6 saker att göra för att stressa ner när något blir överväldigande

Jag nämnde för er lite snabbt i gårdagens liveblogg att jag känt mig genomskinlig och platt på sistone. Jag har haft otaliga stresspåslag och en darrande känsla i bröstkorgen de senaste dagarna. Avskyr den känslan så mycket. För att motverka det här har jag ett par knep, och de tänkte jag att vi kunde kika lite på idag. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon annan där ute som också känner sig genomskinlig. Vad vet jag.

Här kommer i alla fall 6 tips på saker att göra för att stressa ner ↓

978

◇ Rulla ut en yogamatta eller filt, sätt dig i lotus och sträck ut kroppen i kobran. Jag vet att det är svårt att tänka sig att en ska kunna koppla bort tankar och kunna andas djupt utan att stressa ihjäl inombords – och sanningen är att det heller inte går varje gång, men yoga är ändå SÅ skönt för att stressa ner. Jag yogar med Adriene på youtube, både gratis och så himla mysigt.

◇ Koka en kopp te och sätt dig bekvämt i soffan. Kanske inlindad i en filt eller under ett täcke. Att liksom få *omfamnas* brukar göra mig lugnare, även mitt i stresspåslag. Tänk er: en favoritfilm, ett par tänka ljus och ert favoritgodis, en kopp te eller en famn att krama.

1016

◇ Sätt telefonen på ljudlös, vänd skärmen neråt och lämna den där för en stund. Jag har inte haft ljud på telefonen på säkert ett halvår. Jag har dessutom stängt av vibrationen helt, till och med för samtal. I somras insåg jag att plötsliga ljud gör mig superstressad, och att slippa telefonsignalen och vibrationen är så himla skönt. Vill aldrig mer behöva höra den sortens ljud.

◇ Planera tiden väl för sådant som senare kan bli stressmoment. Det här är A och O för mig. För att motverka stress på bästa sätt ser jag till att göra de allra jobbigaste grejerna först, så att de inte ligger kvar och skapar oro både under tiden och när de till slut känns övermäktiga att ta tag i.

1875

◇ Tappa upp ett bad eller snöra på dig dina mest bekväma skor och ge dig ut på en promenad. För att stressa ner tycker jag att både ett varmt bad och en promenad gör susen.

◇ När något ändå känns övermäktigt och du testat att dricka den där nedrans koppen te, att andas i fyrkant och rulla runt i happy baby pose och inget känns som det funkar – försök förlika dig med tanken att det kommer gå över. När stressen äter upp mig inifrån och inget kan få den att backa vet jag att det bara finns en sak kvar. Att stå ut. Kanske gråta en skvätt och sen gå och lägga mig tidigt. För det blir alltid bättre, om inte på ett par timmar så i alla fall på någon dag.

 

Vad brukar du göra för att stressa ner? Har du något bra knep, eller kanske något klokt att tänka på? Dela gärna med dig. Jag vet att det är många här som antingen har haft eller har utmattningskänningar just nu, och att få lite handfasta tips att luta sig mot när något känns överväldigande kan i sig vara lugnande.

Det är ju ändå så viktigt att också stressa ner när kroppen stressat upp.

29 kommentarer

Allt om att studera mitt i eller efter en utmattning

Hej hörni! Idag tänker jag att vi ska beröra något jag inte skrivit om på flera månader: det här med utmattning. I synnerhet utmattning i kombination med studier. Ni är ett par som frågat om just det här, och januari är faktiskt mitt halvårssteck. Mitt första halvår i universitetsvärlden och mitt första halvår på 100% med en utmattning i bagaget.

Idag blir det därför ett helt inlägg om allt som har med studier och utmattning att göra. Hur gör en för att få ihop vardagen? Vad gör en om en inte kommer upp ur sängen en morgon? Ska en våga hoppa på en utbildning, trots att en inte vet om en kommer klara det?

Allt om att studera mitt i eller efter en utmattning ↓

1914

I augusti 2016 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom men det är flera månader sedan jag skrev något i kategorin som berörde det här, och jag tänker att det kan vara dags att lyfta ämnet igen. Lite för att jag lämnade kategorin öppen utan att faktiskt förklara hur det blev till slut, men också för att era frågor om studier i kombination med utmattning är så viktiga.

Hur gör en egentligen för att få ihop vardagen med studier mitt i eller efter en utmattning?

För mig var första steget mot ett tillfrisknande att faktiskt våga ta steget att bryta mitt ekorrhjul. Det var just mina tidigare rutiner i vardagen som gjorde mig sjuk. Att jag blockerade hela mitt känsloregister, jobbade alldeles för mycket och lät mitt hjärnkontor vara i full tankeverksamhet konstant för att lösa alla möjliga problem utan att nudda vid min sorg över min pappa. När jag kom tillbaka till mitt jobb efter ett par månaders sjukskrivning slungade jag in mig själv i ekorrhjulet per automatik och när mitt tillfrisknande stannade av insåg jag att jag behövde göra något åt min situation. Igen.

Jag var livrädd när jag skickade in min ansökan till universitetet, men jag kände att det var tvunget att bli min Plan B. Om jag inte blev frisk av att jobba i samma miljö som tidigare behövde jag byta ut den. Och så blev det också till slut. En morgon i augusti fick jag mitt antagningsbesked och ett par veckor senare flyttade jag till Malmö för att bli student.

1597

Men vet ni vad? Det gick bra. Bättre än vad jag trodde och kunde drömma om.

Jag har nu gått igenom hela första terminen och mått bra. Klarat alla moment med minst godkänt, kunnat vara på alla examinationer och till stor del alla föreläsningar. Inte behövt sova mitt på dagarna, inte totaldäckat på dörrmattan efter en dag med socialisering.

Till stor del tror jag att det är universitetsvärldens upplägg som gjort att det fungerat så bra under det här halvåret. Jag har i snitt en föreläsning om dagen och resterande tid är pluggtimmar som jag kan förlägga prick hur och var jag känner för. Om jag är trött en morgon kan jag kompensera med att plugga senare på kvällen, eller så sitter jag en heldag för att kunna vara ledig en annan. För mig har det här fungerat perfekt. Jag ska inte säga att jag alltid gör vad jag borde (självdisciplin är ändå en bristvara i mitt liv, hehe), men univärlden ger mig möjlighet att helt skräddarsy min vardag för att orka på bästa sätt.

För mig har det också varit så himla viktigt att ha varit medveten och okej med att jag inte orkar allt. Om jag inte tar mig ur sängen en morgon får det vara okej så, för jag vet att jag kommer må ännu sämre nästa morgon om jag pressar mig igenom en dag som energibanken egentligen inte har råd med. Jag har inte alltid orkat följa med ut och ta en öl efter en jobbig vecka, inte alltid orkat stanna i skolan för att plugga under eftermiddagen. Och det får vara okej så. Jag orkar inte allt, och för att orka det mest nödvändiga behöver jag sålla bort andra grejer.

1680

För ett år sedan, när jag satt och filade på min Plan B, var jag livrädd över hur framtiden skulle bli. Jag vet att den känslan är central många gånger, rädslan och hopplösheten som infinner sig de där trötta dagarna. Med det här inlägget vill jag mest bara säga att det blev bra till slut, och samtidigt peppa er till att våga chansa. Nu ser inte allas situation ut som min, och alla program på universitetet är inte utformade på samma sätt som det jag läser – men jag vill ändå peppa dig till att våga överväga möjligheten. Kika över dina alternativ, testa något som du tror kan få dig att må bättre. Blir det fel så testar du något annat!

Här är mina 5 tips för att få ihop studier med en utmattning i bagaget:

◇ Lyssna på din kropp och pressa dig inte igenom dagar som energibanken inte har råd med. Det är bättre att du laddar om och tar nya tag en dag när du orkar mer.
◇ Planera tiden väl. Jag schemalägger alla mina pluggtimmar runt föreläsningarna för att ha en plan att utgå ifrån, även om det många gånger inte blir exakt som jag planerat. För mig underlättar det trots att jag gör förändringar, jag har nämligen alltid något att luta mig på när jag undrar vad det egentligen är jag behöver göra.
◇ Bryt av med helt andra saker! Ät en kaka, gå en promenad, ring en vän. Gör något du tycker är roligt och blir glad av, då blir studietiden också så mycket lättare.
◇ Att börja plugga långt innan tentor är det enda du kommer få höra som student, men som student med utmattning är det här extra viktigt. Var noga med att planera plugget till tentan, så att du har råd att lägga dagar åt sidan om kroppen skulle behöva det.
◇ Och du, det är inte hela världen att kugga. I en av höstterminens värsta kurser var det 60% av eleverna som kuggade sin tenta. Det kanske suger ordentligt att behöva tenta om, men försök tänka på att du kommer ha klasskompisar med dig som behöver göra samma grej. Och efteråt förtjänar du något riktigt fint!

