Bakom varje #metoo finns också en förövare, glöm aldrig det

Jag har velat fram och tillbaka i ett dygn. Ska jag skriva, eller ska jag låta bli?

Jag går i lågstadiet när min idrottslärares glasögon immar igen när han står i duschen i flickornas omklädningsrum efter idrottslektionen. Jag går i sexan när killarna i klassen tar oss mellan benen när vi står på kanten av kompisgungan för att göra fart på den hög av klasskompisar som tagit plats på gungan. Jag går i högstadiet när våra kroppar kommenteras, betygsätts och tafsas på. Jag går hem sent på kvällen, med nycklarna mellan fingrarna som mitt starkaste skydd. Jag fyller arton och älskar livet på dansgolvet med mina vänner, tills vi får okända händer på våra bröst och någon som juckar mot våra jeans utan att vi gett någon som helst tillåtelse. Jag har vänner och bekanta i min närhet som blivit drogade, våldtagna, upptryckta i hörn och tafsade på. Så många gånger. Fingrarna på mina händer skulle inte räcka till för att räkna upp oss, vi som blivit sexuellt ofredade, utnyttjade eller trakasserade.

Så jag väljer att skriva.

Men jag skriver egentligen inte för att visa ytterligare ett offer, att även jag är en siffra i statistiken. Jag skriver för att det bakom varje #metoo också finns en förövare. Minst en förövare. Och förövaren är sällan en främmande man som hoppar fram ur en buske i en mörk park. Förövaren är vår familjemedlem, vår vän, kollega och partner. Det är vår klasskompis, expediten i mataffären, tränaren för fotbollslaget och föräldern till vår bästa vän. Ni vill gärna tro att förövaren saknar ansikte och identitet, men vi är många som vittnar om annat. Om att ansiktet tillhör din förälder, kompis eller kollega. Eller dig.

För vi känner alla någon som blivit våldtagen, sexuellt ofredad eller trakasserad – men vi känner aldrig en förövare. Är inte det märkligt?

Så glöm aldrig att det bakom varje #metoo också finns en förövare. Någon som tagit sig friheten och tyckt sig ha äganderätt till någon annans kropp och person.

Glöm aldrig att det är förövaren som är problemet, och det är där diskussionen av #metoo måste fortsätta.

7 kommentarer

7 kommentarer

  1. Väl skrivet! Håller verkligen med dig om att det är gärningsmannen som problemet – men det är alltför ofta offret som skuldbeläggs istället.

    Det har varit väldigt beklämmande att följa debatten kring #metoo senaste dagarna, man blir illa berörd av att det är så extremt förekommande och framförallt att det är så pass många män (som det ju oftast är) som gjort sig skyldiga till så pass allvarliga saker. Jargong och kommentarer är nog inget nytt egentligen (vilket är illa nog), men allvarligare övergrepp som tafsningar och rena våldtäkter är uppenbarligen rena vardagsmaten.
    Jag själv brukar bli väldigt obekväm av ”grabbsnack” och att till exempel den vanligaste frågan från andra killar när man träffat en tjej är om hon har snygga bröst och hur hon är i sängen. Jag brukar komma med motfrågan vad han har med det att göra och då brukar diskussionen rätt snabbt komma av sig.
    Många av oss killar/män vill nog tro att vi är väldigt oskyldiga i detta sammanhang. Personligen brukar jag var noga med att inte ha t ex kroppskontakt med någon (oavsett kön) som inte givit sitt uttryckliga godkännande till det, även när det kommer till mer oskyldiga saker (åtminstone i sammanhanget) som kramar eller en klapp på axeln. Men säkert finns det gånger man kommit med ett skämt som misstolkats, gjort något i all välmening som blivit väldigt fel – eller liknande. Så visst finns det anledning till självrannsakan för många av oss.
    När man sedan hör om Timell, Konér och andra som gjort bort sig radikalt undrar man hur de är funtade. Och exemplen är många fler än. Som de killar du beskriver, som juckar mot tjejer på dansgolvet och lägger händer på de mest intima ställen – åtminstone för mig är det en självklarhet att man inte gör så och jag skulle inte ens komma på den tanken på fyllan. Men så sorgligt att alla inte tänker så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *