Ett tack och en tisdag

Alltså, ni. Tusen tack efter förra inlägget, fasen va fina ni är! Det känns så himla skönt att kunna dela *livet* med er, prata om helt vanliga saker och sådant som känns lite mer. Ibland behövs ju det också. Och till alla er som skriver om era tankar och erfarenheter mitt i en sådan här grej <3 Jag har som vanligt min mail (info.lindbergellen@gmail.com) öppen för allt sådant också, om en skulle vilja skriva av sig men kanske inte vill göra detta i en öppen kommentar. Det går hur bra som helst att maila om en behöver lätta sitt hjärta eller ställa frågor, kom ihåg det <3 Det kan liksom vara lättare att tackla vissa saker ihop. Så har det varit för mig i alla fall.

Jag tänker inte gräva mer i hur saker och ting känns just precis nu (vi kanske kan ta en liveblogg till det någon dag, om ni skulle vilja?) utan fortsätta med sådant jag gjort, sparat och skrivit under tiden livet hände. Det blir kanske lite luddig, spretigt och platt emellanåt men ni vet ju varför och allt sådant där. När jag samlat tankar och känslor igen så tar vi tag i allt på riktigt igen, okej?

1091

En tisdag för lite sedan såg jag ut så här klockan sju på morgonen ↑ Kontorsredo och färdigpromenerad med Otto men trött som jag vet inte vad.

Jag tror att jag nämnt för er tidigare att jag en eftermiddag vaknade upp av att det gick byggarbetare utanför mitt sovrumsfönster på andra våningen? Det visade sig att hela huset vi bor i ska fasadrenoveras = nu har vi byggställning på båda sidor om vår lägenhet och ett blått byggnät som liksom färgar allt infallande ljus turkost. Byggställningen är dessutom precis i lagom höjd med vårt badrumsfönster – som sitter i duschen. Det är alltså snabba morgonduschar numera..

1092

När jag jobbat klart och gick för dagen vid lunch kom jag hem till den här glada. Otto har förresten fått en ny frisyr, äntligen! Han är glad som bara den, förutom när det blir dåligt väder ute. Precis som alltid.

1093

Som vanligt när jag kommer hem: hämtar ett av sina favoritgosedjur, visar upp det och dansar runt lite bland fötterna, springer till soffan/sängen och pratar lite så att en ska komma och gosa. Gulle.

1098

Den här tisdagen tog jag tag i något jag skjutit på i en evighet: allt på fönsterbrädorna. Krukor som blivit för små, jord som behövde bytas och sticklingar som skulle planteras om. En kan få en glimt av vad som står på våra fönsterbrädor i växtkategorin, men på senaste är det rätt mycket nytt som flyttat hem till oss, speciellt sedan den senaste stora planteringslördagen. Jag fotograferade lite under planteringen den här tisdagen, vi kanske ska titta på det någon dag?

Förresten! Det är ju fredag, vilken grej. Vad har ni tänkt hitta på i helgen? Eller vad hoppas ni händer? Lite senare idag åker jag till Öland igen, så himla skönt. Det enda som är planerat är en grillkväll med Johans pappa, men sedan hoppas jag också på sol, häng under fläderträdet och att få ro till att både läsa och skriva lite. Det hade varit fint.

13 kommentarer

13 kommentarer

  1. Är verkligen överväldigad av allt fint som finns i kommentarerna här inne. Känns som att vi är ett helt kompisgäng, tycker det är så fint det du lyckats skapa Ellen – öppet och ärligt.

    Hoppas bygget går snabbare än planerat, långa duschar kan ju ibland vara dagens höjdpunkt när mycket annat känns slitigt. Hoppas också att du får en fin helg och vistelse på Öland framöver. Själv ska jag jobba två 12h-pass helt ensam på redaktionen innan jag ÄNTLIGEN får en hyfsat ledig månad, ”bara” med jobb med en fotografering till en bok och semestertur till Gotland!<3

    1. Åh, Thea. Det där var det finaste någonsin. Tack så hemskt mycket <3 Jag är så himla glad över att kunna dela den här platsen med er, att vi kan vara ett litet kompisgäng <3

      Hoppas att dina 12h-pass gick/går bra och att du får det lugnt och skönt och njutigt efter det, det är du värd!

  2. Jag ser gärna mer av allt! Både en live och planteringen, det hade vart kul i helgen :) Så himla roligt att du är tillbaka lite igen!