 

Universitetet har för mig varit det bästa som kunde hända efter min sjukskrivning. Jag tänker att det såklart inte behöver vara så för alla, men för mig var det bästa för stunden att bryta av med något helt annat än vad jag gjort tidigare. Att behöva planera om, strukturera upp en ny vardag och skapa helt nya rutiner var bra för mig. För uppenbarligen hamnade jag lätt i mina gamla mönster när jag gick på samma kullerstenar som jag promenerade på när jag blev sjuk. Och att börja studera underlättar inte bara för stunden – nu har jag tre år på mig att lära mig ytterligare mer om mig själv och hur jag fungerar, för att sedan kunna maxa min kompetens på en attraktiv arbetsmarknad.

Det är en investering i mig själv, dubbelt upp.

23 kommentarer

Sådant som gör livet som utmattad svårare att leva

Hej kompisar! Jag hade det så härligt i Göteborg nu i helgen som var. Västkusten bjöd på regn, räkor och roliga skämt och det var fint att gå i vårallé och spela flipperspel på Liseberg ← allt detta tänker jag att vi tittar lite närmre på snart.

1207

Först vill jag bara säga hej och berätta för er varför det blev så tyst både här och på Instagram efter helgen. Förra torsdagseftermiddagen (alltså precis innan Göteborg) vaknade jag upp till ett missat samtal från min handläggare på Försäkringskassan. Jag inledde helgen till Göteborg med att få reda på att Försäkringskassan nu börjar bråka om mitt sjukintyg och min läkares bedömning av min arbetsförmåga och tillstånd i utmattningen och att de därmed även överväger att ej bevilja fortsatt sjukpenning. Som att livet som utmattad blir lättare att leva när detta händer ¯\_(ツ)_/¯

Min ork har ätits upp totalt av all oro. Det blev därför ingen liveblogg från Göteborg och heller ingen veckosammanfattning i måndags. Jag har skjutit på veckans inlägg för att hinna säga hej till er och landa lite i situationen.

1212

Det tar egentligen emot att skriva det här. Jag vet att det sitter många av er där ute med utmattningsproblematik som själva är oroliga för att bli sjukskrivna eller oroar er för vad som kommer hända längre fram i er sjukskrivning på grund av Försäkringskassans regler. Jag vill inte skrämma er. Samtidigt är det svårt att fortsätta hålla en ärlig bild av min utmattning utan att nämna att det finns en risk att jag om tre veckor tvingas upp i arbetstid (trots sjukintyg på 50%) för att klara mig ekonomiskt eftersom Försäkringskassan kan sätta mig helt mellan stolarna i systemet från och med den sjätte juni.

Just nu finns det dock inte mycket jag kan göra åt det mer än att invänta Försäkringskassans brev och underlag och sedan gå med detta till min läkare. Jag försöker därför att inte tänka så mycket mer på det, hur svårt det än är att vänja sig vid tanken att vi har ett system som idag tvingar upp sjuka människor i arbetstid för att de ska överleva. Det låter hårt, men det är så det är. Jag vill dock inte låta detta knäcka mig.

Jag har kommit alldeles för långt för det.

 


Ps! Eventuellt kommer inläggen komma lite sporadiskt fram till det att jag landat i situationen och den ovissa framtiden. Ett tips är att se till att följa bloggen via Bloglovin’ och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Så snart vardagen känns okej kommer vi kika på allt om kastanjeodling och mina kastanjeträd samt hur resan till Göteborg kändes och såg ut.

Ta hand om er, så hörs vi förhoppningsvis inom kort!

15 kommentarer

Det är så här det ligger till

1087

Hej på er! Hoppas att allt är fint med er, att ni hade en härlig påskhelg och fått en skön vecka, trots det oberäkneliga vädret utanför fönstren. Nu när jag skriver det här är det söndagskväll och jag har tänt ljus på köksbordet och bryggt en kopp te som ryker bredvid mig. Försöker hitta något typ av yttre lugn innan jag entrar aprils sista vecka.

För så här är det: de senaste veckorna har inte gått så himla bra för mig utmattningsmässigt. Jag har inte mått riktigt okej alla dagar och det tär på mig att hamna i sådana svackor. Någonstans i det försöker jag finna mig i att jag i alla fall märker av kroppens varningssignaler idag, men emellanåt kan jag ändå inte försonas med den tanken. Hur gärna jag än vill. Jag blir vansinnig och dödsledsen när jag märker att kroppen och huvudet inte fungerar. Som när jag får avvika eller välja bort samtal och diskussioner för att jag inte kan sortera intryck och tankar, att jag gång på gång får feber och förkylning för att kroppen inte orkar eller när den röda paprikan ska skäras i stavar och jag bara inte förstår hur jag ska göra med kniven som vilar i min högerhand.

