utanför fönstren. Nu när jag skriver det här är det söndagskväll och jag har tänt ljus på köksbordet och bryggt en kopp te som ryker bredvid mig. Försöker hitta något typ av yttre lugn innan jag entrar aprils sista vecka.

För så här är det: de senaste veckorna har inte gått så himla bra för mig utmattningsmässigt. Jag har inte mått riktigt okej alla dagar och det tär på mig att hamna i sådana svackor. Någonstans i det försöker jag finna mig i att jag i alla fall märker av kroppens varningssignaler idag, men emellanåt kan jag ändå inte försonas med den tanken. Hur gärna jag än vill. Jag blir vansinnig och dödsledsen när jag märker att kroppen och huvudet inte fungerar. Som när jag får avvika eller välja bort samtal och diskussioner för att jag inte kan sortera intryck och tankar, att jag gång på gång får feber och förkylning för att kroppen inte orkar eller när den röda paprikan ska skäras i stavar och jag bara inte förstår hur jag ska göra med kniven som vilar i min högerhand.

Emellanåt gör det så jävla ont i mig när jag märker att det bara inte fungerar riktigt än.

1013

Jag vet att jag berättat det här så många gånger förut, att ni liksom får höra det här för örtionde gången nu, men någonstans mitt i det här är det så himla viktigt för mig att visa en ärlig sida av hur det är. Hur en nedrans utmattning känns och hur jäkla viktigt det är att söka hjälp i tid för att slippa hamna här. Jag hoppas och tror att ni förstår.

Idag är det måndag och när detta publiceras ringer min klocka. Jag går till badrummet med nästan stängda ögon och promenerar sedan med Otto innan jag säger hejdå och går till jobbet. Jag har en smoothie på jordgubbar, mango, hallon och banan i en glasburk i väskan och nu kommer jag äta middag själv i tre dagar medan Johan jobbar på annan ort.

Och vet ni vad? Jag tror det här blir en bra vecka, trots allt. Vi kan väl hoppas på det i alla fall, okej?

23 kommentarer

23 kommentarer

  1. <3333 du är så oändligt modig och klok. Det känns som ett bra sätt att läka, genom att vara ärlig och även känna de andra känslorna. För att du faktiskt känner ilska och så är ju ett bra tecken när en hör om dem som inte kan känna något alls. Hejar på dig, det vet du!

  2. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Är själv sjukskriven för samma sak och det går upp och ner. Vilket alla säger men det tröstar inget vidare mitt i svackan tyvärr. Små steg framåt… Tack för att du delar med dig och sätter ord på det som kan vara så himla svårt att förklara, knivexemplet var mitt i prick. kram!

  3. KRAM. Va fint att du är ärlig mot både oss och dig själv, så himla starkt. Ta hand om dig och hoppas du får en fin vecka <3

  4. Känner igen mig så mycket och tycker det är så viktigt att du är ärlig och öppen – inte minst mot dig själv. För mig blir det lite lite lättare att greppa när jag får formulera en text kring känslorna, för det är ju så svårt att komma ihåg alla tankar, se mönster i det här virrvarret av intryck. Jag önskar dig en superfin vecka och hoppas att du mår bättre snart igen<3

  5. Åh, fina! Jag vet verkligen vad du menar. Det känns så frustrerande att vilja men inte kunna, att förebygga och göra sitt bästa men ändå krascha ihop då och då. Hade en svacka förra veckan och är inte riktigt ikapp. Det är så det funkar, men jag kan inte heller acceptera det helt. För jag vill fungera, ha en hjärna som hänger med i tankar, samtal, planering och vardag. Vill ha en kropp som orkar. Vi är inte där än… men vi kommer dit ❤ Det är ok att tycka att det är värdelöst ibland! Kram

  6. Usch va tråkigt! Jag hoppas att det vänder och att du får en fin vecka.

    Jag känner igen mig i mycket. Jag har kroniska sjukdomar som gör att jag precis som du glömmer, inte orkar, inte kan ta in, får avbryta och säga nej. Det är så galet frustrerande och svårt att acceptera. Kram

  7. Hej Ellen! Vill bara skicka ett litet styrkemeddelande och säga att du gör allt i din makt för att bli bättre och en vacker dag kommer du få belöning för det, fastän man ibland undrar om det någonsin kommer bli så. Det var jag som kommenterade för ett tag sedan och skrev om att vi är många som även för med duktighets-syndromet in i utmattningen, fastän det var det som gjorde att vi blev sjuka från första början. När man är en framstegs-junkie så är det FRUKTANSVÄRT jobbigt när man tycker att man står kvar och stampar på samma ställe. Fy fan så frustrerad, arg och uppgiven jag har känt mig vissa dagar när jag känt att JAG GÖR JU ALLT SOM JAG SKA GÖRA MEN VARFÖR KAN INTE JAG BARA SLUTA MÅ SÅHÄR PISSIGT OCH FÅ MÖDAN VÄRD!!!!

    …och återigen blir svaret att det är för att jag inte kan påverka NÄR jag ska bli frisk för det är min kropp som bestämmer det och sålänge jag tar hand om mig själv och slutar jämföra mig, förvänta mig, och skynda mig så blir allt mycket enklare.

    Heja dig, och heja mig! Vi får tänka på att samma styrka och envishet som drev oss in i den här sitsen, ska även få oss att komma ur den. Kram <3

  8. Vad tråkigt att höra att du inte mår bra :( Till skillnad från många andra som kommenterat här har jag ingen egen erfarenhet av utmattning eller liknande. Jag har snarare haft svårt att förstå det där med utmattning, samtidigt märker jag ju att det är något fruktansvärt som fler och fler drabbas av (iaf fler som jag känner till). SÅ därför är det så himla bra att du delar med dig av detta, att du försöker beskriva så konkret hur det faktiskt tar sig uttryck. Då blir det lättare för en utomstående att få en liten, liten inblick i hur det är, och förhoppningsvis större respekt för dig och andra som lider av detta (inte för att jag inte haft det innan, men mer förståelsegrundad om du förstår vad jag menar). Tack och krya på dig <3

  9. Stor kram. Jag är övertygad om att du kommer att fixa detta, det kommer vända. Även om det inte sker över en natt så kommer du komma upp för backen, jag lovar. Ta hand om dig.

  10. Vilken mysig bild du målar upp i inledningen. Såna stunder är viktiga de med. Hoppas absolut att det här kommer bli en bra vecka för dig (och alla andra)!

  11. Tack för att du berättar om det, delar med dig, är öppen och ärlig. Jag fattar hur vidrigt det är och önskar inte min värsta fiende den känslan av att inte ens hitta sig själv. April har varit tufft för mig också och sorgen över att det är så här det kommer att vara hoppar på mig om och om igen. Idag är jag tacksam för att jag kan gråta ur mig det. Men fy fan för de där dagarna då det inte ens går att tänka eller se en annan människa i ögonen. KRAM!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *