Om sådant som känns klockan 19:08 en ensam torsdag

Jag tänder en lampa i varje rum för att det ska kännas mindre läskigt. Sätter City and Colour på lagom volym för att musiken ska höras vart jag än är och tänder tre ljus på köksbordet. Där sätter jag mig. Orkar inte sitta en enda minut till i soffan, vill inte vara oproduktiv och slö något mer. Måste komma igång. Men när jag väl tagit plats vet jag inte vart jag ska börja.

Skriver det här istället.

Hoppas på att bröstkorgen lättat efteråt.

2255

Han åkte från Malmö tio i tio igår. I fyra dagar blir jag och Otto själva här hemma. Plötsligt blir vi två på åttiotvå kvadratmeter. Det känns så orimligt ensamt. Det är ju för sjutton bara för fyra dagar, men när det inte finns någon som säger hej när en kommer innanför dörren blir det ju så tyst. De där andetagen som en är så van att höra bredvid sig finns ju inte där.

Samtidigt tänker jag på allt det där jag äntligen kan göra utan dåligt samvete, utan att känna att jag missar något annat eller borde göra annat. Jag har kurslitteratur att ta tag i, inlägg att skriva och poddar att lyssna på. Jag vill linda in mig i en filt och bara vara. Kanske ta ett bad helt själv, lägga så många ansiktsmasker att jag tappar räkningen.

Men ändå. Det är tungt att andas.

2252

Så jag gör allt för att ändå orka göra något. Står länge och pillar ihop en frukost, målar naglarna i skenet av stearinljus, skriver om det som känns. Ser bara ett avsnitt till flera gånger på raken, läser kurslitteratur medan jag badar, äter popcorn till middag.

Och så känns det plötsligt lättare att andas igen.

16 kommentarer

Någonstans djupt där inne, där skaver något mellan andetagen

Det är svårt det där, att pendla mellan att klara av och bryta ihop. Att ena kvällen sitta och okontrollerat gråta över tangenterna för att nästa dag le sitt största leende. Beställa en vårjacka, boka restaurangbesök och planera sommaräventyr.

Ändå är det något som skaver mellan andetagen. Någonstans djupt där inne.

1652

Jag har försökt sätta ord på det i flera dagar nu. Det där som känns någonstans långt in i bröstkorgen. Men det går inte. Det är alldeles för stort för att ta på just nu. Så jag låter de svarta bokstäverna ligga där i ett utkast. Jag vet att orden lossnar så småningom.

Till dess ska jag vänta in min nya vårjacka, dricka öl med min klass och gräva ner mig i kurslitteratur. Plocka fram vårt nya brädspel, ta ett varmt bad och krama Otto en extra gång innan vi lägger oss för natten. Sedan hoppas jag på att jag kan skriva igen.

Om det där som skaver mellan andetagen.

12 kommentarer

Jag har mitt första jullov på 6 år och det är så här det känns

God morgon! Idag vaknar jag upp, för andra morgonen i rad, i mitt gamla rum hos mina föräldrar i Småland. Mamma har bäddat med ett blommigt påslakan i rött och Otto har fått en egen matta nedanför sängen för att kunna ta sats i hoppet upp.

Det är ingen snö här än, och faktiskt känns Oskarshamn prick som när jag lämnade för fyra månader sedan. Då var det fortfarande sommarvärme och fågelkvitter från de gröna träden, men annars är det sig likt.

1914

Jag har mitt första jullov på många år nu. Sex om jag räknat rätt. Det är en sådan märklig känsla att vara ”ledig” tre veckor på vintern. Bara så där. Utan att behöva ansöka om semester och ha sparat undan semesterdagar från sommaren. Så den här julen ska jag bara njuta. Njuta av att faktiskt vara ledig. Så när på ledig att jag bara behöver plugga litegrann inför en hemtenta och göra två programmeringsuppgifter. Men på de två och en halv veckorna som är kvar ska väl det gå fint, tänker jag.

Att jag har jullov nu innebär också att första terminen på vägen till att bli Informationsarkitekt snart är över. Och vet ni vad? Jag är så himla glad över att jag tog beslutet att börja studera. Jag älskar att plugga, och att bli färdig IA en dag kommer vara guld.