Emellanåt gör det så jävla ont i mig när jag märker att det bara inte fungerar riktigt än.

1013

Jag vet att jag berättat det här så många gånger förut, att ni liksom får höra det här för örtionde gången nu, men någonstans mitt i det här är det så himla viktigt för mig att visa en ärlig sida av hur det är. Hur en nedrans utmattning känns och hur jäkla viktigt det är att söka hjälp i tid för att slippa hamna här. Jag hoppas och tror att ni förstår.

Idag är det måndag och när detta publiceras ringer min klocka. Jag går till badrummet med nästan stängda ögon och promenerar sedan med Otto innan jag säger hejdå och går till jobbet. Jag har en smoothie på jordgubbar, mango, hallon och banan i en glasburk i väskan och nu kommer jag äta middag själv i tre dagar medan Johan jobbar på annan ort.

Och vet ni vad? Jag tror det här blir en bra vecka, trots allt. Vi kan väl hoppas på det i alla fall, okej?

23 kommentarer

Hur söker en hjälp för utmattning?

För ett tag sedan fick jag ett mail av en läsare som hade en väldigt viktig fråga om utmattningssyndrom som jag vill dela med er, nämligen hur en ska göra för att söka hjälp och bli tagen på allvar. Det här går nog egentligen att applicera på fler problemområden, exempelvis ångestproblematik och depressioner, men oavsett hur en söker hjälp är det allra viktigaste att en faktiskt gör det.

Som vanligt vill jag att ni har i åtanke att det här är mina tankar och erfarenheter utifrån mitt eget perspektiv och min utmattning, något som kan tyckas och kännas helt annorlunda i någon annans situation.
857

▸ Mitt problem nu är att jag inte vågar söka hjälp. Att blotta sig och riskera att inte bli tagen på allvar. Vad säger man när man ringer till VC och vill ha hjälp för det här?

Den där rädslan av att inte bli tagen på allvar, att ens problem ska avfärdas som nonsens, är så jäkla skrämmande. Jag förstår den till hundra procent, det var nämligen exakt så jag kände innan jag fick hjälp. Jag gick till och med ett halvår med beskedet att det kunde vara utmattning innan jag tog upp utredningen på allvar, och då var jag redan så långt in i kaklet att det enda som gick att göra för att rädda situationen var att stänga av allt från och med den dagen. Inget jobb, inga måsten.

Just det är anledningen till att jag idag tycker att det här är så himla viktigt att prata om.

Först vill jag bara få det här sagt: Du har rätt till hjälp. Alltid. Det spelar ingen roll om en skulle få prata med en puckad sköterska i telefon eller träffa en oförstående läkare på din vårdcentral, du har rätt att få hjälp och om du inte får det på första försöket får du försöka igen. Det är inte meningen att vi ska gå runt och må dåligt i oss dag efter dag, månad efter månad. Ibland kan en ha otur och då måste en resa sig och försöka på nytt. Glöm aldrig det, att det inte är meningen att en ska må dåligt livet ut.

1028

Så, vad gör en? Hur söker en hjälp? Vad säger en till sköterskan i telefon, till läkaren på sin vårdcentral?

Du säger precis det du känner.

Börja från början, förklara hur allt var innan och hur det blivit med tiden. Berätta om känslorna du har i bröstkorgen, tankarna som snurrar i huvudet och vad som fysiskt känns i kroppen. Berätta hur dina dagar ser ut, hur du själv känner att du tacklar vardagliga problem och vad du tycker att svårigheterna är och låt sedan läkaren göra sin bedömning. Om läkaren själv inte föreslår provtagning tycker jag att du kan ge det som ett förslag, att ta prover på allt som går för att utesluta exempelvis järnbrist eller sköldkörtelrubbningar.

Jag tror så här: det svåra här är inte vad du säger utan att du vågar. Vad du känner vet du bättre än någon annan, men att våga berätta det för en främmande människa i vit rock är en helt annan femma. För mig fungerade det väldigt mycket att tänka: ”vad har jag för val?”. Jag hade nämligen två alternativ → antingen berättar jag som det är trots att jag är livrädd eller så fortsätter jag gå i den här skiten och gissningsvis dör på kuppen. Tänker en så finns det till slut bara ett alternativ som är rimligt, speciellt med tanke på att det på sistone kommit forskning som visar att utmattning ger mätbara hjärnskador.

