”Vi behöver prata” och jag vill säga tack

Vet ni vad! För ett par dagar sen firade bloggen en månad, och idag (som 33 dagar gammal) vill jag prata lite mer er. Om bloggar, bloggande och om klimatet i bloggosfären – och hur mycket detta förändrats över åren, och hur glad jag är för det.
 
För även om lindbergellen.com bara funnits för er i en månad har jag bloggat sedan sommaren 2008. Mellan varven har jag tagit lite längre pauser, när livet kommit emellan så att säga. Och hela den här grejen med bloggar har utvecklats så himla mycket under tiden.
 
Det är jag evigt tacksam för, och jag ska berätta varför.
 
När jag startade min första ”riktiga” blogg 2008 var det allmänt ett rätt hårt klimat i bloggosfären. Det var sylvassa armbågar som slog sig fram från alla håll och kanter och konkurrensen var stenhård. Bloggandet var i spikrak uppåtkurva och samhället började förstå att det låg stora pengar i denna abstrakta hobby, vilket såklart gjorde armbågarna ännu vassare och konkurrensen ännu hårdare. Alla ville ha en bit av kakan, så att säga.
 
För ungefär ett år sedan återkom jag till bloggandet efter en lång paus, och jag såg direkt att så mycket hänt sedan sist jag kikade in i den här världen. Överallt i mina favoritbloggar länkades det till andra bloggkollegor, det tipsades till höger och vänster om både fantastiska bloggar och inlägg skrivna av andra än bloggskribenten själv. Det creddades hit och dit och överallt stöttade bloggare varandra – och jag blev så himla glad. Det var just precis det här jag hade saknat när jag var sexton, peppet mellan varandra. Att hjälpas åt, stötta varandra i motgångar och lyfta varandra när vi gjort bra grejer.
 
Idag får jag känslan att vi alla arbetar tillsammans med våra bloggar. Vi driver dem såklart själva, men vi hjälps ändå åt. Vi lyfter varandra med glädje istället för att känna rädsla för att ge sina siffror till en konkurrent, och vi driver på så sätt bloggosfären vidare. Vi är idag med och skapar klimatet vi vill vara i, istället för att låta oss formas av ett klimat skapat av konkurrens och pengar.
 
Förstår ni hur bra vi är, som tar ansvar och styr skeppet själva?
 
Och framförallt: vi talar om för varandra att vi gillar det vi ser. Jag minns att Flora för ett par år sedan efterfrågade något typ av livstecken från sina läsare, eftersom kommentarerna på hennes inlägg stannat av. Idag får hon livstecken och peppande ord på alla sina inlägg, och även om hon bara är ett exempel av alla bloggar där ute tycker jag hon är ett talande sådant. Vi har blivit mycket bättre på att tala om för varandra att vi gillar det vi ser. Vill vi att våra favoriter i bloggvärlden ska fortsätt kan det vara värt att anstränga sig med ett par peppande ord då och då! Det kostar oss inget mer än ett par minuter i tid, men ger personen på andra sidan skärmen så mycket glädje.
 
Och jag vill säga en sista sak till er: TACK.
 
När jag för en månad sen startade upp lindbergellen.com hade jag som vision att detta skulle vara en plats där jag kunde få utlopp för kreativiteten som blivit bortglömd i mig, men jag fick så mycket mer på köpet. Jag fick också alla er. Och jag vill säga TUSEN TACK för att ni vill följa med mig här. Tack för att ni klickar er in, läser det jag skriver och tittar på det jag visar, ger mig respons och feedback och involverar er i allt från utmattning till planteringsdagar. Att ni också delar med er av era erfrenheter och historier bland kommentarerna gör mig så glad. Ni är helt fantastiska, glöm inte det.
 
Och jag blir så himla glad över att det hela tiden trillar in nya ansikten hit, TACK. För er som ännu inte följer mig på facebook finns bloggens sida här. På Bloglovin’ hittar ni mig här och för den nyfikne finns jag på Instagram här.
 
Ikväll ska jag svira om till min finaste outfit och äta fyrarätters. Jag ska träffa vänner och mitt bästa kiddo, och sen dricka ett glas vin eller två. Hoppas ni får en riktigt fin lördagskväll, det ska jag ha. Vi hörs!
39 kommentarer

Jag har något jag måste berätta

Jag nämnde ju tidigare att jag har en hemlis som jag skulle avslöja för er inom kort, och nu mina vänner är det dags!
 
Som synes i den lilla bilden ovan: jag har banne mig köpt en ny kamera! 
 
Under förra veckan kom jag till insikt: min Canon 400D håller inte längre måttet. Och det är inte konstigt egentligen, jag köpte den under hösten 2006 vilket gör att den vart min följeslagare i tio (jag upprepar, tio!!) år. Vi har fotograferat till både blogg och tidning, bröllop och dop, och också besökt tre länder tillsammans. Jag var 14 år och gladast i världen, men det händer mycket i teknikens värld på tio år.
Här är den, min 10-åriga gamle vän. Som en liten heffaklump med batterigrepp! Ps, har inte gått crazy och färgat mitt hår igen (även om det hade kunnat hända) utan bilden är ett par år gammal. Men visst är både färg och längd så himlans fint här?
 
Så i fredags ringde jag till mitt närmsta Media Markt och bad dem kolla lagersaldo på kameran jag spanat in. Det fanns en endaste kvar i lager, så jag reserverade den snabbt som attans och åkte sen förbi butiken på vägen till Öland och skördefesten. Kände mig som en blöt pöl pga nervositet hela bilresan.
 
Jag hade spanat på en Canon 80D, efter tips från Elin aka Nevnarien och hennes nya kameraköp. Väl i butiken ställde jag frågor till personalen på fotoavdelningen likt den jobbigaste typen av förhör (hehe), och kom senare fram till att en annan modell i Canon-serien nog skulle passa mig bättre. Jag fick tumma lite på min budget, men är såhär i efterhand väldigt glad för att jag gjorde det.
 
Så det blev en Canon 7D Mark II som fick följa med mig hem!! Det skiljde som sagt lite i pris mellan 80D och 7D, men jag valde helt enkelt bort årets modell med bra videofunktion för en kamera i PRO-kategorin med oerhörd styrka och snabbhet i stillbildsfoto.
 
Det är ändå med viss sorg som jag plockar upp min 400D på hylla mellan bra böcker och mina finaste prylar. Tio år, helt galet. Samtidigt tror jag att 7D kommer vara till stor fördel i dagens fotograferande. Att ha ISO-steg som faktiskt fungerar att fotografera med och en kamera som inte gäspar mellan exponeringarna. Jag kommer med andra ord kunna fotografera tryggare och med betydligt bättre kvalité än tidigare. Ser så mycket fram emot det!
 
Att möta hösten känns genast så mycket lättare.
29 kommentarer

bloggundersökning: tyck till och säg ditt!

Hej peeps!
Nu kanske ni tror att jag ligger med datorn på magen i ett varmt Spanien, team internet som en är, men icke! I ett varmt Spanien är jag, men troligtvis ligger jag i solen eller klappar glada hundar just precis nu. Detta inlägg är nämligen förinställt, och nu behöver jag er hjälp!
 
Under tiden jag är borta kommer en liten undersökning ligga uppe här, och jag skulle bli hemskt glad om ni ville ta er en minut eller två och svara på den. Frågorna går ut på att jag vill veta lite mer om vad ni gillar, och inte gillar, med bloggen. Genom att svara på fem frågor kan ni alltså hjälpa till att forma och finslipa formatet och inläggen på bloggen framöver, bra va? Om inbäddningen nedan inte fungerar hittar ni undersökningen HÄR.
 
 
Tusen, tusen tack på förhand!!
 
Vi hörs igen om ett par dagar, då ska jag visa er hur Spanien såg ut, smakade och kändes. Hejrå!
4 kommentarer

veckans bästa dag, lördag

Det är något speciellt med helg, oavsett om jag arbetar i veckorna eller nu som sjukskriven. Även att jag alla andra dagar också kan sova hur länge jag vill, bara kan och ska ägna mig åt sådant jag gillar och blir lugn av så är det ändå en speciell känsla att vakna en lördagsmorgon. Jag antar att det till stor del handlar om någon omedvetet vana att liksom älska helg, men jag tror även att min hjärna ännu inte riktigt tagit in att jag måste vara hemma ett tag för att kunna jobba sen och därför fortfarande tycker att helgen är de bästa dagarna pga ”lediga”.
 
