Sådant som gör livet som utmattad svårare att leva

Hej kompisar! Jag hade det så härligt i Göteborg nu i helgen som var. Västkusten bjöd på regn, räkor och roliga skämt och det var fint att gå i vårallé och spela flipperspel på Liseberg ← allt detta tänker jag att vi tittar lite närmre på snart.

1207

Först vill jag bara säga hej och berätta för er varför det blev så tyst både här och på Instagram efter helgen. Förra torsdagseftermiddagen (alltså precis innan Göteborg) vaknade jag upp till ett missat samtal från min handläggare på Försäkringskassan. Jag inledde helgen till Göteborg med att få reda på att Försäkringskassan nu börjar bråka om mitt sjukintyg och min läkares bedömning av min arbetsförmåga och tillstånd i utmattningen och att de därmed även överväger att ej bevilja fortsatt sjukpenning. Som att livet som utmattad blir lättare att leva när detta händer ¯\_(ツ)_/¯

Min ork har ätits upp totalt av all oro. Det blev därför ingen liveblogg från Göteborg och heller ingen veckosammanfattning i måndags. Jag har skjutit på veckans inlägg för att hinna säga hej till er och landa lite i situationen.

1212

Det tar egentligen emot att skriva det här. Jag vet att det sitter många av er där ute med utmattningsproblematik som själva är oroliga för att bli sjukskrivna eller oroar er för vad som kommer hända längre fram i er sjukskrivning på grund av Försäkringskassans regler. Jag vill inte skrämma er. Samtidigt är det svårt att fortsätta hålla en ärlig bild av min utmattning utan att nämna att det finns en risk att jag om tre veckor tvingas upp i arbetstid (trots sjukintyg på 50%) för att klara mig ekonomiskt eftersom Försäkringskassan kan sätta mig helt mellan stolarna i systemet från och med den sjätte juni.

Just nu finns det dock inte mycket jag kan göra åt det mer än att invänta Försäkringskassans brev och underlag och sedan gå med detta till min läkare. Jag försöker därför att inte tänka så mycket mer på det, hur svårt det än är att vänja sig vid tanken att vi har ett system som idag tvingar upp sjuka människor i arbetstid för att de ska överleva. Det låter hårt, men det är så det är. Jag vill dock inte låta detta knäcka mig.

Jag har kommit alldeles för långt för det.

 


Ps! Eventuellt kommer inläggen komma lite sporadiskt fram till det att jag landat i situationen och den ovissa framtiden. Ett tips är att se till att följa bloggen via Bloglovin’ och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Så snart vardagen känns okej kommer vi kika på allt om kastanjeodling och mina kastanjeträd samt hur resan till Göteborg kändes och såg ut.

Ta hand om er, så hörs vi förhoppningsvis inom kort!

15 kommentarer

Det är så här det ligger till

1087

Hej på er! Hoppas att allt är fint med er, att ni hade en härlig påskhelg och fått en skön vecka, trots det oberäkneliga vädret utanför fönstren. Nu när jag skriver det här är det söndagskväll och jag har tänt ljus på köksbordet och bryggt en kopp te som ryker bredvid mig. Försöker hitta något typ av yttre lugn innan jag entrar aprils sista vecka.

För så här är det: de senaste veckorna har inte gått så himla bra för mig utmattningsmässigt. Jag har inte mått riktigt okej alla dagar och det tär på mig att hamna i sådana svackor. Någonstans i det försöker jag finna mig i att jag i alla fall märker av kroppens varningssignaler idag, men emellanåt kan jag ändå inte försonas med den tanken. Hur gärna jag än vill. Jag blir vansinnig och dödsledsen när jag märker att kroppen och huvudet inte fungerar. Som när jag får avvika eller välja bort samtal och diskussioner för att jag inte kan sortera intryck och tankar, att jag gång på gång får feber och förkylning för att kroppen inte orkar eller när den röda paprikan ska skäras i stavar och jag bara inte förstår hur jag ska göra med kniven som vilar i min högerhand.

Emellanåt gör det så jävla ont i mig när jag märker att det bara inte fungerar riktigt än.

1013

Jag vet att jag berättat det här så många gånger förut, att ni liksom får höra det här för örtionde gången nu, men någonstans mitt i det här är det så himla viktigt för mig att visa en ärlig sida av hur det är. Hur en nedrans utmattning känns och hur jäkla viktigt det är att söka hjälp i tid för att slippa hamna här. Jag hoppas och tror att ni förstår.

Idag är det måndag och när detta publiceras ringer min klocka. Jag går till badrummet med nästan stängda ögon och promenerar sedan med Otto innan jag säger hejdå och går till jobbet. Jag har en smoothie på jordgubbar, mango, hallon och banan i en glasburk i väskan och nu kommer jag äta middag själv i tre dagar medan Johan jobbar på annan ort.

Och vet ni vad? Jag tror det här blir en bra vecka, trots allt. Vi kan väl hoppas på det i alla fall, okej?

23 kommentarer

Hur söker en hjälp för utmattning?

För ett tag sedan fick jag ett mail av en läsare som hade en väldigt viktig fråga om utmattningssyndrom som jag vill dela med er, nämligen hur en ska göra för att söka hjälp och bli tagen på allvar. Det här går nog egentligen att applicera på fler problemområden, exempelvis ångestproblematik och depressioner, men oavsett hur en söker hjälp är det allra viktigaste att en faktiskt gör det.

Som vanligt vill jag att ni har i åtanke att det här är mina tankar och erfarenheter utifrån mitt eget perspektiv och min utmattning, något som kan tyckas och kännas helt annorlunda i någon annans situation.
857

▸ Mitt problem nu är att jag inte vågar söka hjälp. Att blotta sig och riskera att inte bli tagen på allvar. Vad säger man när man ringer till VC och vill ha hjälp för det här?

Den där rädslan av att inte bli tagen på allvar, att ens problem ska avfärdas som nonsens, är så jäkla skrämmande. Jag förstår den till hundra procent, det var nämligen exakt så jag kände innan jag fick hjälp. Jag gick till och med ett halvår med beskedet att det kunde vara utmattning innan jag tog upp utredningen på allvar, och då var jag redan så långt in i kaklet att det enda som gick att göra för att rädda situationen var att stänga av allt från och med den dagen. Inget jobb, inga måsten.

Just det är anledningen till att jag idag tycker att det här är så himla viktigt att prata om.

Först vill jag bara få det här sagt: Du har rätt till hjälp. Alltid. Det spelar ingen roll om en skulle få prata med en puckad sköterska i telefon eller träffa en oförstående läkare på din vårdcentral, du har rätt att få hjälp och om du inte får det på första försöket får du försöka igen. Det är inte meningen att vi ska gå runt och må dåligt i oss dag efter dag, månad efter månad. Ibland kan en ha otur och då måste en resa sig och försöka på nytt. Glöm aldrig det, att det inte är meningen att en ska må dåligt livet ut.

1028

Så, vad gör en? Hur söker en hjälp? Vad säger en till sköterskan i telefon, till läkaren på sin vårdcentral?

Du säger precis det du känner.

Börja från början, förklara hur allt var innan och hur det blivit med tiden. Berätta om känslorna du har i bröstkorgen, tankarna som snurrar i huvudet och vad som fysiskt känns i kroppen. Berätta hur dina dagar ser ut, hur du själv känner att du tacklar vardagliga problem och vad du tycker att svårigheterna är och låt sedan läkaren göra sin bedömning. Om läkaren själv inte föreslår provtagning tycker jag att du kan ge det som ett förslag, att ta prover på allt som går för att utesluta exempelvis järnbrist eller sköldkörtelrubbningar.

Jag tror så här: det svåra här är inte vad du säger utan att du vågar. Vad du känner vet du bättre än någon annan, men att våga berätta det för en främmande människa i vit rock är en helt annan femma. För mig fungerade det väldigt mycket att tänka: ”vad har jag för val?”. Jag hade nämligen två alternativ → antingen berättar jag som det är trots att jag är livrädd eller så fortsätter jag gå i den här skiten och gissningsvis dör på kuppen. Tänker en så finns det till slut bara ett alternativ som är rimligt, speciellt med tanke på att det på sistone kommit forskning som visar att utmattning ger mätbara hjärnskador.

Så säg bara precis vad du känner, vad som värker i bröstkorgen. Du har så mycket att vinna på att våga och bli frisk.
<3

17 kommentarer

Det är okej att inte orka, att ännu inte vara frisk

Hej allesammans! I torsdags hade jag tänkt göra en ny live, ni vet som Just precis exakt nu? Men den här veckan har vart så himla knäpp för mig att jag bara satt och stirrade på tangenterna utan att få fram några ord. Fastnade på varje bokstav, snubblade på varje mening, och till slut struntade jag i allt istället. Nu har jag repat mig och är tillbaka på banan, men jag tänker att vi kan prata lite om det här med varför jag fortfarande har sådana dagar och veckor emellanåt.

Om den där jobbiga jäkla känslan av att inte orka så mycket som en vill.

Jag har skrivit en del om min utmattning tidigare, för er som missat det finns kategorien här och det kanske mest berörande inlägget att läsa här.

882

Nu är det snart ett halvår sedan jag kraschade och blev sjukskriven. 167 dagar. Ska jag vara ärlig har jag idag svårt att minnas exakt hur den första tiden var, men jag minns att den handlade så himla mycket om att bara överleva dagen. Att vara hemma på heltid tvingade mig att tackla allt som jag gömt undan under så lång tid, och det fanns inget annat val för mig än att bara genomlida det. När jag till slut accepterat situationen jag hamnat i fanns det bara en väg att gå → därifrån.

Idag är det snart ett halvår sedan kraschen men jag kan ännu inte kalla mig frisk. Jag jobbar 50%, har inte längre domningar i ben och armar. Idag klarar jag av att läsa text och förstå vad som skrivs, men jag är inte frisk. Jag behöver fortfarande vila mitt på dagen för att orka en eftermiddag och kväll, jag har fortfarande svårt att hålla fokus och blir trött av för mycket rörelse och ljud. Mitt minne fungerar ännu inte som det ska och jag behöver ibland hjälp med att sortera tankar så att jag vet i vilken ordning jag ska börja.

Men även om jag ännu inte kan kalla mig frisk går det åt rätt håll.

873

När jag i december började arbeta lite smått igen hade jag visionen om att inom ett par månader vara tillbaka på fulltid på min arbetsplats. Och det är lite så jag funkar, alltid full fart och något i sikte. Efter ett läkarbesök i veckan var jag tvungen att tänka om. Jag kommer inte kunna öka till 75% nu, jag kommer inte jobba heltid i februari.

Pang boom krasch.

Och det är just det här som är mitt problem. Jag älskar att jobba. Jag älskar att vara sysselsatt, att granska data och titta på siffror och bokstäver i tunga filer. Jag har klarat varenda arbetsdag men sedan kraschat hemma. Och jag förstår ju såklart att det inte är så det ska vara, och det är anledningen till att jag kommer fortsätta arbeta halvtid en period till. Min kropp klarar helt enkelt inte av så mycket som jag vill att den ska göra och jag kan inte längre pressa den till det yttersta → idag känner jag av när det börjar dra åt fel håll.

881

Till en början känns ett sådant beslut som ett nederlag, som ett totalt misslyckande. Jag förstår ju att det är en helt orimlig situation att sätta stämpeln misslyckande på, men just då är det precis så det känns. Får jag bara ett par dagar på mig hinner den orimliga känslan gå över i en mer rimlig tanke om att det får vara okej. Det är okej att tycka att det går sakta, det är okej att tycka att det är så nedrans trist att inte orka. Det är okej.

Jag har i alla fall fått höra att jag ser piggare ut, att jag är mer närvarande nu och att jag idag kan svara på frågor som jag i augusti inte förstod. Jag känner mig så himla mycket mer som mig själv idag. Så jag blir bättre och bättre, men än är jag inte frisk.

Och det får vara okej.

29 kommentarer

Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig?