Så säg bara precis vad du känner, vad som värker i bröstkorgen. Du har så mycket att vinna på att våga och bli frisk.
<3

17 kommentarer

Det är okej att inte orka, att ännu inte vara frisk

Hej allesammans! I torsdags hade jag tänkt göra en ny live, ni vet som Just precis exakt nu? Men den här veckan har vart så himla knäpp för mig att jag bara satt och stirrade på tangenterna utan att få fram några ord. Fastnade på varje bokstav, snubblade på varje mening, och till slut struntade jag i allt istället. Nu har jag repat mig och är tillbaka på banan, men jag tänker att vi kan prata lite om det här med varför jag fortfarande har sådana dagar och veckor emellanåt.

Om den där jobbiga jäkla känslan av att inte orka så mycket som en vill.

Jag har skrivit en del om min utmattning tidigare, för er som missat det finns kategorien här och det kanske mest berörande inlägget att läsa här.

882

Nu är det snart ett halvår sedan jag kraschade och blev sjukskriven. 167 dagar. Ska jag vara ärlig har jag idag svårt att minnas exakt hur den första tiden var, men jag minns att den handlade så himla mycket om att bara överleva dagen. Att vara hemma på heltid tvingade mig att tackla allt som jag gömt undan under så lång tid, och det fanns inget annat val för mig än att bara genomlida det. När jag till slut accepterat situationen jag hamnat i fanns det bara en väg att gå → därifrån.

Idag är det snart ett halvår sedan kraschen men jag kan ännu inte kalla mig frisk. Jag jobbar 50%, har inte längre domningar i ben och armar. Idag klarar jag av att läsa text och förstå vad som skrivs, men jag är inte frisk. Jag behöver fortfarande vila mitt på dagen för att orka en eftermiddag och kväll, jag har fortfarande svårt att hålla fokus och blir trött av för mycket rörelse och ljud. Mitt minne fungerar ännu inte som det ska och jag behöver ibland hjälp med att sortera tankar så att jag vet i vilken ordning jag ska börja.

Men även om jag ännu inte kan kalla mig frisk går det åt rätt håll.

873

När jag i december började arbeta lite smått igen hade jag visionen om att inom ett par månader vara tillbaka på fulltid på min arbetsplats. Och det är lite så jag funkar, alltid full fart och något i sikte. Efter ett läkarbesök i veckan var jag tvungen att tänka om. Jag kommer inte kunna öka till 75% nu, jag kommer inte jobba heltid i februari.

Pang boom krasch.

Och det är just det här som är mitt problem. Jag älskar att jobba. Jag älskar att vara sysselsatt, att granska data och titta på siffror och bokstäver i tunga filer. Jag har klarat varenda arbetsdag men sedan kraschat hemma. Och jag förstår ju såklart att det inte är så det ska vara, och det är anledningen till att jag kommer fortsätta arbeta halvtid en period till. Min kropp klarar helt enkelt inte av så mycket som jag vill att den ska göra och jag kan inte längre pressa den till det yttersta → idag känner jag av när det börjar dra åt fel håll.

881

Till en början känns ett sådant beslut som ett nederlag, som ett totalt misslyckande. Jag förstår ju att det är en helt orimlig situation att sätta stämpeln misslyckande på, men just då är det precis så det känns. Får jag bara ett par dagar på mig hinner den orimliga känslan gå över i en mer rimlig tanke om att det får vara okej. Det är okej att tycka att det går sakta, det är okej att tycka att det är så nedrans trist att inte orka. Det är okej.

Jag har i alla fall fått höra att jag ser piggare ut, att jag är mer närvarande nu och att jag idag kan svara på frågor som jag i augusti inte förstod. Jag känner mig så himla mycket mer som mig själv idag. Så jag blir bättre och bättre, men än är jag inte frisk.

Och det får vara okej.

29 kommentarer

Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig?