Något som faktiskt är bättre med lördag och söndag kontra vardagar är att jag inte vaknar upp själv, utan att även J är hemma med mig. Vi kan ligga och halvsova till lunch om vi vill, och sen äta lång frukost framför någon serie eller så. En lördag rätt så nyligen dukade vi upp till frulle i vardagsrummet och såg ett avsnitt av Sommaren med Ernst.
 
På tal om Sommaren med Ernst, har ni sett? Jag kan verkligen inte bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Jag gillar den typen av program i kategorin lätt att titta på-tv, jag tycker det är roligt när herr Kirchsteiger sticker iväg med sina liknelser och förklaringar om hur vackert något är men han ger mig emellanåt också ett oerhört obehag i hela kroppen. Liksom, finns han på riktigt? Är det en karaktär, eller beskriver han allt i sitt liv som ”färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst”? Jag kan verkligen inte förstå, kan ni?
 
Samma eftermiddag som ovan frukost ägnade jag mig också åt att plantera om ett stort gäng växter här hemma. Allt från aloe vera-djungel till sticklingar av elefantöra. Men det kikar vi på en annan gång!
8 kommentarer

den bästa sortens äpple

En morgon knackade det försiktigt på min dörr och mina morgontrötta ögon skymtade ett bud med min leverans i dörröppningen. Ett par dagar tidigare hade jag nämligen klickat hem något väldigt spännnde.. (håll i hatten!)
 
Den bästa sortens äpple! Jag må vara en fantast av frukt och bär, men denna fina variant av äpple får mig lite extra glad. Äntligen en egen dator att skriva på, redigera blder i och lyssna på musik från. 
 
Anledningen till att valet föll på en Macbook är enkelt: jag trivs bäst med Mac, trots att de kostar skjortan. När jag för en himla massa år sedan gick i gymnasiet köpte jag mig en iMac för sparpengar när min ärvda PC aldrig mer startade. I år fyller iMacen typ sju år och fungerar fortfarande perf efter denna trogna tid (men är lite väl klumpig och stor att dra med sig på resor och runt i lägenheten.. vi har nämligen ingen tv, hehe). Ett tag hade jag en bärbar PC som substitut för att jag bodde dåligt och inte kunde ha min iMac hemma – den började strula redan efter ett halvår. Det räcker alltså med att jag tittar på en PC så kraschar något i den, for real. Jag är en IT-teknikers mardröm :)) 
 
Jag tror att denna skönhet och jag kommer trivas bra ihop. Vi har redan tittat på lite serier, förberett ett par inlägg och skrivit ett par texter om utmattning tillsammans. En riktigt bra kompis alltså, förhoppningsvis en långvarig sådan.
13 kommentarer

Hej!

Hallå där!
Jag heter, som ni kanske redan listat ut, Ellen och det här kommer framöver vara min kreativa lilla oas där tankar och känslor kan florera fritt i text och bild. Här kommer jag med andra ord samla lite av varje, något jag brukar beskriva som att jag fotograferar och skriver känslor. Ni har tidigare hittat mig på lindbergellen.se, men nu är det alltså .com som gäller framöver!
 
Jag bor på åttio kvadratmeter tillsammans med J och hunden Otto, i en liten kuststad i Småland. Jag älskar att gå på loppis och dras per automatik till fint retroporslin och plåtburkar. Jag gillar hallon och vattenmelon, feminism och medmänsklighet. Hemma hos oss lagar vi vegomat (inte alltid veganskt, men alltid vegitariskt) och pratar om livet. Just nu tillbringar jag en hel del tid att sova, vila och försöka återfå en sund syn på vardagen eftersom jag nyligen fick ”Utmattningssyndrom” skrivet på ett brev från Landstinget. Mellan varven av fotografier, vegorecept och tips för att sätta sticklingar av elefantöra kommer vi kanske emellanåt också beröra tillståndet ”gå in i väggen” och känslan när ens förälder får diagnosen alzheimers.
 
Vi får helt enkelt se vad det blir av detta. Förhoppningsvis en fin och härlig plats att hänga på, i värsta fall ett litet arkiv från en trist vardag. Jag tänker mig iallafall att kravlöst och ärligt får vara pelarna för detta. Häng med vetja!
Psst! Har du några frågor eller funderingar går det jättebra att ställa dessa i kommentarsfältet nedan, eller maila mig på info.lindbergellen@gmail.com så svarar jag så fort jag kan. För att följa mig via Bloglovin’ kan ni klicka här eller på plustecknet högst upp i menyn.
Ha det fint!
11 kommentarer