De senaste guldkornen som flyttat hem till oss

Min bästa sysselsättning de vardagar kroppen orkar är att titta förbi mina favoritloppisar. Dels för att jag inte riktigt orkar gå till dem under helger när alla andra är lediga och också tänker samma, utan jag nu kan gå mitt på dagen, mitt i veckan, och därmed inte behöva stå i stora folkmassor eller bredvid efter jobbet-stressade människor. Och såklart är det ju också något av det bästa jag vet. Rota i lådor och vända på porslin. Hitta guldkornen bland allt bråte.
 
Tänkte därför att vi kunde slå en kik på vad som senast fått flytta hem till oss!
Vet inte riktigt vart jag ska börja och vad jag ska säga om det här bordet, titta bara! Liten träskiva med benställning i String-typ och med tidningshylla. För nästan inga pengar alls. Så den åkte in mellan Ottos säng (resväskan som skymtas till höger) och vårt tidningsställ. På sig fick den även ett av våra citronträd (odlade från start, med kärna från en citron vi använt i maten) och en av mina tidigare presenter till Johan: en liten stjärtmes i trä.
 
Har även snubblat över en liten ljusstake i glas, perfekt eftersom jag för en vecka sen besökte Liljeholmens stearinbutik och fyllde på vårt ljusförråd inför höstkvällarna som nalkas. Psst, köp kanalljus för att slippa spilld stearin!
 
Kan inte riktigt avgöra vad detta är egentligen men de stod på hylla med dricks- och champagneglas. Jag kommer dock inte servera shots i dessa utan..
 
flytta över mina ekollon hit. Minns ni att jag la ett gäng ekollon i ett glas vatten sist vi pratade plantering? Prick alla har nu öppnat sig och börjat gro en liten svans! Tänker att dessa glas/vaser blir perfekta, iallafall för ett litet tag.
 
Bortsett från kryddburkarna är mycket av det vi har i vår kryddhylla från loppis, men det som senast fått flytta upp där är de fyra vita porslinsburkarna med gul topp. Märkta kryddnejlika, curry, kanel och ingefära. ”Indien!” skrek Johan när jag visade dem, dessa kryddor användes nämligen flitigt under våra två februariveckor där.
 
Och vi har blivit med taxar! Inte i normalstorlek och med blöt tunga dock, utan två i metall som en lutar smörkniven mot. Kunde bara inte lämna dessa, så söta. Vi har sedan innan en liten fisk i glas för samma ändamål, bra grej. Tycker alla frukostar blir lite extra goda om en dukar upp så att även ögat gillar läget, och så kommer det definitivt bli med dessa taxar i mina ägor.
 
Jag har en känsla av att många av er också gärna handlar på loppis eller second hand. Har ni snubblat över något speciellt bra eller fint den senaste tiden? Berätta gärna! Just det jag gillar med loppis är att så oväntade saker kan dyka upp precis var som helst. Att en kan gå hundra gånger till ett ställe utan att hitta minsta pryl, och en trist tisdag står det något där och tindrar.
 
Och jag ska avslöja en grej: Ens smultronställen på loppiskartan kan ju ibland vara lika hemligstämplade som ens bästa svampställen i skogen, men jag kommer inom kort avslöja min absoluta favorit. Vart den ligger, vad en kan hitta och hur en ska tänka för att göra kap. Bra va? Jag hoppas ni kommer gilla det.
24 kommentarer

Den efterlängtade semestern, ett hjärta som slog i otakt & en diagnos som fått hela min värld att rasa

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig responsen som kom efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och varningsklockorna jag hade men aldrig lyssnade på. Ni är så fina som efter det berättat er historia, delat med er av era erfarenheter och tackat mig för att ämnet lyfts och pratas om. Och jag tänker att vi måste fortsätta, vi måste våga prata mer om det. För allt fler blir sjukskrivna för utmattning, och jag vill nog inte ens veta hur många som lever i det tysta med ångest.
 
Den här delen i serien om utmattningssyndrom och ångest är nummer två, del ett hittar ni här.

 
Efter många månader av mycket jobb, mycket sömn och ständiga varningssignaler som jag ignorerat fick jag äntligen den där fantastiska semestern. Jag rensade min mail, la in en autosignatur och stängde av min dator. Semester. Tre veckor, tre veckor av bara ingenting.
 
Jag visste ju att det var nu jag skulle slappna av, vila och återhämta mig, så att jag kunde komma tillbaka i augusti och vara på topp igen. Jag visste att det var nu jag skulle kolla min jobbmail noll gånger, inte arbeta i huvudet ens det minsta. Det var lättare sagt än gjort. Som jag nämnt tidigare vet jag nu i efterhand att jobbet var en av de sakerna jag gjorde för att slippa deala med livet, jag jobbade därför konstant i huvudet trots att jag var på semester.
 