Det är dock så himla märkligt att vara i Småland och hälsa på nu. Jag hann bara sätta mina fötter här innan jag kände att det faktiskt är skönt att bara kunna hälsa på, jag och Oskarshamn har ändå växt ifrån varandra. Det här är inte min stad längre, men det är fint att ändå kunna vara på besök ett par dagar. Att umgås med hela familjen i mitt barndomshem, att träffa en gammal klasskompis från grundskolan i mataffären, att kassörskan i vårt lilla ICA hälsar med ett chockat ”nämen hej! är du hemma och hälsar på över jul?”. Oskarshamn är sig likt, och på ett sätt känns det ändå skönt att jag känner igen det här.

Idag ska jag sätta mig och klura lite på det gångna året. Vad som hänt och känts och vad jag hoppas på med nästa. För nu vänder det ju faktiskt. Från och med idag blir det ljusare igen. Äntligen.

Jag tror att 2018 blir ett händelserikt år. Tror ni inte?

6 kommentarer

Ett stycke försenat par hängselbyxor och världens mjukaste t-shirt

Inlägget innehåller reklamlänkar. Samtliga produkter är valda av mig.

Hej kompisar! Jag har ett par nya byxor att visa er, ett par hängselbyxor. Det här råkar också vara det försenade inlägget från igår. Det som aldrig kom upp eftersom jag låg och snörvlade i soffan hela dagen igår, både i förkylning och i gråt till Musikhjälpen. Så kan det bli.

Nu är vi här i alla fall, så låt oss ta en titt på byxorna ↓

1780

När mina föräldrar var och hälsade på för ett par veckor sedan gick vi på stan och kikade lite, och jag råkade snubbla över min storlek i byxorna jag trånat efter tidigare. Ett par svarta hängselbyxor från Monki. Jag har letat och letat efter ett par så himla länge, men antingen inte hittat min storlek eller ett par men schysst passform. Det här paret prickar in alla rätt.

Jag packade med mig dessa och promenerade in dem för första gången i Stockholms skärgård, och de var precis lika härliga som jag tänkt.

1785

Svarta hängselbyxor
Livets absolut skönaste vita t-shirt
▻ Som vanligt Dr. Martens på fötterna

Länkarna ovan tar er direkt till plaggen hos Monki. Länkarna är reklamlänkar, så det innebär att jag får ett par öre tillbaka för varje klick. Så att ni vet!

1781

Som vanligt nu när det är kyligt ute kör jag strumpbyxor under byxor, alltid. Det kanske inte värmer som ett par långkalsonger, men det blir ändå något extra + ett snyggt glapp mellan byxa och skor.

Hälsar den som ännu inte växt ifrån att hellre klä sig fint än vara varmt.. hehe..

16 kommentarer

2017.12.13

Hej kompisar!

Mår ni bra? Jag hoppas att ni gör. Imorse skrev jag att jag skulle ta sovmorgon idag, det gjorde jag. Sov till åtta och gick sen upp och gjorde frukost och pluggade litegrann med musikhjälpen i bakgrunden. De senaste dagarna har jag varit så där trött i kroppen igen, trött i varenda cell i kroppen. Hatar den känslan. Jag hoppas att det bara är något tillfälligt, och att en fin helg och lite julledigt kan ordna upp det mesta.

1851

Och på tal om att vara trött, lite stressad och orolig i bröstkorgen igen → jag har börjat yoga! Det är Flora som kickat igång mig efter sin uppmaning att anta utmaningen med 31 days of yoga with Adriene. Jag har gjort tre pass hittills, idag blir det fjärde, och det är SÅ skönt. Tänker att det kommer vara så värt för min trötta kropp och mitt stressiga sinne. I måndags hade jag ett riktigt dåligt pass, då tänkte jag på allt annat än att andas ordentligt och röra mig smidigt. För mig passar det bäst att rulla ut yogamattan innan läggdags, då har jag ändå börjat avsluta dagen och så där. Har ni testat att yoga med Adriene tidigare? Vill ni kanske hänga med i programmet nu? Det hade varit så fint! Som en stor, tillåtande yogaklass med noll känslor av skam och pinsamhet. Hade älskat det.

Annars då? Jag längtar så mycket till julen nu. Det här blir första året som vi åker hem och hälsar på över jul. Jag kommer hänga med min familj under julhelgen, sedan åker jag till Johan och hans familj någon gång i veckan mellan jul och nyår. Det ser jag fram emot. Förra året kollapsade bussen mitt i Borgholm på juldagen när jag åkte över till Öland, det var snökaos och bussen gav upp så att Johan fick plocka upp mig vid en annan hållplats än planerat. Jag hoppas att det typ blir samma i år, inte med bussen utan med snön. Och på tal om snö! I måndags vaknade jag upp till den första snön här i Malmö. Det var bara ett supertunt lager på marken, men det var ändå snö. Så veckans önskning slog in tidigt.

Nähä, nu ska jag bita tag i programmeringen igen. Ikväll har vi deadline på inlämningsuppgift 3, ett nedrans bingo-spel. Och nu har jag föreläsning kvart över ett, men innan det ska jag kasta i mig min lunch.

Och du, det hade varit så fint om du ville berätta något som hänt dig på sistone. Något du funderat på, något som känts i bröstkorgen eller så där. Vill du det? Jag hade gillat att läsa små bitar från era liv i eftermiddag, som ett bryt i programmeringen.

Vi hörs, hejdå!

18 kommentarer

Allt om flytten till Malmö och vad jag känner för den nu

För tre månader sedan tog jag på mig min största ryggsäck och drog en resväska efter mig genom Oskarshamn för att flytta till Malmö. Jag satte mig på en buss, sen ett tåg och efter ett par timmar var jag framme i min nya stad. Och gissa vad! Jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess, trots att det var så himla läskigt.

Det var första gången i mitt liv, på 25 år, som jag gjorde något så stort. Jag har flyttat flera gånger inom Oskarshamn, men aldrig mer än ett par kvarter. Nu, efter tre månader, tänker jag att vi kan prata lite om det här med att flytta från sin hemstad.

Om att flytta från familj, vänner och tryggheten. Mot något helt annat.

1600

För mig och Johan handlade det mycket om att bara göra ett miljöombyte och att få se och uppleva något nytt. Johan hade egentligen ingen anknytning till Oskarshamn (han flyttade dit för sitt arbete) medan jag bott där hela mitt liv och inte sett något annat. Att flytta kom därför snabbt upp på tal i vårt gemensamma liv, och vid årsskiftet 2016/2017 gjorde vi verklighet av alla samtal och förhoppningar.

Vår flytt handlade egentligen väldigt lite om Oskarshamn i sig (även om staden faktiskt börjat skava lite i mig), men desto mer om vad Malmö kunde erbjuda. Närheten till allt. Alla alternativ. I Oskarshamn hade jag noll möjligheter att vidareutbilda mig, jag arbetade med ett jobb jag gillade men där klimatet tog mig in i väggen och det hände sällan något nytt eller spännande i livet. Malmö gav mig alla de alternativ jag saknat, och mer därtill. Och det för mig var värt flytten på trettiofem mil, även om familj och vänner är kvar i den lilla kuststaden i Småland. För på fredag kommer mamma och pappa och hälsar på, två helger i december har vi besök av Johans syskon och över jul åker vi hem till både Oskarshamn och Öland.

Oskarshamn är en superfin stad, men jag hade helt enkelt växt ur kostymen.

1577

Så om jag ångrat mig? Inte en enda gång. Att flytta till Malmö och allt vad det inneburit har ändå varit något utav det bästa jag gjort. Det har varit jobbigt, läskigt och inte alltid superkul (vår flytt var en total katastrof). Men ändå så värt allt.

Det är skitläskigt att planera och genomföra en stor flytt och det är ledsamt att inte ha alla sina favoritpersoner i sin geografiska närhet, men samtidigt är det så värt att få bredda sitt synfält, uppleva nya saker och faktiskt leva sitt liv snarare än bara ta sig igenom det. Och ens favoritpersoner är ju inte mer än ett samtal bort, eller max ett par timmar med tåg.

Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg att en flytt inte innebär att relationer är över, de förändras bara litegrann. Som att Charlotte och jag dricker vin över telefon och pratar i över en timme, eller att mamma och pappa kommer och hälsar på så att jag kan visa dem sjöfartsmuseet, promenera längs kanalen och laga middag ihop. Personerna försvinner inte, det tar kanske bara lite längre tid mellan gångerna ni ses. Och när ni väl gör det tar en vara på tiden.

Därför bytte jag kostymen som skavde, och råkade förälska mig i Malmö på köpet.

23 kommentarer

Bakom varje #metoo finns också en förövare, glöm aldrig det

Jag har velat fram och tillbaka i ett dygn. Ska jag skriva, eller ska jag låta bli?

Jag går i lågstadiet när min idrottslärares glasögon immar igen när han står i duschen i flickornas omklädningsrum efter idrottslektionen. Jag går i sexan när killarna i klassen tar oss mellan benen när vi står på kanten av kompisgungan för att göra fart på den hög av klasskompisar som tagit plats på gungan. Jag går i högstadiet när våra kroppar kommenteras, betygsätts och tafsas på. Jag går hem sent på kvällen, med nycklarna mellan fingrarna som mitt starkaste skydd. Jag fyller arton och älskar livet på dansgolvet med mina vänner, tills vi får okända händer på våra bröst och någon som juckar mot våra jeans utan att vi gett någon som helst tillåtelse. Jag har vänner och bekanta i min närhet som blivit drogade, våldtagna, upptryckta i hörn och tafsade på. Så många gånger. Fingrarna på mina händer skulle inte räcka till för att räkna upp oss, vi som blivit sexuellt ofredade, utnyttjade eller trakasserade.

Så jag väljer att skriva.

Men jag skriver egentligen inte för att visa ytterligare ett offer, att även jag är en siffra i statistiken. Jag skriver för att det bakom varje #metoo också finns en förövare. Minst en förövare. Och förövaren är sällan en främmande man som hoppar fram ur en buske i en mörk park. Förövaren är vår familjemedlem, vår vän, kollega och partner. Det är vår klasskompis, expediten i mataffären, tränaren för fotbollslaget och föräldern till vår bästa vän. Ni vill gärna tro att förövaren saknar ansikte och identitet, men vi är många som vittnar om annat. Om att ansiktet tillhör din förälder, kompis eller kollega. Eller dig.

För vi känner alla någon som blivit våldtagen, sexuellt ofredad eller trakasserad – men vi känner aldrig en förövare. Är inte det märkligt?

Så glöm aldrig att det bakom varje #metoo också finns en förövare. Någon som tagit sig friheten och tyckt sig ha äganderätt till någon annans kropp och person.

Glöm aldrig att det är förövaren som är problemet, och det är där diskussionen av #metoo måste fortsätta.

7 kommentarer

Jag har bott alla mina 25 år i Oskarshamn, men om tre månader lämnar jag det här för Malmö

Sommaren jag föddes var den varmaste sedan 1700-talet, om en ska lita på DNs sammanfattning av vädret från 1992. Mina föräldrar och min storebror bodde då i ett gemytligt litet lägenhetsområde, med rödmålade förråd på gården där knallgula solrosor växte sig stora i sommarvärmen. När jag var ett och ett halvt år flyttade vi till den vita villan precis vid gatans vändplats, där cykelvägen mot stranden tog vid. Där bodde jag till mitt sista år i gymnasiet. Då packade jag ihop mina saker och flyttade in hos min tonårskärlek som fått en liten etta av sina föräldrar, trettio kvadrat på fjärde våningen. Efter det har jag flyttat fem gånger till, alla gånger inte längre än ett par kvarter.

Jag har bott alla mina 25 år i Oskarshamn, i den lilla hamnstaden vid Smålands östkust, men om tre månader lämnar jag det här för Malmö.

1437

Jag är hälften glad och häften livrädd.

De här kullerstenarna är dem enda jag vandrat på i en stad jag kallat min. Det är här jag lärt mig cykla, blivit kär och tagit studenten. Det är här jag fått smaka på livet, på lycka och på sorg. Det här är inte det enda jag sett under mina 25 år, men det här är det enda som varit mitt.

Men nu skaver det här i kanterna.

1439

Oskarshamn känns inte på samma sätt i mig som det gjorde för tre år sedan. Jag vill mer än det här. Jag vill promenera på nya kullerstensgator, upptäcka nya fik med fantastiska kanelbullar och träffa människor jag aldrig sett tidigare. Jag vill ha alternativ till restaurangbesök och butiker att handla kläder i, jag vill ha alternativ för karriär och utbildning. Jag vill ha en framtid med mer i perspektiv. Jag vill kunna göra ett val, inte bara ha ett att välja på och nöja mig med det.

