Jag har bott alla mina 25 år i Oskarshamn, men om tre månader lämnar jag det här för Malmö

Sommaren jag föddes var den varmaste sedan 1700-talet, om en ska lita på DNs sammanfattning av vädret från 1992. Mina föräldrar och min storebror bodde då i ett gemytligt litet lägenhetsområde, med rödmålade förråd på gården där knallgula solrosor växte sig stora i sommarvärmen. När jag var ett och ett halvt år flyttade vi till den vita villan precis vid gatans vändplats, där cykelvägen mot stranden tog vid. Där bodde jag till mitt sista år i gymnasiet. Då packade jag ihop mina saker och flyttade in hos min tonårskärlek som fått en liten etta av sina föräldrar, trettio kvadrat på fjärde våningen. Efter det har jag flyttat fem gånger till, alla gånger inte längre än ett par kvarter.

Jag har bott alla mina 25 år i Oskarshamn, i den lilla hamnstaden vid Smålands östkust, men om tre månader lämnar jag det här för Malmö.

1437

Jag är hälften glad och häften livrädd.

De här kullerstenarna är dem enda jag vandrat på i en stad jag kallat min. Det är här jag lärt mig cykla, blivit kär och tagit studenten. Det är här jag fått smaka på livet, på lycka och på sorg. Det här är inte det enda jag sett under mina 25 år, men det här är det enda som varit mitt.

Men nu skaver det här i kanterna.

1439

Oskarshamn känns inte på samma sätt i mig som det gjorde för tre år sedan. Jag vill mer än det här. Jag vill promenera på nya kullerstensgator, upptäcka nya fik med fantastiska kanelbullar och träffa människor jag aldrig sett tidigare. Jag vill ha alternativ till restaurangbesök och butiker att handla kläder i, jag vill ha alternativ för karriär och utbildning. Jag vill ha en framtid med mer i perspektiv. Jag vill kunna göra ett val, inte bara ha ett att välja på och nöja mig med det.

Oskarshamn är en sådan fin stad att bo och leva i. Verkligen. Jag har älskat det här i 25 år, men idag behöver jag mer än det här för att vara tillfreds. Oskarshamn räcker inte längre, och jag kan inte nöja mig med att det inte riktigt når ända fram.

1440

Jag har bott alla mina 25 år i Oskarshamn, i den lilla hamnstaden vid Smålands östkust, men om tre månader lämnar jag det här för Malmö. Tillsammans med Johan och Otto.

Jag är hälften glad och hälften livrädd, men jag måste göra det här.

25 kommentarer

Jag landade i ett hav av vallmo i full blom

Det känns helt overkligt att vi för två månader sedan öppnade ytterdörren och gick ut i vit pudersnö. Det var april och vi lurades med värme innan snön slog till igen. Jag minns att jag tänkte att det här blir livets längsta vinter och gråmulna vår. Att det nog aldrig kommer kunna bli sommar om väderleksrapporten säger minusgrader och snö mitt i april.

Nyligen slog maj om till juni och för prick en vecka sedan landade jag i ett hav av vallmo i full blom.

1328

Jag blir så uppslukad i säsongerna att jag knappt minns hur vintern känns nu. Jag vet att vintern är kall, mörk och lång men jag minns inte hur kylan biter i kinderna eller hur snön knakar under kängorna. Jag vet att det känns och jag vet vad som känns, men jag minns inte hur.

Kanske är det just det som är charmen. Att uppslukas så dant i nuet att inget annat spelar någon roll.

1327

Det lättar ju i min bröstkorg när jag tänker på gyllenbrun hy och doften av sommarregn. På fräkniga näsryggar och stora leenden i kvällssolen. På det gröna gräset under fötterna, havsvattnet i håret och den nakna huden i sommarnatten.

Jag ler inombords av ljusa morgnar, allt som blommar i trädgården och fågelsången från träden. Av passionssorbet i bägare och flera omgångar Alfapet på filt under fläderträdet.

1329

Nyligen slog maj om till juni och för prick en vecka sedan landade jag i ett hav av vallmo i full blom.

Det blir nog sommar i år i alla fall.

17 kommentarer

Det är en ynnest att vakna på Öland, min absoluta favoritplats

När jag vaknar av fågelsången är klockan bara strax efter sex på morgonen. Jag är ledig idag, det är ju lördag, men jag grämer mig inte för att ha vaknat tidigt när jag kunde sovit ut. Det är redan ljust i sovrummet och fågeln i trädet precis utanför sjunger att det är morgon nu.

Jag vaknar på Öland, och jag älskar det.

1343

1342

När vi går på bussen och sätter oss på två lediga säten börjar en skolklass välla in och fylla upp de lediga platserna. Jag sitter bredvid en tonårspojke med rolig dialekt. Bussen hinner komma till mataffären i Borgholm innan en av hans klasskompisar ser frågande ut och säger: ”Är vi på Öland nu?”. Vi har åkt över en sex kilometer lång bro och färdats en halvtimme i ett landskap som är olikt allt annat på fastlandet. Öland börjar där bron slutar. Det var för en halvtimme sedan.

Jag hinner tänka att det är det dummaste jag hört och sedan skratta åt det hela vägen hem innan jag inser. Inser att det är en sådan jäkla ynnest att få bo nära den här ön. Att kunna åka till Öland på dagsutflykt om vi vill, att kunna hälsa på både en, två, tre och fyra helger i månaden och sedan få hänga här hela somrarna. Så är det inte för alla. Vissa åker långvägar för att få en glimt av Öland, andra har aldrig varit här. Kanske är det då inte så konstigt att inte veta vart Öland börjar och slutar.

Jag inser att jag ändå bara råkar vara lyckligt lottad som kan ha nära till allt det här. Sedan sväljer jag skrattet.

1344

När jag vaknar av fågelsången är klockan bara strax efter sex. Jag kikar ut genom fönstret och får en glimt av morgonens väder. Det ser inte ut att bli någon sol, i alla fall inte än på ett par timmar, men jag tänker att det ändå inte spelar någon roll. Att få vakna på min favoritplats är bra nog för mig.

Jag är ju ändå på Öland.

23 kommentarer

Grattis på din födelsedag, raring

Idag är det Johans födelsedag och jag får pussa honom grattis för tredje året i rad.

IMG_4317

902

Det innebär också nästan exakt tre år sedan vi möttes i sommarnatten. Sedan dess har han golvat mig med kloka idéer och fina tankar gång på gång. Att få dela livet med honom är en ynnest.

”Vi träffades för snart tre år sedan i den långa korridoren på kontoret. Du hade dina lockar bakom öronen och under en keps tittade du upp och sträckte fram din hand, ”Hej! Johan”. En varm sommarkväll ett par månader senare sågs vi igen och du tog min hand i din precis som om det var självklart redan från första början. Din tröja luktade så himla gott och dina fingrar flätades så bra ihop med mina. Jag älskade varje minut av den kvällen.

Under flera månader smög vi hem till varandra på eftermiddagar och kvällar. Vi köpte fler kuddar till din säng och jag ställde min tandborste i ditt badrumsskåp. Vi lagade tacos på kvällen och åt munkar till frukost på lördagsmorgonen. Ibland hade vi drinkkvällar, bara du och jag, och sen somnade vi till ruset av hälften del margarita och hälften del endorfiner i våra nyförälskade kroppar. Jag fick en nyckel till din lägenhet i min hand och du en puss på kinden varje morgon.”

20

802

Bara jag får vara med dig så blir allt bra.

Stort grattis på din födelsedag, Johan.
Jag älskar dig.
12 kommentarer

Det är så här det ligger till

1087

Hej på er! Hoppas att allt är fint med er, att ni hade en härlig påskhelg och fått en skön vecka, trots det oberäkneliga vädret utanför fönstren. Nu när jag skriver det här är det söndagskväll och jag har tänt ljus på köksbordet och bryggt en kopp te som ryker bredvid mig. Försöker hitta något typ av yttre lugn innan jag entrar aprils sista vecka.

För så här är det: de senaste veckorna har inte gått så himla bra för mig utmattningsmässigt. Jag har inte mått riktigt okej alla dagar och det tär på mig att hamna i sådana svackor. Någonstans i det försöker jag finna mig i att jag i alla fall märker av kroppens varningssignaler idag, men emellanåt kan jag ändå inte försonas med den tanken. Hur gärna jag än vill. Jag blir vansinnig och dödsledsen när jag märker att kroppen och huvudet inte fungerar. Som när jag får avvika eller välja bort samtal och diskussioner för att jag inte kan sortera intryck och tankar, att jag gång på gång får feber och förkylning för att kroppen inte orkar eller när den röda paprikan ska skäras i stavar och jag bara inte förstår hur jag ska göra med kniven som vilar i min högerhand.

Emellanåt gör det så jävla ont i mig när jag märker att det bara inte fungerar riktigt än.

1013

Jag vet att jag berättat det här så många gånger förut, att ni liksom får höra det här för örtionde gången nu, men någonstans mitt i det här är det så himla viktigt för mig att visa en ärlig sida av hur det är. Hur en nedrans utmattning känns och hur jäkla viktigt det är att söka hjälp i tid för att slippa hamna här. Jag hoppas och tror att ni förstår.

Idag är det måndag och när detta publiceras ringer min klocka. Jag går till badrummet med nästan stängda ögon och promenerar sedan med Otto innan jag säger hejdå och går till jobbet. Jag har en smoothie på jordgubbar, mango, hallon och banan i en glasburk i väskan och nu kommer jag äta middag själv i tre dagar medan Johan jobbar på annan ort.

Och vet ni vad? Jag tror det här blir en bra vecka, trots allt. Vi kan väl hoppas på det i alla fall, okej?

23 kommentarer

Ett hej, två veckor senare

Så gick det två veckor, bara så där. Tack så hemskt mycket för all omtanke, alla kommentarer och meddelanden efter förra inlägget. Att förlora en fyrbent familjemedlem lämnar en sådant konstig känsla kvar i en. Vissa dagar har jag velat skrika åt folk på kullerstensgator att hur fan kan ni skratta, hur kan livet bara fortsätta helt normalt – min hund har dött!? men jag inser ju att det är så det är, att livet ändå fortsätter.

Min storebror drömde ändå en natt att Bamsen kom till honom och berättade att han mår bra nu, att han inte hade ont längre och på något sätt känns det skönt. Så sorgligt men ändå så fint.

1010

De två senaste veckorna har mest bara passerat, ni vet så där utan att en ens reagerat över vad som hänt? Jag har målat naglarna noga, kollat på serier, sovit över hos en vän, lagt ansiktsmask och pysslat med växterna på fönsterbrädan. Under samma tid har Johan vart på en veckas semester och sedan jobbat ett par arbetsdagar i Malmö = jag har ätit glass till middag och inte haft styr på dygnets timmar (dvs. tittat på serier till tre på natten) ¯\_(ツ)_/¯

Känslomässigt har de två senaste veckorna varit en bergochdalbana, så som det blir ibland, men idag står jag på två ben igen. Äntligen.

1011

Men hörni, hur är livet hos er? Hur mår ni? Vad gör ni? Vad händer? Berätta gärna något som hänt er på sistone, jag har nämligen inte läst bloggar på två veckor och känner mig så himla förvirrad i allt det här nu. Att ta en paus emellanåt kan verkligen både vara bra och skönt, men att sen ”ta sig tillbaka” gör mig så förvirrad. Hur börjar en när Bloglovin’ säger 600+ olästa inlägg?

Jag hoppas att den här helgen blir fin, både för mig och för er. Vad ska ni göra? Jag ska läsa ikapp lite, skriva en del och försöka planera ihop april för bloggen. Mars månad blev ju verkligen inte som jag tänkt mig så jag tänker att april får kompensera för det. Vill ni vara med och fylla bloggkalendern är det som vanligt bara att hojta till med önskeinlägg, det hade varit fint.

14 kommentarer

Sov gott, Bamsen

1008

Jag var fjorton år när Bamsen flyttade hem till oss och i elva år har han bott hos min familj. Som liten älskade han att klättra upp på skohyllan för att sova på våra tygskor, varje sommar sprang han varv efter varv i trädgården och badade sedan i samma blå plastpool som jag och mina bröder hade när vi var små. Han älskade brieost och gjorde alla trix han kunde om en höll upp en godisbit i luften.

Igår somnade han in i mina föräldrars armar.

010

Det är ingen Bamsen som kommer sitta i fönstret när en kommer hem till mamma och pappa nästa gång. Ingen som sover i hundsängen i hallen, ingen som ligger på fönsterbrädan och spanar på vad som händer utanför. Ingen som hoppar upp på stolen bredvid under middagen och ingen som lägger sig tätt intill i soffan. Han kommer inte vara där mer.

Bamsen, tack för de elva åren jag fick vid din sida.

Jag älskar dig.

27 kommentarer

Bara jag får vara med dig så blir allt bra

902

Vi träffades för snart tre år sedan i den långa korridoren på kontoret. Du hade dina lockar bakom öronen och under en keps tittade du upp och sträckte fram din hand, ”Hej! Johan”. En varm sommarkväll ett par månader senare sågs vi igen och du tog min hand i din precis som om det var självklart redan från första början. Din tröja luktade så himla gott och dina fingrar flätades så bra ihop med mina. Jag älskade varje minut av den kvällen.

Under flera månader smög vi hem till varandra på eftermiddagar och kvällar. Vi köpte fler kuddar till din säng och jag ställde min tandborste i ditt badrumsskåp. Vi lagade tacos på kvällen och åt munkar till frukost på lördagsmorgonen. Ibland hade vi drinkkvällar, bara du och jag, och sen somnade vi till ruset av hälften del margarita och hälften del endorfiner i våra nyförälskade kroppar. Jag fick en nyckel till din lägenhet i min hand och du en puss på kinden varje morgon.

FullSizeRender 37

En vårdag flyttade vi hem alla dina kartonger till min etta och sedan delade vi på en 120-säng i sex månader. Vintern samma år fick vi nycklarna till vår första lägenhet tillsammans och vi satte upp våra namn på brevinkastet ett par veckor senare. Vi köpte en dubbelsäng, blandade vårt porslin och lät våra tandborstar dela mugg i badrumsskåpet.

Åttio kvadratmeter tillsammans med dig.

När jag gick in i väggen sommaren 2016 var du den första som ställde dig bredvid och sa ”Kom, vi fixar det här!”. Sedan lämnade du inte min sida, och jag inte din. Du fick en automatisk biljett på tåget när jag blev sjuk och utan minsta tvivel lät du konduktören stämpla den. Det var lika självklart för dig att åka med som att min hand skulle passa så bra i din den där varma sommarkvällen. Jag älskar dig för det.

800

Det är alla hjärtans dag och vi bestämmer att vi nog får flytta kvällens middag till en annan dag eftersom vi båda är hemma med varma feberkroppar. ”Tisdag nästa vecka, blir det bra?”

Det blir bra. Bara jag får vara med dig så blir allt bra.

26 kommentarer

Det är okej att inte orka, att ännu inte vara frisk

Hej allesammans! I torsdags hade jag tänkt göra en ny live, ni vet som Just precis exakt nu? Men den här veckan har vart så himla knäpp för mig att jag bara satt och stirrade på tangenterna utan att få fram några ord. Fastnade på varje bokstav, snubblade på varje mening, och till slut struntade jag i allt istället. Nu har jag repat mig och är tillbaka på banan, men jag tänker att vi kan prata lite om det här med varför jag fortfarande har sådana dagar och veckor emellanåt.

Om den där jobbiga jäkla känslan av att inte orka så mycket som en vill.

Jag har skrivit en del om min utmattning tidigare, för er som missat det finns kategorien här och det kanske mest berörande inlägget att läsa här.

882

Nu är det snart ett halvår sedan jag kraschade och blev sjukskriven. 167 dagar. Ska jag vara ärlig har jag idag svårt att minnas exakt hur den första tiden var, men jag minns att den handlade så himla mycket om att bara överleva dagen. Att vara hemma på heltid tvingade mig att tackla allt som jag gömt undan under så lång tid, och det fanns inget annat val för mig än att bara genomlida det. När jag till slut accepterat situationen jag hamnat i fanns det bara en väg att gå → därifrån.

Idag är det snart ett halvår sedan kraschen men jag kan ännu inte kalla mig frisk. Jag jobbar 50%, har inte längre domningar i ben och armar. Idag klarar jag av att läsa text och förstå vad som skrivs, men jag är inte frisk. Jag behöver fortfarande vila mitt på dagen för att orka en eftermiddag och kväll, jag har fortfarande svårt att hålla fokus och blir trött av för mycket rörelse och ljud. Mitt minne fungerar ännu inte som det ska och jag behöver ibland hjälp med att sortera tankar så att jag vet i vilken ordning jag ska börja.

Men även om jag ännu inte kan kalla mig frisk går det åt rätt håll.

873

När jag i december började arbeta lite smått igen hade jag visionen om att inom ett par månader vara tillbaka på fulltid på min arbetsplats. Och det är lite så jag funkar, alltid full fart och något i sikte. Efter ett läkarbesök i veckan var jag tvungen att tänka om. Jag kommer inte kunna öka till 75% nu, jag kommer inte jobba heltid i februari.

Pang boom krasch.

Och det är just det här som är mitt problem. Jag älskar att jobba. Jag älskar att vara sysselsatt, att granska data och titta på siffror och bokstäver i tunga filer. Jag har klarat varenda arbetsdag men sedan kraschat hemma. Och jag förstår ju såklart att det inte är så det ska vara, och det är anledningen till att jag kommer fortsätta arbeta halvtid en period till. Min kropp klarar helt enkelt inte av så mycket som jag vill att den ska göra och jag kan inte längre pressa den till det yttersta → idag känner jag av när det börjar dra åt fel håll.

881

Till en början känns ett sådant beslut som ett nederlag, som ett totalt misslyckande. Jag förstår ju att det är en helt orimlig situation att sätta stämpeln misslyckande på, men just då är det precis så det känns. Får jag bara ett par dagar på mig hinner den orimliga känslan gå över i en mer rimlig tanke om att det får vara okej. Det är okej att tycka att det går sakta, det är okej att tycka att det är så nedrans trist att inte orka. Det är okej.

Jag har i alla fall fått höra att jag ser piggare ut, att jag är mer närvarande nu och att jag idag kan svara på frågor som jag i augusti inte förstod. Jag känner mig så himla mycket mer som mig själv idag. Så jag blir bättre och bättre, men än är jag inte frisk.

Och det får vara okej.

29 kommentarer

Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta

Hej alzheimers, det är dags att vi pratar lite, du och jag.
Du vet nog inte vem jag är, men jag ska berätta för dig: jag känner dig och jag hatar dig av hela mitt hjärta.
 
För ett år sedan fick jag och min familj beskedet att du satt ditt järngrepp i min pappa. Ingen vet egentligen när du fick fatt på honom eftersom en vanligtvis är sjuk flera år innan det går så långt att en diagnos ställs. Min pappa var med största sannolikhet inte ens sextio år när du klamrade dig fast i honom, kanske inte ens femtiofem. Och enligt statistiken du lämnat efter dig har jag på min höjd tio år kvar med min pappa.
 
Men lite utav grejen med dig är att dessa tio år inte kommer vara som vilka år som helst. Jag ska förklara varför.
 
 
Du dödar min pappas nervceller i hjärnan. Du äter upp honom inifrån, och du började runt hans minnesbank. När du sätter dig på det sättet i någons hjärna bryter du sakta men säkert ner minnesförmågan, och även om en fortfarande kommer ihåg sin barndom kan det vara svårt att minnas sin frukost eller vad det är för veckodag. Du börjar bryta ner de mest färska minnena, som vad telefonsamtalet nyss handlade om – eller att samtalet ens ägt rum.
 
Och vet du vad det värsta med dig är? Att vi fortfarande inte vet exakt varför du intar våra kroppar, och att vi heller inte har ett botemedel för att få dig att försvinna när du väl bestämt dig. Det finns absolut ingenting vi kan göra. Min pappa vaknar därför upp varje morgon och undrar vilken veckodag det är. Mitt på dagen dubbellkollar han dosetten för att se så han kom ihåg att ta sin morgonmedicin till frukosten och mot kvällen funderar han över vad han egentligen gjort under dagen.
 
 
Min pappa är fortfarande så pass frisk att han förstår att han är sjuk, och det är ju såklart världen bästa känsla att det fortfarande är min pappa jag pratar med, trots att du alltid är närvarande. Men det syns i hans ögon att du gör ont i honom. Att det skaver när du gör så att han inte minns om han precis frågat mig om vart Johan är, att han blir ledsen när jag svarar att Johan skådar fågel på Öland och han inser att han redan hört svaret flera gånger tidigare idag.
 
Jag märker att han lider av dig, och jag hatar dig för det.
 
 
Jag vet inte vart vi är i livet när den där tioårsgränsen närmar sig. Om min pappa fortfarande bor med min mamma eller om han flyttat ihop med en grupp andra som du också satt i ditt järngrepp. Jag vet inte om han fortfarande kommer älska kroppkakor och att sortera sina klockor medan han tittar på gamla fotografier på vår båt. Jag vet inte ens om han kommer känna igen mitt ansikte när jag knackar på dörren, eller minnas mitt namn när jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom.
 
Jag vet egentligen ingenting om hur veckorna, månaderna eller åren framöver blir med dig i bakgrunden. Men en sak är jag säker på: min pappa är en envis liten gubbe och han hatar dig lika mycket som jag gör.
 
 
Han kommer alltid vara min pappa, men när du haft honom i ditt järngrepp ett par år till och vi närmar oss den där tioårsgränsen kommer han inte minnas att jag är hälften honom.
 
Och jag hatar dig, av hela mitt hjärta, för det.
70 kommentarer