Att bli sin egen bästa kompis

När det var januari och jag blev ensam spenderade jag timme efter timme i Instagrams DMs, skrivandes med någon som kom att bli en nära vän. Hon var med om ganska exakt samma sak som jag gick igenom. Vi blev lämnade av de vi älskade mest efter fem år tillsammans. Vi satt i samma båt, hon och jag. Vi grät ihop, skrattade ihop, sörjde på varsitt håll men ändå tillsammans.

Någonstans mitt i allt det där sa vi: vi måste bli vår egen bästa kompis nu.

0100

Jag insåg aldrig hur uppsnärjd jag var i vi:et. Hur viktigt ett gemensamt liv blivit för mig. Så hur överlever man något som känns omöjligt att genomlida? Man blir sin egen bästa kompis.

För mig har det varit skitsvårt. Det är skitsvårt. Jag har nog aldrig varit min egen bästa kompis. Jag har ofta satt andra människors välmående framför mitt eget och gång på gång tappat bort mig själv bland känslor, tankar och allt som händer i andras liv. När vi:et helt plötsligt inte fanns mer stod jag handlingsförlamad. Det tog månader innan jag slutade inkludera honom i mina middagsplaner, jag tänkte ”kanske halloumistroganoff, det gillar han ju” när jag stod i mataffären och det tog många månader innan jag slutade scanna av min omgivning efter hans nacke på bussen, på torget, bland äpplen och knäckebröd i mataffären.

0099

Att bli sin egen bästa kompis är läskigt. Skitläskigt. Men också skitviktigt. Jag vill aldrig mer vara känslomässigt beroende av någon som jag var av honom. Jag vill bli kär och dela livet med någon igen, men jag vill aldrig mer att någon blir mitt liv. Att jag:et helt och hållet byts ut mot vi:et.

Där står jag nu. Försöker bli min egen bästa kompis.

0097

När sommaren precis hade börjat träffade jag någon som fick mig att återfå lusten till att bada. Jag älskade vattnet som liten. I tonåren tog kroppshatet över. Badlusten tar jag med mig från tiden med honom, även om hans liv aldrig flätades samman med mitt.

Igårkväll cyklade jag ut till djuphavsbadet. Själv. Hoppade i och simmade en stund, sedan satte jag mig på bryggan och läste en bok. Bara jag. För att jag ville det. Jag älskar kusten, klippor och havet som inte har något slut. Och i de stunderna blir jag både stolt och glad. För trots att jag ännu inte är framme är jag på väg.

Och snart, då är jag nog ändå min egen bästa kompis.

7 kommentarer

Släpper du mig nu så går jag

Det är lördag och vi ses i lägenheten för att fortsätta dela upp det som var vårt. Det har gått en månad, precis på dagen, och jag plingar på dörren som om mitt namn inte längre skulle stå på brevlådan. Det gör det, men ändå känns det inte som att komma hem. För hemma var med honom och med honom får jag inte längre vara.

Det är lördag och vi ses för att jag bett om det. Om att få höra honom berätta, om att få svar på de frågetecken som fortfarande gör att jag vaknar varje natt.

Han gjorde slut med mig för en månad sedan. Nu behöver jag känslomässigt göra slut med honom också.

IMG_4317
902
1444
1865
802
800
2481
2479

Vi pratar i timmar och jag ser honom. Personen jag blev kär i, som jag delat livet med i så många stunder och år. Han som jag skrattat mitt bästa med och som varit min allra största kärlek och min bästa vän i nästan fem år.

För mig är vi så mycket bättre än det här. För mig är det så svårt att ge upp vår kärlek när den varit det finaste med de senaste fem åren. Men det är omöjligt att fixa ett oss själv.

Det sista jag vill är att göra känslomässigt slut med honom, men jag blir tvungen till det nu. Jag kommer nog alltid hoppas, alltid tro på oss. Någonstans där i mig kommer jag nog alltid känna att vi aldrig blev helt klara, att det tog slut för tidigt.

Men han släppte mig och nu måste jag gå.

6 kommentarer

Det har gått 23 dagar

Jag går förbi tomma byggställningar och butiker som stänger för dagen, människor som fikar ute trots att temperaturen nästan är 0 och klockan sent på kvällen. Människor som promenerar hand i hand eller kanske leder en cykel bredvid sig.

Jag går förbi med gråten i halsen och hela livet på paus, men där ute fortsätter allt precis som om inget hänt.

Jag ringer bara för att höra honom säga det högt. Att han inte ångrar sig, att det här känns rätt för honom hur fel det än känns för mig. Jag vet att det är destruktivt men tänker att det kanske gör det lättare att förstå om jag får höra det sägas rakt ut, att han inte längre är kär och att han inte tror på oss. Men det blir inte lättare, jag gråter i varje steg jag tar resten av samtalet.

Jag hör honom prata om fina minnen av oss och går om möjligt sönder i ännu fler bitar.

3267

Idag har det gått 23 dagar och jag vaknar upp i gråt. Klockan är bara 03-någonting och svullnaden på mina ögon har inte lagt sig från kvällen innan. Jag stryker föreläsningen i min kalender, tänker jag tar det sen och försöker tänka på något annat än hur ont det här gör.

Efter 23 dagar har chocken lagt sig och det är bara sorg och hopplöshet kvar. Som att sörja att någon dött trots att han fortfarande lever. Att försöka vänja sig vid att det inte är han som får samtalet om VG på tentan, att det inte är han som längre tröstar och ger en kram. Att det inte är han som jag går med på bio, vaknar upp bredvid eller äter middagar med. Han lever fortfarande, men bara inte med mig.

Och under tiden allt där ute fortsätter som om inget hänt hör jag honom säga

”ja, det här känns rätt”.

11 kommentarer

”jag vill göra slut” och sedan var det inget mer vi

Jag vaknar men hör inga fotsteg i lägenheten. Det har hunnit bli mörkt och jag har ingen aning om min vila blivit trettio minuter eller tre timmar lång. Jag ringer honom och frågar vart han är. ”Jag är på väg” medan vinden viner i bakgrunden.

”Kan vi prata?” är det första han säger när han kommit innanför dörren. En iskall känsla i bröstkorgen.

”Jag vill göra slut”.

På en millisekund förändras allt.

1568

3100

Nu finns det inget mer vi.

Natten till den där onsdagen för snart tre veckor sedan blev min sista bredvid honom. Kyssen till middagen kvällen innan blev sista gången mina läppar vidrörde hans. Och jag hade ingen aning då. Om jag hade haft minsta känsla för att det skulle bli vårt sista hade jag hållit kvar vid de ögonblicken. Sparat dem som extra starka minnen. Memorerat in i minsta detalj. Men jag hade ingen aning. Och nu blev det vårt sista allt utan att jag visste.

I snart tre veckor har jag vaknat med sorg i bröstkorgen.

För jag får inte längre dela mina dagar med min bästa person.

24 kommentarer

Rösta för kärlek och inte för hat

I tisdags gick jag ut med mitt röstkort i handen. Letade upp min närmsta vallokal och plockade de sedlar som kändes rätt i hjärtat. Slickade igen kuverten och förtidsröstade inför mitt viktigaste val hittills.

Nu är det exakt en vecka kvar till valdagen.

Jag har funderat över det här inlägget i flera dagar, vad det egentligen är jag vill säga. Sedan möts jag av den här artikeln hos Nyheterna i Oskarshamn, min hemort. En lokal SD-kandidat har delat uppenbart rasistiska bilder och hyllat Hitler på sina sociala medier. Nyheterna skriver: ”En annan bild som Per Olsson spridit i sociala medier föreställer Anne Frank med texten ”Coolest jew in the shower room””.

Nu vet jag exakt vad det är jag vill säga.

2353

2352

Jag vill inte leva i den framtid Sverigedemokraterna vill skapa. Jag vill aldrig vara en del av det samhälle de vill bygga upp efter så många år av vår kamp för jämställdhet, välfärd och miljöfrågor. Aldrig stå på samma sida, aldrig spela i samma lag.

Jag ska förklara varför.

Jag är född i Sverige, av två föräldrar som också är födda i Sverige av egna mor- och farföräldrar som också är födda i Sverige. Jag är vit och blåögd och har privilegier som jag inte alltid själv ser att jag har. Jag har bara haft tur att födas här. Bara haft tur att ha haft två närvarande föräldrar som arbetat hårt för att jag och mina bröder skulle ha möjlighet att växa upp i en trygg tillvaro. Jag har aldrig behövt oroa mig för tak över huvudet, aldrig behövt gå hungrig till skolan eller använda förra årets trasiga kängor för att det inte funnits utrymme för nya kläder när hösten närmat sig.

Jag har fått så mycket serverat i mitt liv, utan att egentligen ha gjort något för det. Så ser inte tillvaron ut för alla. Inte för alla i Sverige och inte för alla utanför Sveriges gränser. Det vore världsfrånvänt av mig att inte använda min röst för att försöka förbättra tillvaron för fler. Jag har möjlighet att göra min röst hörd, och då vill jag också göra nytta för fler samtidigt.

Därför röstar jag rött.

För att fler ska få leva bra. För att fler ska få tillgång till det skyddsnät vi byggt upp i Sverige, för att fler ska få möjlighet till en uppväxt utan oro. Jag röstar för en stark välfärd, för ett rättvist och jämställt samhälle som accepterar olikheter men aldrig normaliserar rasism. Jag tror att höga skatter gör oss gott, att pengarna vi inte får direkt i plånboken går till kollektiva förbättringar på områden där det behövs.

Jag röstar rött för att jag är övertygad om att det är det bästa alternativet för att fler ska få ett tryggt liv.

Jag röstar rött för att jag inte bara röstar för min egen skull. Jag röstar rött för att det är den framtid jag vill leva i. Den framtid jag hoppas att fler får leva i, i många år framöver.

Men jag röstar också rött för att jag definitivt inte spelar i samma lag som Per Olsson i artikeln, eller någon annan av hans partivänner i SD. Jag röstar rött för att det är det bästa alternativet mot Sverigedemokraterna. Det bästa alternativet mot ett rasistiskt och instängt samhälle grundat på och format av hat. För Per är inte bara ”en idiot” som ”råkat göra fel”. Per är resultatet av den grupp människor som vill normalisera rasism men som polerat ytan med slips och välformulerade tal om Sveriges trygga framtid. Ytan håller sig någorlunda (nåja..) intakt i partitoppen men krackelerar bland kandidaturer och väljare. Rasistiska utspel har aldrig varit ett icke-problem eller engångshändelser, det är resultatet av partiets hatiska grogrund och ursprung.

Så nu ber jag dig: dra ditt strå till stacken och gör din röst hörd inför valet den 9 september. Se utanför dina privilegier, välj något som känns rätt i hjärtat men som du också tror kan göra skillnad på riktigt. För fler än dig själv.

Jag röstar rött för att jag röstar med och för kärlek.

8 kommentarer

Första morgonen på Öland

Öland

En högtalarröst pratar om signalfel redan innan vi nått perrongen. Vi blir tio minuter sena från stationen. Hamnar bredvid en kvinna som på knagglig engelska frågar om Otto och ler stort. Petar på honom genom nätet på hans bur.

Jag sitter med benen i kors i tre timmar. Lirkar ut en skjorta ur min väska efter halva resan.

Tuggar i mig ett helt rör med mentos.

I flera veckor har jag längtat efter den här tågresan. De tre timmarna som tar oss till den småländska kusten. Vi åker brons sex kilometer över till Öland och rullar mellan åkrar och alvar hela vägen till den gula villan med hallonbuskar runt husknuten. Det luktar gödsel så fort jag öppnar bildörren.

”Mmmm, doften av kobajs” skrattar jag.

Öland

När jag vaknar är det ljust i hela rummet.

Jag hör Johan och Maria utanför sovrumsfönstret. Tar mig upp och ut men ser knappt något med mina nyvakna ögon. Sicksackar mig fram mellan prästkragar. Maria har sått rosa vallmo i trädgården och nu står de båda och rensar ogräs i rabatten.

En kikare i ena handen och en vissen tulpan i den andra.

Första morgonen på Öland.

8 kommentarer

Grattis på födelsedagen, min bästa person

IMG_4317

1273

1394

1395

1408

2479

1444

Hipp, hipp, hurra på Johans födelseda’.

Idag fyller min bästa person år. Det blir den fjärde födelsedagen jag fått fira ihop med honom.