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För ett par veckor sen trillade det in en intressant fråga gällande utmattningssyndrom som jag tänkte att vi kunde kika lite närmre på nu. För utmattning berör långt fler än bara den utmattade, hela omgivningen kommer också se och känna av en förändrad situation. Och jag tycker frågan i sig är så viktigt – vad kan och ska en egentligen göra som anhörig?
Men innan vi börjar vill jag att ni ska ha i åtanke att jag pratar utifrån hur min utmattning känns, vad som fungerat och inte fungerat för mig. Allt är relativt, och något jag uppskattat kanske känns helt fel för någon annan.
”Vad tycker du man ska/kan göra som anhörig? Tycker det är svårt och vet inte hur man kan hjälpa till.”
För mig finns det tre stora grundpelare i att som anhörig tackla en utmattning:
Ha förståelse – utmattningssyndrom känns inte alltid på samma sätt
Som jag nämner ovan, utmattning kan se ut och kännas så olika från person till person. Lyssna på vad den utmattade säger, hur den känner och upplever sin utmattning och försök ha förståelse för att situationen är som den är. Det går liksom inte alltid att ”bara ta sig samman” eller ”rycka upp sig” med en utmattning.
Du kanske inte förstår eller kan relatera till känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen, men känslan kan existera i andra trots att du inte känner igen den. Det är så viktigt att ha förståelse och inte vifta bort den utmattades känslor som nonsens bara för att en inte personligen kan relatera.
Visa och berätta för den utmattade att du finns där om det behövs – men träng dig inte på
För mig har det vart jätteviktigt att ha anhöriga som jag vet har förståelse för min situation och ställer upp när jag än behöver dem, men det har vart minst lika viktigt att dessa förstått att jag inte kan planera upp hela dagar eller massa roliga grejer att göra i veckorna. Att en kan gå i en butik ena dagen eller äta en lunch på restaurang betyder inte att en klarar av det imorgon eller om en vecka – allt går inte bara för det är roligt eller har fungerat tidigare.
Bli inte ledsen eller arg om planer ändras eller ställs in – ibland blir det bara så
Även om en bara planerat in en lunch eller en promenad kommer det finnas dagar då det är kämpigt nog att ta sig ur sängen. Det är alltså inte alltid så att en kan hålla fast i sina planer, och det måste vara okej. Okej att känna att en kan säga nej och ställa in, och okej att få ett sådant besked som anhörig. Såklart är det tråkigt när roliga planer ställs in, men eftersom utmattning handlar väldigt mycket om dagsform måste en vara medveten om att det kan hända – och det måste få vara okej.
Utmattningssyndrom har för mig vart en himla berg- och dalbana där Johan fick en automatisk biljett. Det är inte lätt att vara anhörig, men Johan har alltid stöttat mig och vart min tröstande famn att krypa upp i när jag behövt. Han har hjälpt mig styra upp mina dagar när jag själv inte kunnat (bland annat genom att ge mig mindre ”uppdrag”, exempelvis handla en pepparkvarn eller byta en glödlampa) men aldrig tvingat mig att hålla igång eller uttryckt att jag vart tråkig om jag vart tvungen att gå och lägga mig klockan sex en fredagskväll.
Och det tror jag är så himla viktigt: att den utmattade får pepp och stöd men inte känner sig instängd eller tvingad till saker.
För det är ju faktiskt så att det inte går att vifta med ett trollspö och vips så är alla problem borta. Det tar tid att läka, att återhämta sig och lära sig hantera stress igen. Det kommer vara jobbigt för alla det berör och det måste få ta tid.
Och speciellt: det måste få vara okej.
35 kommentarer

Den efterlängtade semestern, ett hjärta som slog i otakt & en diagnos som fått hela min värld att rasa

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig responsen som kom efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och varningsklockorna jag hade men aldrig lyssnade på. Ni är så fina som efter det berättat er historia, delat med er av era erfarenheter och tackat mig för att ämnet lyfts och pratas om. Och jag tänker att vi måste fortsätta, vi måste våga prata mer om det. För allt fler blir sjukskrivna för utmattning, och jag vill nog inte ens veta hur många som lever i det tysta med ångest.
 
Den här delen i serien om utmattningssyndrom och ångest är nummer två, del ett hittar ni här.

 
Efter många månader av mycket jobb, mycket sömn och ständiga varningssignaler som jag ignorerat fick jag äntligen den där fantastiska semestern. Jag rensade min mail, la in en autosignatur och stängde av min dator. Semester. Tre veckor, tre veckor av bara ingenting.
 
Jag visste ju att det var nu jag skulle slappna av, vila och återhämta mig, så att jag kunde komma tillbaka i augusti och vara på topp igen. Jag visste att det var nu jag skulle kolla min jobbmail noll gånger, inte arbeta i huvudet ens det minsta. Det var lättare sagt än gjort. Som jag nämnt tidigare vet jag nu i efterhand att jobbet var en av de sakerna jag gjorde för att slippa deala med livet, jag jobbade därför konstant i huvudet trots att jag var på semester.
 
Jag låg med kletig olja över hela kroppen i gassande sol och tänkte på min översvämmade mailbox, jag satt på grillmiddagar och funderade över vad jag skulle ta mig an när jag kom tillbaka till kontoret och jag planerade hösten under tiden vi hade filmkvällar.
 