  3. Det är verkligen jättefint att läsa om och se hur du har det, på alla vis. Vill gärna se mer av växter. Du tar ju helt magiska växtfoton dessutom! Så fin Otto är <3

  4. Hej. Är lite rädd för att fråga. Vill inte ställa till något. Hur var din relation med Dina föräldrar under tiden du mådde som sämst.
    Jag som är en förälder vill inte göra fel. Men troligen gör jag det ändå. Skall man som förälder bara hålla sig undan. inte ta kontakt, eller som jag skriva nån gång, men sällan. Jag tror att det är så att mitt barn ser mig som jobbig, ( skriver inget jobbigt vad jag vet, inga krav, bara lite om hur det är allmänt här hemma o sen kram) tyvärr vet jag inte vad jag gör för fel. Kunde jag ändra på det skulle jag. , men till hen´s andra förälder o min tacksamhet så tror vi att vårt barn kan ha en kontakt med långa mellanrum med hen´s andra förälder . Det är vi oändligt tacksamma för. För vi älskar vårt barn o vill hen allt gott som finna. Vem som än läser. Så är jag oändligt tacksam för råd.

    1. Hej Signemo!
      Du behöver verkligen inte vara rädd för att fråga, jag ska försöka svara så gott jag kan på dina frågor och tankar.

      Jag tror så här: som förälder är det viktigt att visa sitt barn att en finns där och bryr sig, utan att tränga sig på alldeles för mycket. Prata någon gång ibland (jag vet inte riktigt vad som är rimligt för er, hur mycket kontakt ni haft tidigare osv) och bara visa att du bryr dig, det gör så mycket för någon som är trasig. Jag har skrivit lite närmre om vad en kan göra som anhörig här: http://ellenlindberg.se/2016/11/29/2016_november_utmattningssyndrom-vad-ska-en-gora-som-anhorig/

      Hoppas att detta kan hjälpa litegrann. Du är alltid välkommen att kontakta mig via mail om du har fler frågor eller vill prata mer om detta, glöm aldrig det <3 Kram!

    2. Hej Signemo
      Hoppas det går bra att jag som annan läsare av bloggen svarar också.

      Det finns alla möjliga typer av förälder-barnrelationer. Jag tror att du behöver reflektera över dig själv inte kring din son/dotter. Du kan inte förändra någon annan. Däremot kan du förändra ditt eget förhållningssätt.
      Underförstått i din text verkar ditt barn inte ha samma behov av kontakt som dig. Då är det klokt att reflektera över, varför känner Du stort kontaktbehov? Har hen behov av nära kontakt med dig, eller har hen andra nära och kära i sin omgivning som stöttar hen.

      Utmattningssyndrom drabbar oftast människor i karriären, därför förutsätter jag att ditt barn inte är barn längre utan vuxen. En vuxen person har inte samma behov av sina föräldrar som barn. Är det så att Du känner att du inte behövd av ditt barn? Du skriver att ditt barn verkar tycka du är jobbig? Reflektera då över, vad tycker Du själv är jobbigt? Gå till dig själv, vad skulle du uppleva som jobbigt. Hur är Din kontakt med Dina föräldrar och svärföräldrar? Vad skulle Du uppleva som jobbigt från dina föräldrar när du varit helt utsliten?

      Du skriver att du inte skriver något jobbigt till hen. Åsa Nyvall skriver klokt i sin blogg under rubriken 10 saker du önskar att andra förstod när du drabbas av utmattningssyndrom ” Relationer blir krävande!” Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Underförstått i din text, så mår Du dåligt av att ditt barn inte svarar dig/er i den omfattning som ni vill. Men att svar tillbaka är något du förväntar dig. Vilket kan upplevas som krav för ditt barn. Fråga ditt barn om hen vill ha tät kontakt eller inte? Respektera hur hen vill ha det. Skriv inga långa texter, det är svårt att fokusera på läsning som utmattad och att ta in information. Hjärnan klarar inte av det.

      Du skriver att hens andra förälder har bättre kontakt. Om än med långa mellanrum. Prata med din partner om hur den bemöter ert barn. Ni kanske tillsammans kan reflektera över hur ni själva vill bli bemötta, när ni är utslitna. Vill ni ha tät kontakt med era föräldrar eller behöver ni lugn och ro. Är ditt barn mer likt din partner än dig, så kan ni säkert komma fram till något klokt.

      Något som många lär sig under tillfriskningsprocessen från utmattningssyndrom är att sätta sitt egna mående i första hand. Inte vara duktig kollega, partner eller barn.

      Precis som en utmattad ofta behöver stöd från professionella, kan anhöriga också behöva det. Var inte rädd för att själv söka hjälp av professionella, hur du som anhörig kan må bättre och hantera situationen.

      Värt att veta som anhörig, är att utmattningssyndrom och utmattningsdepression inte är samma sak. En person med utmattningssyndrom behöver inte vara deprimerad.

      Du kan bara ansvara för ditt eget mående, inte ditt barns mående.
      Ditt barn kan bara ansvara för sitt mående inte ditt mående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *