Släpper du mig nu så går jag

Det är lördag och vi ses i lägenheten för att fortsätta dela upp det som var vårt. Det har gått en månad, precis på dagen, och jag plingar på dörren som om mitt namn inte längre skulle stå på brevlådan. Det gör det, men ändå känns det inte som att komma hem. För hemma var med honom och med honom får jag inte längre vara.

Det är lördag och vi ses för att jag bett om det. Om att få höra honom berätta, om att få svar på de frågetecken som fortfarande gör att jag vaknar varje natt.

Han gjorde slut med mig för en månad sedan. Nu behöver jag känslomässigt göra slut med honom också.

IMG_4317
902
1444
1865
802
800
2481
2479

Vi pratar i timmar och jag ser honom. Personen jag blev kär i, som jag delat livet med i så många stunder och år. Han som jag skrattat mitt bästa med och som varit min allra största kärlek och min bästa vän i nästan fem år.

För mig är vi så mycket bättre än det här. För mig är det så svårt att ge upp vår kärlek när den varit det finaste med de senaste fem åren. Men det är omöjligt att fixa ett oss själv.

Det sista jag vill är att göra känslomässigt slut med honom, men jag blir tvungen till det nu. Jag kommer nog alltid hoppas, alltid tro på oss. Någonstans där i mig kommer jag nog alltid känna att vi aldrig blev helt klara, att det tog slut för tidigt.

Men han släppte mig och nu måste jag gå.

5 kommentarer

5 kommentarer

  1. De där samtalen, de två gånger i livet jag varit med om det, är så plågsamma i sin rena slutgiltighet. Men de är också en förutsättning för vändningen. Som att sätta punkt och börja på en ny mening.

  2. åh, ellen. känner så med dig 😭❤️
    det går, lovar dig. tänker på dig ❤️

  3. Och en dag vaknar man upp, gör frukost och går dit man ska gå och vid lunch inser man att man inte tänkt på break up:et på hela morgonen. då vet man, hjärtat ska snart bli helt igen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.