Att bli sin egen bästa kompis

När det var januari och jag blev ensam spenderade jag timme efter timme i Instagrams DMs, skrivandes med någon som kom att bli en nära vän. Hon var med om ganska exakt samma sak som jag gick igenom. Vi blev lämnade av de vi älskade mest efter fem år tillsammans. Vi satt i samma båt, hon och jag. Vi grät ihop, skrattade ihop, sörjde på varsitt håll men ändå tillsammans.

Någonstans mitt i allt det där sa vi: vi måste bli vår egen bästa kompis nu.

0100

Jag insåg aldrig hur uppsnärjd jag var i vi:et. Hur viktigt ett gemensamt liv blivit för mig. Så hur överlever man något som känns omöjligt att genomlida? Man blir sin egen bästa kompis.

För mig har det varit skitsvårt. Det är skitsvårt. Jag har nog aldrig varit min egen bästa kompis. Jag har ofta satt andra människors välmående framför mitt eget och gång på gång tappat bort mig själv bland känslor, tankar och allt som händer i andras liv. När vi:et helt plötsligt inte fanns mer stod jag handlingsförlamad. Det tog månader innan jag slutade inkludera honom i mina middagsplaner, jag tänkte ”kanske halloumistroganoff, det gillar han ju” när jag stod i mataffären och det tog många månader innan jag slutade scanna av min omgivning efter hans nacke på bussen, på torget, bland äpplen och knäckebröd i mataffären.

0099

Att bli sin egen bästa kompis är läskigt. Skitläskigt. Men också skitviktigt. Jag vill aldrig mer vara känslomässigt beroende av någon som jag var av honom. Jag vill bli kär och dela livet med någon igen, men jag vill aldrig mer att någon blir mitt liv. Att jag:et helt och hållet byts ut mot vi:et.

Där står jag nu. Försöker bli min egen bästa kompis.

0097

När sommaren precis hade börjat träffade jag någon som fick mig att återfå lusten till att bada. Jag älskade vattnet som liten. I tonåren tog kroppshatet över. Badlusten tar jag med mig från tiden med honom, även om hans liv aldrig flätades samman med mitt.

Igårkväll cyklade jag ut till djuphavsbadet. Själv. Hoppade i och simmade en stund, sedan satte jag mig på bryggan och läste en bok. Bara jag. För att jag ville det. Jag älskar kusten, klippor och havet som inte har något slut. Och i de stunderna blir jag både stolt och glad. För trots att jag ännu inte är framme är jag på väg.

Och snart, då är jag nog ändå min egen bästa kompis.

6 kommentarer

6 kommentarer

  1. JA! Exakt så. Jag gjorde slut förra veckan och jag är så ledsen, men det som lugnar mig är tanken på att nu är jag ledsen pga mig, inte pga någon annan! Allt jag gör nu, allt som händer nu, kommer vara pga mig. Tanken på att någon annan nu inte styr mitt liv, som du säger vad det blir till middag t.ex, ger mig en sån känsla av frihet och självständighet. Jag lägger min lycka i mina egna händer nu, inte hans händer. Det känns så skönt.

  2. Hej Ellen, jag har inte hunnit följa din blogg särskilt länge men allt jag har läst som du har skrivit har jag verkligen tyckt om. Och sedan du skrev det där inlägget efter uppbrottet har jag verkligen längtat efter att få läsa mer ifrån dig. Det här inlägget ska jag spara på direkten. Det var fantastiskt fint!
    Kram <3

  3. Så fint att ni kunde finnas för varandra. Jag önskar att jag hade kunnat hitta en vän över internet. Det är så svårt!

  4. Jag är så glad att du har kunnat hitta den vägen, för oj vad den är viktig. Och svår. Men sen, då är det inte så farligt att vara kvar själv. I alla fall känns det så för mig. Tack för att du delar med dig, fina du. <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.