Det är okej att inte orka, att ännu inte vara frisk

Hej allesammans! I torsdags hade jag tänkt göra en ny live, ni vet som Just precis exakt nu? Men den här veckan har vart så himla knäpp för mig att jag bara satt och stirrade på tangenterna utan att få fram några ord. Fastnade på varje bokstav, snubblade på varje mening, och till slut struntade jag i allt istället. Nu har jag repat mig och är tillbaka på banan, men jag tänker att vi kan prata lite om det här med varför jag fortfarande har sådana dagar och veckor emellanåt.

Om den där jobbiga jäkla känslan av att inte orka så mycket som en vill.

Jag har skrivit en del om min utmattning tidigare, för er som missat det finns kategorien här och det kanske mest berörande inlägget att läsa här.

882

Nu är det snart ett halvår sedan jag kraschade och blev sjukskriven. 167 dagar. Ska jag vara ärlig har jag idag svårt att minnas exakt hur den första tiden var, men jag minns att den handlade så himla mycket om att bara överleva dagen. Att vara hemma på heltid tvingade mig att tackla allt som jag gömt undan under så lång tid, och det fanns inget annat val för mig än att bara genomlida det. När jag till slut accepterat situationen jag hamnat i fanns det bara en väg att gå → därifrån.

Idag är det snart ett halvår sedan kraschen men jag kan ännu inte kalla mig frisk. Jag jobbar 50%, har inte längre domningar i ben och armar. Idag klarar jag av att läsa text och förstå vad som skrivs, men jag är inte frisk. Jag behöver fortfarande vila mitt på dagen för att orka en eftermiddag och kväll, jag har fortfarande svårt att hålla fokus och blir trött av för mycket rörelse och ljud. Mitt minne fungerar ännu inte som det ska och jag behöver ibland hjälp med att sortera tankar så att jag vet i vilken ordning jag ska börja.

Men även om jag ännu inte kan kalla mig frisk går det åt rätt håll.

873

När jag i december började arbeta lite smått igen hade jag visionen om att inom ett par månader vara tillbaka på fulltid på min arbetsplats. Och det är lite så jag funkar, alltid full fart och något i sikte. Efter ett läkarbesök i veckan var jag tvungen att tänka om. Jag kommer inte kunna öka till 75% nu, jag kommer inte jobba heltid i februari.

Pang boom krasch.

Och det är just det här som är mitt problem. Jag älskar att jobba. Jag älskar att vara sysselsatt, att granska data och titta på siffror och bokstäver i tunga filer. Jag har klarat varenda arbetsdag men sedan kraschat hemma. Och jag förstår ju såklart att det inte är så det ska vara, och det är anledningen till att jag kommer fortsätta arbeta halvtid en period till. Min kropp klarar helt enkelt inte av så mycket som jag vill att den ska göra och jag kan inte längre pressa den till det yttersta → idag känner jag av när det börjar dra åt fel håll.

881

Till en början känns ett sådant beslut som ett nederlag, som ett totalt misslyckande. Jag förstår ju att det är en helt orimlig situation att sätta stämpeln misslyckande på, men just då är det precis så det känns. Får jag bara ett par dagar på mig hinner den orimliga känslan gå över i en mer rimlig tanke om att det får vara okej. Det är okej att tycka att det går sakta, det är okej att tycka att det är så nedrans trist att inte orka. Det är okej.

Jag har i alla fall fått höra att jag ser piggare ut, att jag är mer närvarande nu och att jag idag kan svara på frågor som jag i augusti inte förstod. Jag känner mig så himla mycket mer som mig själv idag. Så jag blir bättre och bättre, men än är jag inte frisk.

Och det får vara okej.

29 kommentarer

Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta

Hej alzheimers, det är dags att vi pratar lite, du och jag.
Du vet nog inte vem jag är, men jag ska berätta för dig: jag känner dig och jag hatar dig av hela mitt hjärta.
 
För ett år sedan fick jag och min familj beskedet att du satt ditt järngrepp i min pappa. Ingen vet egentligen när du fick fatt på honom eftersom en vanligtvis är sjuk flera år innan det går så långt att en diagnos ställs. Min pappa var med största sannolikhet inte ens sextio år när du klamrade dig fast i honom, kanske inte ens femtiofem. Och enligt statistiken du lämnat efter dig har jag på min höjd tio år kvar med min pappa.
 