Oskarshamn är en sådan fin stad att bo och leva i. Verkligen. Jag har älskat det här i 25 år, men idag behöver jag mer än det här för att vara tillfreds. Oskarshamn räcker inte längre, och jag kan inte nöja mig med att det inte riktigt når ända fram.

1440

Jag har bott alla mina 25 år i Oskarshamn, i den lilla hamnstaden vid Smålands östkust, men om tre månader lämnar jag det här för Malmö. Tillsammans med Johan och Otto.

Jag är hälften glad och hälften livrädd, men jag måste göra det här.

26 kommentarer

Jag landade i ett hav av vallmo i full blom

Det känns helt overkligt att vi för två månader sedan öppnade ytterdörren och gick ut i vit pudersnö. Det var april och vi lurades med värme innan snön slog till igen. Jag minns att jag tänkte att det här blir livets längsta vinter och gråmulna vår. Att det nog aldrig kommer kunna bli sommar om väderleksrapporten säger minusgrader och snö mitt i april.

Nyligen slog maj om till juni och för prick en vecka sedan landade jag i ett hav av vallmo i full blom.

1328

Jag blir så uppslukad i säsongerna att jag knappt minns hur vintern känns nu. Jag vet att vintern är kall, mörk och lång men jag minns inte hur kylan biter i kinderna eller hur snön knakar under kängorna. Jag vet att det känns och jag vet vad som känns, men jag minns inte hur.

Kanske är det just det som är charmen. Att uppslukas så dant i nuet att inget annat spelar någon roll.

1327

Det lättar ju i min bröstkorg när jag tänker på gyllenbrun hy och doften av sommarregn. På fräkniga näsryggar och stora leenden i kvällssolen. På det gröna gräset under fötterna, havsvattnet i håret och den nakna huden i sommarnatten.

Jag ler inombords av ljusa morgnar, allt som blommar i trädgården och fågelsången från träden. Av passionssorbet i bägare och flera omgångar Alfapet på filt under fläderträdet.

1329

Nyligen slog maj om till juni och för prick en vecka sedan landade jag i ett hav av vallmo i full blom.

Det blir nog sommar i år i alla fall.

17 kommentarer

Det är en ynnest att vakna på Öland, min absoluta favoritplats

När jag vaknar av fågelsången är klockan bara strax efter sex på morgonen. Jag är ledig idag, det är ju lördag, men jag grämer mig inte för att ha vaknat tidigt när jag kunde sovit ut. Det är redan ljust i sovrummet och fågeln i trädet precis utanför sjunger att det är morgon nu.

Jag vaknar på Öland, och jag älskar det.

1343

1342

När vi går på bussen och sätter oss på två lediga säten börjar en skolklass välla in och fylla upp de lediga platserna. Jag sitter bredvid en tonårspojke med rolig dialekt. Bussen hinner komma till mataffären i Borgholm innan en av hans klasskompisar ser frågande ut och säger: ”Är vi på Öland nu?”. Vi har åkt över en sex kilometer lång bro och färdats en halvtimme i ett landskap som är olikt allt annat på fastlandet. Öland börjar där bron slutar. Det var för en halvtimme sedan.

Jag hinner tänka att det är det dummaste jag hört och sedan skratta åt det hela vägen hem innan jag inser. Inser att det är en sådan jäkla ynnest att få bo nära den här ön. Att kunna åka till Öland på dagsutflykt om vi vill, att kunna hälsa på både en, två, tre och fyra helger i månaden och sedan få hänga här hela somrarna. Så är det inte för alla. Vissa åker långvägar för att få en glimt av Öland, andra har aldrig varit här. Kanske är det då inte så konstigt att inte veta vart Öland börjar och slutar.

Jag inser att jag ändå bara råkar vara lyckligt lottad som kan ha nära till allt det här. Sedan sväljer jag skrattet.

1344

När jag vaknar av fågelsången är klockan bara strax efter sex. Jag kikar ut genom fönstret och får en glimt av morgonens väder. Det ser inte ut att bli någon sol, i alla fall inte än på ett par timmar, men jag tänker att det ändå inte spelar någon roll. Att få vakna på min favoritplats är bra nog för mig.

Jag är ju ändå på Öland.

23 kommentarer