Han som var livets klippa när jag blev utmattad. Som kramade om mig när jag var ledsen och peppade mig för att fortsätta kämpa för att bli frisk. Han som har gul som favoritfärg, önskar sig ett face mist i present och är så jäkla gullig när han går omkring här hemma och tar hand om växterna på våra fönsterbrädor. ”Orkidéen har fått blommor, har du sett?”.

Han som är den klokaste, varmaste och finaste jag någonsin träffat.

Han som är min bästa person.

4 kommentarer

Lite om livet som levs just nu

2615

Jag tar ett bord vid fönstret på våning fem.

Jag får egentligen inget skolarbete gjort men jag bläddrar bland bloggar och fyller min kalender med aktiviteter i olika färger. Deadlines i rött, födelsedagar och cellprov i oranget, bloggrelaterat i rosa. När det är som allra rörigast i mitt huvud underlättar det alltid att skriva ner sådant jag behöver göra. Det blir omöjligt att komma ihåg annars, svårt att få det gjort om jag ska hålla listan i huvudet.

Så jag fortsätter skriva i rött, oranget och rosa, sedan packar jag ner min dator och promenerar till ett möte. Gör de där viktiga sakerna på agendan innan jag hämtar upp Otto på hunddagis och promenerar hela vägen hem.

Blir varm på ryggen av väskan och majsolen. Möter en gubbe med käpp som nickar ett hej och ler mot Otto.

Vrider om nyckeln.

2716

Jag blir bländad av kvällssolen genom vardagsrumsfönstret. Hittar 150 kronor på marken och plockar upp dem. ”Finders keepers på allt under 500 kronor” säger Johan.

Jag tappar upp ett bad och konstaterar att

jag klarade den här dagen också.

6 kommentarer

Om fyra veckor och lite om kreativitet

Igår insåg jag ett sådan knäpp men kul grej. Nu är det bara 28 dagar kvar av mitt första år på uni. Om prick fyra veckor har jag gått klart mina två första terminer och tar ”sommarlov” som en tredjedels informationsarkitekt. Det har alltså snart gått ett helt år?

Om 28 dagar? Fyra veckor???

2673

Jag kan knappt förstå. Samtidigt är jag väldigt glad över det, över de där 28 dagarna. För det innebär att jag om 28 dagar inte bara har överlevt mitt förstå år på universitetet, utan också klarat av och gillat det.

Förra sommaren, när jag packade min resväska inför flytten till Malmö, gav jag mig själv ett testår. Jag provar, och om jag inte gillar uni eller om utmattningen tar överhanden gör jag något annat istället. Nu funderar jag på vilka kurser jag vill läsa som valbara i trean och om jag ska komplettera med något inom design efter examen. Jag behöver inte längre bara ha siktet inställt på att överleva, jag kan leva lite också. För det här teståret visade sig ändå bli ett av mina bästa.

Så kanske börjar det bli dags att plocka fram symaskinen och alla de där byxorna som är för långa i benen. Akvarellfärgerna som som inte fått vatten på sig sen förra våren. Illustrera digitalt för första gången på jag vet inte hur länge. För nu har jag ju bara 28 dagar kvar av mitt första år på uni och jag behöver inte längre bara ha siktet inställt på att överleva.

För nu vet jag att jag valde rätt, och jag har utrymme för att leva lite också.

12 kommentarer

07:04

Jag vaknar 07:04. Det är ljust i rummet. Stark sol rakt på dörren.

God morgon, våren.

2499

Att vakna upp av ett solfyllt rum var en av mina punkter i den här vårlistan. Den här helgen har jag kunnat bocka av punkten gånger två. Johan, jag och Otto har bäddat ner oss på madrasser i vårt kontor för att ge sängen åt våra gäster över helgen. Solen tittar rakt in i kontoret vid den här tiden på dygnet. Jag älskar det.

Utanför hörs fågelkvitter. Skratt från någon tvärs över gatan. En tidig buss.

Den här helgen har behövts. Satt perspektiv på vardagen. Gett mig andrum. Efter ett par ordentligt trötta dagar som mynnade ut i en mild panikångestattack inne på HM behövde jag sova. Njuta. Ta det lugnt. Få vakna av att solen fyller hela rummet av ljus och fåglarna sjunger från trädkronorna utanför.

Det är april nu.

Vår på riktigt.

8 kommentarer