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För ett par veckor sen trillade det in en intressant fråga gällande utmattningssyndrom som jag tänkte att vi kunde kika lite närmre på nu. För utmattning berör långt fler än bara den utmattade, hela omgivningen kommer också se och känna av en förändrad situation. Och jag tycker frågan i sig är så viktigt – vad kan och ska en egentligen göra som anhörig?
Men innan vi börjar vill jag att ni ska ha i åtanke att jag pratar utifrån hur min utmattning känns, vad som fungerat och inte fungerat för mig. Allt är relativt, och något jag uppskattat kanske känns helt fel för någon annan.
”Vad tycker du man ska/kan göra som anhörig? Tycker det är svårt och vet inte hur man kan hjälpa till.”
För mig finns det tre stora grundpelare i att som anhörig tackla en utmattning:
Ha förståelse – utmattningssyndrom känns inte alltid på samma sätt
Som jag nämner ovan, utmattning kan se ut och kännas så olika från person till person. Lyssna på vad den utmattade säger, hur den känner och upplever sin utmattning och försök ha förståelse för att situationen är som den är. Det går liksom inte alltid att ”bara ta sig samman” eller ”rycka upp sig” med en utmattning.
Du kanske inte förstår eller kan relatera till känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen, men känslan kan existera i andra trots att du inte känner igen den. Det är så viktigt att ha förståelse och inte vifta bort den utmattades känslor som nonsens bara för att en inte personligen kan relatera.
Visa och berätta för den utmattade att du finns där om det behövs – men träng dig inte på
För mig har det vart jätteviktigt att ha anhöriga som jag vet har förståelse för min situation och ställer upp när jag än behöver dem, men det har vart minst lika viktigt att dessa förstått att jag inte kan planera upp hela dagar eller massa roliga grejer att göra i veckorna. Att en kan gå i en butik ena dagen eller äta en lunch på restaurang betyder inte att en klarar av det imorgon eller om en vecka – allt går inte bara för det är roligt eller har fungerat tidigare.
Bli inte ledsen eller arg om planer ändras eller ställs in – ibland blir det bara så
Även om en bara planerat in en lunch eller en promenad kommer det finnas dagar då det är kämpigt nog att ta sig ur sängen. Det är alltså inte alltid så att en kan hålla fast i sina planer, och det måste vara okej. Okej att känna att en kan säga nej och ställa in, och okej att få ett sådant besked som anhörig. Såklart är det tråkigt när roliga planer ställs in, men eftersom utmattning handlar väldigt mycket om dagsform måste en vara medveten om att det kan hända – och det måste få vara okej.
Utmattningssyndrom har för mig vart en himla berg- och dalbana där Johan fick en automatisk biljett. Det är inte lätt att vara anhörig, men Johan har alltid stöttat mig och vart min tröstande famn att krypa upp i när jag behövt. Han har hjälpt mig styra upp mina dagar när jag själv inte kunnat (bland annat genom att ge mig mindre ”uppdrag”, exempelvis handla en pepparkvarn eller byta en glödlampa) men aldrig tvingat mig att hålla igång eller uttryckt att jag vart tråkig om jag vart tvungen att gå och lägga mig klockan sex en fredagskväll.
Och det tror jag är så himla viktigt: att den utmattade får pepp och stöd men inte känner sig instängd eller tvingad till saker.
För det är ju faktiskt så att det inte går att vifta med ett trollspö och vips så är alla problem borta. Det tar tid att läka, att återhämta sig och lära sig hantera stress igen. Det kommer vara jobbigt för alla det berör och det måste få ta tid.
Och speciellt: det måste få vara okej.
35 kommentarer

Den efterlängtade semestern, ett hjärta som slog i otakt & en diagnos som fått hela min värld att rasa

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig responsen som kom efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och varningsklockorna jag hade men aldrig lyssnade på. Ni är så fina som efter det berättat er historia, delat med er av era erfarenheter och tackat mig för att ämnet lyfts och pratas om. Och jag tänker att vi måste fortsätta, vi måste våga prata mer om det. För allt fler blir sjukskrivna för utmattning, och jag vill nog inte ens veta hur många som lever i det tysta med ångest.
 
Den här delen i serien om utmattningssyndrom och ångest är nummer två, del ett hittar ni här.

 
Efter många månader av mycket jobb, mycket sömn och ständiga varningssignaler som jag ignorerat fick jag äntligen den där fantastiska semestern. Jag rensade min mail, la in en autosignatur och stängde av min dator. Semester. Tre veckor, tre veckor av bara ingenting.
 
Jag visste ju att det var nu jag skulle slappna av, vila och återhämta mig, så att jag kunde komma tillbaka i augusti och vara på topp igen. Jag visste att det var nu jag skulle kolla min jobbmail noll gånger, inte arbeta i huvudet ens det minsta. Det var lättare sagt än gjort. Som jag nämnt tidigare vet jag nu i efterhand att jobbet var en av de sakerna jag gjorde för att slippa deala med livet, jag jobbade därför konstant i huvudet trots att jag var på semester.
 
Jag låg med kletig olja över hela kroppen i gassande sol och tänkte på min översvämmade mailbox, jag satt på grillmiddagar och funderade över vad jag skulle ta mig an när jag kom tillbaka till kontoret och jag planerade hösten under tiden vi hade filmkvällar.
 