Mitt i semestern ringer min mamma och berättar att pappa blivit körd i ambulans från ett sjukhus till ett annat, och att han måste genomföra en operation rätt omgående. Inför operationen försämrades pappas hjärta och vi blev därför ombedda att åka till sjukhuset för att vara nära, för att vara på säkra sidan. Operationen gick bra, pappa blev av med hela tjocktarmen och har nu ett stort ärr över magen.
 
Men han överlevde.
 
Min pappa har alltid vart min svaga punkt, min akilleshäl. Han har länge levt med ett struligt hjärta och en kronisk tarmsjukdom, och det gör ju alltid ont i en när ens förälder är sjuk, men hjärtat och magen var ändå något jag har kunnat acceptera. För ett år sedan fick vi dock resultatet av min pappas demensutvärdering: han har Alzheimers. Och ungefär där stängde jag av, slutade känna efter.
 
För hur tar en sig vidare med vetskapen att ens förälder om ett par månader eller år inte kommer minnas vem en är?
 
 
Och det är inte konstigt egentligen, att återhämtningen är noll om en jobbar konstant i huvudet även på den lediga tiden och sedan går i tusen bitar när det finns risk att ens förälders hjärta inte klarar operationen som måste genomföras. Där kraschade jag. Rakt ner, med ansiktet i asfalten och helt ovetande om hur en reser på sig efter något sådant. Jag var helt slut, kroppsligt och mentalt.

 
Jag har ignorerat de allra flesta av mina varningssignaler. Viftat bort ångesten i bröstkorgen, tagit en huvudvärkstablett och läst samma text tre gånger för att förstå. Men är det något en vet och känner så är det när det är nog, när varken kroppen eller hjärnan orkar mer och därför stänger av. Känslan går inte att komma bort ifrån. Den finns där och den försvinner inte.
 
Som ni säkert förstår handlar inte min utmattning enbart om att jag arbetat för mycket. Det har absolut vart en bidragande faktor till min krasch, men det underliggande problemet (och anledningen till att jag arbetat för mycket) har vart att jag inte klarat av att hantera det faktum att min pappa har alzheimers. Men vad alzheimers innebär i vetenskapliga termer och hur det sen känns när ens förälder har diagnosen är en historia för sig. Vill ni veta mer om det får ni gärna skriva en kommentar eller ett mail (info.lindbergellen@gmail.com) så att jag vet, då kan vi beröra även den delen av mitt känsloregister framöver. Och har ni några frågor går det såklart också bra.

 

Utmattning handlar inte om hur många timmar en arbetar eller hur stressig ens arbetsplats är – utmattning handlar om hur kroppen inte klarar av att återhämta sig mellan varven av allt som livet innebär. Jag tror det är viktigt att vi påminner oss om detta, att utmattning inte ligger i arbetstimmar utan i den konstanta stressnivån i kroppen. Och den stressnivån kan ha skapats av vad som helst.
 
Vad jag vill säga med detta är att en inte behöver vara toppschef eller arbeta 80 h/veckan för att gå in i väggen.
 
Jag är 24 år och älskar mitt arbete, men jag kan inte hantera att min pappas sjukdom kommer göra att han en dag inte vet vem jag är.
Och det gör ont, på riktigt.
40 kommentarer

Varningsklockorna jag borde lyssnat på och känslan av att inte våga känna

Ni var en himla massa som ville veta mer om utmattningssyndrom i min undersökning, så jag tänker att det kan vara bra att vi berör ämnet. Jag har själv svårt att förstå situationen jag hamnat i, men jag tänker då också att det säkert är svårt för andra att förstå. Jag vill dessutom prata om det för att göra andra uppmärksamma på signaler och tecken på när det börjar gå åt skogen.
 
Jag kan vara exemplet på när det gått för långt så att ni slipper vandra samma stig, så att säga.
 
Jag tänker att vi börjar kika på de fysiska symptomen min kropp hade och hur det kändes att inte känna medan varningsklockorna ringde på alla tänkbara frekvenser. Så fortsätter vi senare med den utlösande faktorn, och vad som egentligen gjort att jag inte velat känna efter.

