Bakom varje #metoo finns också en förövare, glöm aldrig det

Jag har velat fram och tillbaka i ett dygn. Ska jag skriva, eller ska jag låta bli?

Jag går i lågstadiet när min idrottslärares glasögon immar igen när han står i duschen i flickornas omklädningsrum efter idrottslektionen. Jag går i sexan när killarna i klassen tar oss mellan benen när vi står på kanten av kompisgungan för att göra fart på den hög av klasskompisar som tagit plats på gungan. Jag går i högstadiet när våra kroppar kommenteras, betygsätts och tafsas på. Jag går hem sent på kvällen, med nycklarna mellan fingrarna som mitt starkaste skydd. Jag fyller arton och älskar livet på dansgolvet med mina vänner, tills vi får okända händer på våra bröst och någon som juckar mot våra jeans utan att vi gett någon som helst tillåtelse. Jag har vänner och bekanta i min närhet som blivit drogade, våldtagna, upptryckta i hörn och tafsade på. Så många gånger. Fingrarna på mina händer skulle inte räcka till för att räkna upp oss, vi som blivit sexuellt ofredade, utnyttjade eller trakasserade.

Så jag väljer att skriva.

Men jag skriver egentligen inte för att visa ytterligare ett offer, att även jag är en siffra i statistiken. Jag skriver för att det bakom varje #metoo också finns en förövare. Minst en förövare. Och förövaren är sällan en främmande man som hoppar fram ur en buske i en mörk park. Förövaren är vår familjemedlem, vår vän, kollega och partner. Det är vår klasskompis, expediten i mataffären, tränaren för fotbollslaget och föräldern till vår bästa vän. Ni vill gärna tro att förövaren saknar ansikte och identitet, men vi är många som vittnar om annat. Om att ansiktet tillhör din förälder, kompis eller kollega. Eller dig.

För vi känner alla någon som blivit våldtagen, sexuellt ofredad eller trakasserad – men vi känner aldrig en förövare. Är inte det märkligt?

Så glöm aldrig att det bakom varje #metoo också finns en förövare. Någon som tagit sig friheten och tyckt sig ha äganderätt till någon annans kropp och person.

Glöm aldrig att det är förövaren som är problemet, och det är där diskussionen av #metoo måste fortsätta.

7 kommentarer

Ett fredagshej

Wow. Priset för årets sämsta uppdatering går definitivt till ↓ Men här kommer ett fredagshej!

1580

Jag har bott i Malmö i snart två månader och uppdaterat er om hur livet är EN GÅNG :)) Det var samma måndag som jag började läsa på Malmö Högskola, för sex veckor sedan. Men vet ni vad? Det är så mycket som har strulat för mig sedan jag flyttade hit att jag inte ens orkat tänka mer än nödvändigt.

Det har varit strul med lägenheten vi flyttat in i (take away i fyra veckor nu pga skicket på köket var så bedrövligt att hyresvärden valde att blåsa ut allt för att ge oss ett nytt :))) och jag har oroat ihjäl mig över mitt livs första seminarium som kändes skitdåligt. Nu börjar saker och ting däremot ordna upp sig, köket är på plats (men städfirma och målare kvarstår fortfarande) och jag fick det efterlängtade godkänt på mitt seminarium. Det kan ju kanske vara bra att visa att jag överlevt. Så här är jag!

Det är så svårt att veta vart en ska börja när en haft ett upphåll så här. Vad har egentligen hänt? Det känns som allt, och inget. Jag tänker att vi lite senare kan prata om högskolan och hur första tiden med studier känts, om ni skulle vilja det. Och så ska jag visa lägenheten, såklart! Både innan och efter renoveringen och hur det blir att flytta in ”på riktigt”. Vi har ju bott här sedan mitten av september, men har fortfarande halva lägenheten i flyttkartonger på grund av köksrenoveringen. Det ska bli så nedrans skönt att kunna packa upp allt och bo in sig ordentligt. Om allt går som det ska under dagen kommer vi kunna packa upp alla kökskartonger i helgen. På onsdag får vi en leverans med möbler till kontor och badrum så att dessa kartonger också kan packas upp. Jag längtar så mycket till allt är klart.

1577

Men ni! Hur mår ni? Vad gör ni? Känns hösten av hos er? Under tiden jag inte bloggat har jag heller knappt läst bloggar, så jag har oförskämt dålig koll på hur livet hos er är. Vill ni berätta? Det hade varit så fint!

Hos mig har hösten slagit till ordentligt. Malmö har bjudit på så mycket regn de senaste veckorna att jag nu varit och provat ut och hämtat min försenade födelsedagspresent från Johan, en regnjacka från Stutterheim. Den kommer nog behövas den här hösten. När jag slipper sortera tankar och känslor bland flyttkartonger och byggdamm hoppas jag också att mina ångestskov kan släppa och lätta lite, det hade varit skönt. Jag har så svårt att hålla fokus och känna mig tillfreds när miljön runt mig är kaosartad.

Men hörni, jag älskar Malmö! Jag trivs så bra här, på riktigt bra, och det känns så nedrans skönt.

15 kommentarer