Mitt i semestern ringer min mamma och berättar att pappa blivit körd i ambulans från ett sjukhus till ett annat, och att han måste genomföra en operation rätt omgående. Inför operationen försämrades pappas hjärta och vi blev därför ombedda att åka till sjukhuset för att vara nära, för att vara på säkra sidan. Operationen gick bra, pappa blev av med hela tjocktarmen och har nu ett stort ärr över magen.
 
Men han överlevde.
 
Min pappa har alltid vart min svaga punkt, min akilleshäl. Han har länge levt med ett struligt hjärta och en kronisk tarmsjukdom, och det gör ju alltid ont i en när ens förälder är sjuk, men hjärtat och magen var ändå något jag har kunnat acceptera. För ett år sedan fick vi dock resultatet av min pappas demensutvärdering: han har Alzheimers. Och ungefär där stängde jag av, slutade känna efter.
 
För hur tar en sig vidare med vetskapen att ens förälder om ett par månader eller år inte kommer minnas vem en är?
 
 
Och det är inte konstigt egentligen, att återhämtningen är noll om en jobbar konstant i huvudet även på den lediga tiden och sedan går i tusen bitar när det finns risk att ens förälders hjärta inte klarar operationen som måste genomföras. Där kraschade jag. Rakt ner, med ansiktet i asfalten och helt ovetande om hur en reser på sig efter något sådant. Jag var helt slut, kroppsligt och mentalt.

 
Jag har ignorerat de allra flesta av mina varningssignaler. Viftat bort ångesten i bröstkorgen, tagit en huvudvärkstablett och läst samma text tre gånger för att förstå. Men är det något en vet och känner så är det när det är nog, när varken kroppen eller hjärnan orkar mer och därför stänger av. Känslan går inte att komma bort ifrån. Den finns där och den försvinner inte.
 
Som ni säkert förstår handlar inte min utmattning enbart om att jag arbetat för mycket. Det har absolut vart en bidragande faktor till min krasch, men det underliggande problemet (och anledningen till att jag arbetat för mycket) har vart att jag inte klarat av att hantera det faktum att min pappa har alzheimers. Men vad alzheimers innebär i vetenskapliga termer och hur det sen känns när ens förälder har diagnosen är en historia för sig. Vill ni veta mer om det får ni gärna skriva en kommentar eller ett mail (info.lindbergellen@gmail.com) så att jag vet, då kan vi beröra även den delen av mitt känsloregister framöver. Och har ni några frågor går det såklart också bra.

 

Utmattning handlar inte om hur många timmar en arbetar eller hur stressig ens arbetsplats är – utmattning handlar om hur kroppen inte klarar av att återhämta sig mellan varven av allt som livet innebär. Jag tror det är viktigt att vi påminner oss om detta, att utmattning inte ligger i arbetstimmar utan i den konstanta stressnivån i kroppen. Och den stressnivån kan ha skapats av vad som helst.
 
Vad jag vill säga med detta är att en inte behöver vara toppschef eller arbeta 80 h/veckan för att gå in i väggen.
 
Jag är 24 år och älskar mitt arbete, men jag kan inte hantera att min pappas sjukdom kommer göra att han en dag inte vet vem jag är.
Och det gör ont, på riktigt.
40 kommentarer

Varningsklockorna jag borde lyssnat på och känslan av att inte våga känna

Ni var en himla massa som ville veta mer om utmattningssyndrom i min undersökning, så jag tänker att det kan vara bra att vi berör ämnet. Jag har själv svårt att förstå situationen jag hamnat i, men jag tänker då också att det säkert är svårt för andra att förstå. Jag vill dessutom prata om det för att göra andra uppmärksamma på signaler och tecken på när det börjar gå åt skogen.
 
Jag kan vara exemplet på när det gått för långt så att ni slipper vandra samma stig, så att säga.
 
Jag tänker att vi börjar kika på de fysiska symptomen min kropp hade och hur det kändes att inte känna medan varningsklockorna ringde på alla tänkbara frekvenser. Så fortsätter vi senare med den utlösande faktorn, och vad som egentligen gjort att jag inte velat känna efter.