 

Jag började misstänka att något var fel i mig under tidigt 2016. Jag var obotligt trött och det spelade längre ingen roll hur mycket, lite, länge eller kort jag sov. Jag blev aldrig utvilad. Jag fick besök av huvudvärk flera gånger i veckan, hade konstig värk i kroppen som kom och gick och feber/förkylning ungefär varje månad. I februari var jag två veckor på semester i Indien och under vistelsen där träffade jag en ayurveda-läkare som sa åt mig att uppsöka sjukvård hemma i Sverige, eftersom det inte är normalt att ha feber en gång varje/varannan månad. Sagt och gjort, “ta prover på allt, så mycket det bara går”. Jag visste att det stod mellan fysiskt brist (ex, brist på järn) eller psykiskt fel (ex, utmattning) men hoppades såklart på det förstnämnda. Provresultatet kom tillbaka positivt i den bemärkelsen att det inte var något fel med min kropp fysiskt, negativt i den bemärkelsen att det då handlade om något helt annat.

 

Istället för att fortsätta utredningen om vad som var fel gjorde jag vad som kändes lättast för stunden: ignorera och låtsas som inget hänt. Jag minns att jag tänkte att det nog ändå inte gjorde något, eftersom jag om ett par månader skulle ha sommarsemester och då hade “all tid i världen” att vila. Alla tidigare tecken och symptom (alltid trött, ofta huvudvärk och ständigt febrig eller förkyld) fortsatte såklart under kommande månader, men de fick sällskap av bland annat yrsel, stickingar och domningar i benen och armarna, koncentrationssvårigheter och ett oerhört dåligt minne. Jag hade svårt att få ihop mina dagar med planering och struktur, något som tidigare verkligen vart min styrka. Till slut var det svårt att ens hålla fokus när jag läste mail, och när jag väl tagit mig igenom längre texter hade jag glömt vad som stod längre upp.
 
Men jag fortsatte mitt liv i tvåhundra knyck utan att blinka. Det blev april, maj, juni och jag bet ihop tills käkarna värkte.
 
Jag skapade mig omedvetet två knep för att hålla mig ständigt sysselsatt. Det första var att sova, mycket. Jag sov alltid så att jag knappt hade marginal till jobbet (definitivt ingen frukost eller “skön stund” på morgonen) och när jag kom hem från jobbet höll jag igång till det att jag “fick” gå och lägga mig. Klockslaget för det var någonstans runt sju på kvällen. Om Johan jobbade länge en kväll eller var på träning la jag mig alltid och sov en stund, för att låta honom väcka mig till middagen. 
 
Knep nummer två var att arbeta, konstant. För ungefär prick ett år sedan förändrades mina arbetsuppgifter och det senaste året har jag ägnat många av mina arbetstimmar åt förbättringsarbete och affärsutveckling. Jag har ovanpå detta vart team leader för två grupper samt allmän support av allt från kundservicefrågor till felmeddelande i vårt affärssystem. Och jag älskar mitt jobb. Det är utvecklande, spännande och intressant varje dag. Jag möter problem som behöver lösas och jag får vara kreativ och klura på smidiga funktioner för att förenkla arbetet för vår personal. Jag växer i mitt arbete och jag växer som människa. Mitt problem var bara att arbetet tillät mig att jobba många fler timmar än åtta om dagen eftersom det alltid fanns något att göra – och att jag mer än gärna jobbade all vaken tid jag hade.

 

Och det är svårt att beskriva känslan av att inte känna. När en liksom inte vågar känna efter inombords (gissningsvis för att en innerst inne vet att något är fel) och därför helt enkelt slutar med det. Likgiltighet. Bottenlös tomhet och total uppgivenhet. Jag slutade bry mig, det var liksom lättast att inte känna alls när valet var ångest. För så fort jag öppnade upp lite, lite på det stängda locket började hjärtat slå dubbla slag och jag kunde inte komma bort från känslan av att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen, krossa vartenda revben på vägen om det krävdes.
 
Så jag förseglade locket, låste och kastade nyckeln.

 
Tänk vilket fantastiskt varningssystem vi har i kroppen. Som fungerar och arbetar helt per automatik, och det enda vi egentligen behöver göra är att lyssna på signalerna. Varningsklockorna som ringer när kroppen börjar säga ifrån och ge upp borde ju ringa på alla tänkbara frekvenser. Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att det var oerhört korkat gjort att inte fortsätta min utredning efter provresultaten, att inte lyssna på varningarna min kropp gav mig. Men det är lätt att vara efterklok.
 
Mitt första, och allra viktigaste, tips till er som tycker er ana varningsklockor hos er själva eller någon i er närhet: ta det på allvar.
 
Det blir så himla mycket lättare om en löser upp knutarna direkt istället för att slå dubbelknut på dubbelknut.
38 kommentarer