Men lite utav grejen med dig är att dessa tio år inte kommer vara som vilka år som helst. Jag ska förklara varför.
 
 
Du dödar min pappas nervceller i hjärnan. Du äter upp honom inifrån, och du började runt hans minnesbank. När du sätter dig på det sättet i någons hjärna bryter du sakta men säkert ner minnesförmågan, och även om en fortfarande kommer ihåg sin barndom kan det vara svårt att minnas sin frukost eller vad det är för veckodag. Du börjar bryta ner de mest färska minnena, som vad telefonsamtalet nyss handlade om – eller att samtalet ens ägt rum.
 
Och vet du vad det värsta med dig är? Att vi fortfarande inte vet exakt varför du intar våra kroppar, och att vi heller inte har ett botemedel för att få dig att försvinna när du väl bestämt dig. Det finns absolut ingenting vi kan göra. Min pappa vaknar därför upp varje morgon och undrar vilken veckodag det är. Mitt på dagen dubbellkollar han dosetten för att se så han kom ihåg att ta sin morgonmedicin till frukosten och mot kvällen funderar han över vad han egentligen gjort under dagen.
 
 
Min pappa är fortfarande så pass frisk att han förstår att han är sjuk, och det är ju såklart världen bästa känsla att det fortfarande är min pappa jag pratar med, trots att du alltid är närvarande. Men det syns i hans ögon att du gör ont i honom. Att det skaver när du gör så att han inte minns om han precis frågat mig om vart Johan är, att han blir ledsen när jag svarar att Johan skådar fågel på Öland och han inser att han redan hört svaret flera gånger tidigare idag.
 
Jag märker att han lider av dig, och jag hatar dig för det.
 
 
Jag vet inte vart vi är i livet när den där tioårsgränsen närmar sig. Om min pappa fortfarande bor med min mamma eller om han flyttat ihop med en grupp andra som du också satt i ditt järngrepp. Jag vet inte om han fortfarande kommer älska kroppkakor och att sortera sina klockor medan han tittar på gamla fotografier på vår båt. Jag vet inte ens om han kommer känna igen mitt ansikte när jag knackar på dörren, eller minnas mitt namn när jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom.
 
Jag vet egentligen ingenting om hur veckorna, månaderna eller åren framöver blir med dig i bakgrunden. Men en sak är jag säker på: min pappa är en envis liten gubbe och han hatar dig lika mycket som jag gör.
 
 
Han kommer alltid vara min pappa, men när du haft honom i ditt järngrepp ett par år till och vi närmar oss den där tioårsgränsen kommer han inte minnas att jag är hälften honom.
 
Och jag hatar dig, av hela mitt hjärta, för det.
70 kommentarer

sjutton frågor om Johan, min bästa person

Innan vi hoppar direkt in i dagens inlägg vill jag passa på att säga TACK till er. Efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och ångest har ni vart så himla många som har skrivit och tackat mig för att jag väljer att prata om det, lika många som delat med sig av sin historia. Tusen, tusen tack!! <3
 
Nu tänkte jag att ni ska få lära känna Johan lite bättre, min bästa person. (Listan nedan är norpad från Sandra.) 

Hur länge har ni varit ihop?
I ganska exakt två år, men känns som så himla mycket längre.

Hur träffades ni?
Allra första gången vi träffades var på vårt jobb, vi arbetar nämligen på samma företag och kontor. Vi sa hej, hej och skakade hand. Sen sågs vi såklart i korridoren på kontoret typ varje dag, men träffades första gången på riktigt under en festival en varm kväll i juli.

Vem var mest på?
Jag säger Johan, Johan säger mig. Jag antar att vi kanske var lika på varandra ändå!

Skedde några komplikationer?
Ja alltså, vi arbetar ju som nämnt ovan på samma arbetsplats och jag skulle säga att det i sig alltid är lite komplicerat. Vi var väldigt noga med att inte outa för världen att vi sågs till en början, eftersom vi inte ville blanda in vårt jobb mer än nödvändigt i vår relation. Och det var nog väldigt bra gjort, det blev inga större komplikationer!

Kan en få se något tidigt sms eller så?

Detta är våra allra första meddelande till varandra. Vi träffades som sagt ute på en liten festival en kväll och var som fastklistrade på varandra, och eftersom jag visste att Johan inte var från stan och heller inte hade någon att hänga med på dag två bjöd jag med honom till mina vänner. Trodde mest det skulle ses som en fin gest, men han sa ja och hängde på!
 

Redan måndag efter den helgen åkte Johan iväg för jobb i annan stad, så vi höll kontakten över Facebook när vi liksom inte kunde ses. Inför den kommande helgen skulle han från Malmö till Öland och frågade om jag ville följa med till ön, det ville jag såklart. Problemet var bara att han frågade sent och jag funderade verkligen in i det sista. Jag hade en kvart på mig att åka från mina föräldrar hem till mig, packa en väska och sen ta mig till bussstationen. Jag hann!
 
Och här får ni se lite av vårt smygande, hehe! Till en början gick vi liksom hem på varsitt håll och sedan kom den ena till den andra. Lite senare fick jag en egen nyckel till Johans lägenhet och då kunde vi gå hem till honom båda två men slapp vänta på att han kom dit först.

Hur skedde dejtandet?
Vårt “dejtande” var mest att vi smög hem till varandra efter jobbet. En av oss handlade och den andra förberedde inför middag, sen åt vi mat och såg en dokumentär eller pratade om världen. Vi var aldrig riktigt på en dejt, eftersom vi var en sån hemlis ett par månader. Vi var dock väldigt mycket på Öland på helgerna, där kunde vi ju vara ifred utan att träffa massa folk från jobbet eller så.

Hur blev ni ihop?
Vi bara blev det. Alltså, vi hängde ihop rätt mycket ganska direkt efter den där varma kvällen i juli. Vårt smygande fram och tillbaka till varandra övergick i att vi handlade till middagen tillsammans, tog en kvällspromenad ihop eller gick hem tillsammans efter jobbet. Till slut insåg vi nog bara att vi faktiskt pratade om varandra som pojkvän och flickvän.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Den tar jag på mig, men jag minns faktiskt inte hur det skedde.. :(( haha alltså, medalj till mig!

Bor ni ihop?
Yes, det gör vi! För nästan prick ett år sedan flyttade vi till en trea på åttio kvadratmeter. Innan dess bodde vi i varsin etta på andrahandskontrakt, ett kort tag innan flytten till vår trea bodde vi båda i min etta. Sådan lyx att ha tre rum att hänga i nu.

Vad är hens bästa sidor?
Johan är så himla lugn, alltid. Alltså, verkligen alltid. Det spelar ingen roll hur stressad jag är eller hur mycket jag panikgråter, Johan är alltid lugn och det känns skönt för mig. Jag blir så himla orolig inombords av människor som är stirriga när jag är i obalans, det händer aldrig med Johan. Tillsammans med hans lugn är han också en väldigt trygg människa, och den klokaste jag träffat.

Och sämsta?
Johan tror att kylskåpsdörren, köksskåp och garderober stängs per automatik och dessa står därför öppna emellanåt. Den där “automatiken” är de facto jag :))

Vad bråkar ni om?
Under våra två år tillsammans har vi faktiskt inte haft ett enda bråk. Aldrig slängt igen en dörr eller skrikit på varandra, aldrig blivit så arga att det blivit bråk. Jag har rätt hett temperament och noll tålamod, men jag tror att Johans lugn räddar situationerna så att fröet aldrig gror. Såklart blir vi oense och dödsirriterade på varandra ibland, men vi löser det alltid genom att prata och diskutera problemet. Det urartar liksom aldrig till bråk, och det tackar jag faktiskt Johan för.

Vad gör ni när ingen annan ser?
Allt sånt där som en gör med sin bästa person.

Vad ger ni för komplimanger?
Vi är båda väldigt dåliga på komplimanger, sad but true. Jag älskar när Johan sätter sitt hår i en högre toffs på huvudet och när han säger kloka saker. Försöker säga det till honom så ofta jag kan, men kan verkligen bli så himla mycket bättre på det.

Vilken är din favoritbild på honom?

Tagen under vår första tripp till Stockholm, under sensommaren tjugohundrafjorton. Älskar denna bild fortfarande.

Och på er båda?

Midsommar tjugohundrafemton.

Något du vill avsluta med?
Jag vill bli gammal med dig, Johan.

22 kommentarer