 

Jag började misstänka att något var fel i mig under tidigt 2016. Jag var obotligt trött och det spelade längre ingen roll hur mycket, lite, länge eller kort jag sov. Jag blev aldrig utvilad. Jag fick besök av huvudvärk flera gånger i veckan, hade konstig värk i kroppen som kom och gick och feber/förkylning ungefär varje månad. I februari var jag två veckor på semester i Indien och under vistelsen där träffade jag en ayurveda-läkare som sa åt mig att uppsöka sjukvård hemma i Sverige, eftersom det inte är normalt att ha feber en gång varje/varannan månad. Sagt och gjort, “ta prover på allt, så mycket det bara går”. Jag visste att det stod mellan fysiskt brist (ex, brist på järn) eller psykiskt fel (ex, utmattning) men hoppades såklart på det förstnämnda. Provresultatet kom tillbaka positivt i den bemärkelsen att det inte var något fel med min kropp fysiskt, negativt i den bemärkelsen att det då handlade om något helt annat.

 

Istället för att fortsätta utredningen om vad som var fel gjorde jag vad som kändes lättast för stunden: ignorera och låtsas som inget hänt. Jag minns att jag tänkte att det nog ändå inte gjorde något, eftersom jag om ett par månader skulle ha sommarsemester och då hade “all tid i världen” att vila. Alla tidigare tecken och symptom (alltid trött, ofta huvudvärk och ständigt febrig eller förkyld) fortsatte såklart under kommande månader, men de fick sällskap av bland annat yrsel, stickingar och domningar i benen och armarna, koncentrationssvårigheter och ett oerhört dåligt minne. Jag hade svårt att få ihop mina dagar med planering och struktur, något som tidigare verkligen vart min styrka. Till slut var det svårt att ens hålla fokus när jag läste mail, och när jag väl tagit mig igenom längre texter hade jag glömt vad som stod längre upp.
 
Men jag fortsatte mitt liv i tvåhundra knyck utan att blinka. Det blev april, maj, juni och jag bet ihop tills käkarna värkte.
 
Jag skapade mig omedvetet två knep för att hålla mig ständigt sysselsatt. Det första var att sova, mycket. Jag sov alltid så att jag knappt hade marginal till jobbet (definitivt ingen frukost eller “skön stund” på morgonen) och när jag kom hem från jobbet höll jag igång till det att jag “fick” gå och lägga mig. Klockslaget för det var någonstans runt sju på kvällen. Om Johan jobbade länge en kväll eller var på träning la jag mig alltid och sov en stund, för att låta honom väcka mig till middagen. 
 
Knep nummer två var att arbeta, konstant. För ungefär prick ett år sedan förändrades mina arbetsuppgifter och det senaste året har jag ägnat många av mina arbetstimmar åt förbättringsarbete och affärsutveckling. Jag har ovanpå detta vart team leader för två grupper samt allmän support av allt från kundservicefrågor till felmeddelande i vårt affärssystem. Och jag älskar mitt jobb. Det är utvecklande, spännande och intressant varje dag. Jag möter problem som behöver lösas och jag får vara kreativ och klura på smidiga funktioner för att förenkla arbetet för vår personal. Jag växer i mitt arbete och jag växer som människa. Mitt problem var bara att arbetet tillät mig att jobba många fler timmar än åtta om dagen eftersom det alltid fanns något att göra – och att jag mer än gärna jobbade all vaken tid jag hade.

 

Och det är svårt att beskriva känslan av att inte känna. När en liksom inte vågar känna efter inombords (gissningsvis för att en innerst inne vet att något är fel) och därför helt enkelt slutar med det. Likgiltighet. Bottenlös tomhet och total uppgivenhet. Jag slutade bry mig, det var liksom lättast att inte känna alls när valet var ångest. För så fort jag öppnade upp lite, lite på det stängda locket började hjärtat slå dubbla slag och jag kunde inte komma bort från känslan av att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen, krossa vartenda revben på vägen om det krävdes.
 
Så jag förseglade locket, låste och kastade nyckeln.

 
Tänk vilket fantastiskt varningssystem vi har i kroppen. Som fungerar och arbetar helt per automatik, och det enda vi egentligen behöver göra är att lyssna på signalerna. Varningsklockorna som ringer när kroppen börjar säga ifrån och ge upp borde ju ringa på alla tänkbara frekvenser. Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att det var oerhört korkat gjort att inte fortsätta min utredning efter provresultaten, att inte lyssna på varningarna min kropp gav mig. Men det är lätt att vara efterklok.
 
Mitt första, och allra viktigaste, tips till er som tycker er ana varningsklockor hos er själva eller någon i er närhet: ta det på allvar.
 
Det blir så himla mycket lättare om en löser upp knutarna direkt istället för att slå dubbelknut på dubbelknut.
38 kommentarer