Jag låg med kletig olja över hela kroppen i gassande sol och tänkte på min översvämmade mailbox, jag satt på grillmiddagar och funderade över vad jag skulle ta mig an när jag kom tillbaka till kontoret och jag planerade hösten under tiden vi hade filmkvällar.
 
Mitt i semestern ringer min mamma och berättar att pappa blivit körd i ambulans från ett sjukhus till ett annat, och att han måste genomföra en operation rätt omgående. Inför operationen försämrades pappas hjärta och vi blev därför ombedda att åka till sjukhuset för att vara nära, för att vara på säkra sidan. Operationen gick bra, pappa blev av med hela tjocktarmen och har nu ett stort ärr över magen.
 
Men han överlevde.
 
Min pappa har alltid vart min svaga punkt, min akilleshäl. Han har länge levt med ett struligt hjärta och en kronisk tarmsjukdom, och det gör ju alltid ont i en när ens förälder är sjuk, men hjärtat och magen var ändå något jag har kunnat acceptera. För ett år sedan fick vi dock resultatet av min pappas demensutvärdering: han har Alzheimers. Och ungefär där stängde jag av, slutade känna efter.
 
För hur tar en sig vidare med vetskapen att ens förälder om ett par månader eller år inte kommer minnas vem en är?
 
 
Och det är inte konstigt egentligen, att återhämtningen är noll om en jobbar konstant i huvudet även på den lediga tiden och sedan går i tusen bitar när det finns risk att ens förälders hjärta inte klarar operationen som måste genomföras. Där kraschade jag. Rakt ner, med ansiktet i asfalten och helt ovetande om hur en reser på sig efter något sådant. Jag var helt slut, kroppsligt och mentalt.

 
Jag har ignorerat de allra flesta av mina varningssignaler. Viftat bort ångesten i bröstkorgen, tagit en huvudvärkstablett och läst samma text tre gånger för att förstå. Men är det något en vet och känner så är det när det är nog, när varken kroppen eller hjärnan orkar mer och därför stänger av. Känslan går inte att komma bort ifrån. Den finns där och den försvinner inte.
 
Som ni säkert förstår handlar inte min utmattning enbart om att jag arbetat för mycket. Det har absolut vart en bidragande faktor till min krasch, men det underliggande problemet (och anledningen till att jag arbetat för mycket) har vart att jag inte klarat av att hantera det faktum att min pappa har alzheimers. Men vad alzheimers innebär i vetenskapliga termer och hur det sen känns när ens förälder har diagnosen är en historia för sig. Vill ni veta mer om det får ni gärna skriva en kommentar eller ett mail (info.lindbergellen@gmail.com) så att jag vet, då kan vi beröra även den delen av mitt känsloregister framöver. Och har ni några frågor går det såklart också bra.

 

Utmattning handlar inte om hur många timmar en arbetar eller hur stressig ens arbetsplats är – utmattning handlar om hur kroppen inte klarar av att återhämta sig mellan varven av allt som livet innebär. Jag tror det är viktigt att vi påminner oss om detta, att utmattning inte ligger i arbetstimmar utan i den konstanta stressnivån i kroppen. Och den stressnivån kan ha skapats av vad som helst.
 
Vad jag vill säga med detta är att en inte behöver vara toppschef eller arbeta 80 h/veckan för att gå in i väggen.
 
Jag är 24 år och älskar mitt arbete, men jag kan inte hantera att min pappas sjukdom kommer göra att han en dag inte vet vem jag är.
Och det gör ont, på riktigt.
40 kommentarer

Ett foto i timmen: sängskriveri, kurragömma och en kropp som ger opp

En lördag i september slog jag upp mina klarblå i lagom tid för att påbörja ”ett foto i timmen”. Jag dokumenterar sällan hela mina dagar eftersom det är rätt mycket ingenting under majoriteten av dem. På helgen försöker jag sysselsätta mig lite bättre, och då har jag ju också Johan vid min sida. Dags att dyka in i en av mina lördagar, timme för timme!
 
09:00
Vaknar och plockar fram datorn, jag var nämligen den enda vakna just då. Ligger såhär närmsta timmen och skriver lite om Johan. Det fick ni ju sen se här. Psst, postern med snäckor bakom datorn har min vän Kajsa gjort. Kika in hennes hemsida här!
 
10:00
Inlägget om Johan är färdigskrivet och jag ligger och drar mig en liten stund till. Försöker väcka Johan som inte alls tycker att det är morgon och dags att gå upp än. Jag ligger kvar ett tag till, bara för att.
 
11:00
Jag går upp och plockar ordning på gårdagens kaos i köket. Vi lagade pizza som blev så himla äcklig att det slutade med att vi istället åt 3Xlök-chips till middag :(( Den lilla gula skålen + det avlånga fatet är nya och köpta på loppis.
 
12:00
När köket är fint plockar jag fram allt gott jag kunde hitta och dukar upp till lördagsfrukost. Ni vet ju, det är mitt bästa.
 
13:00
När frukosten ligger i magen hoppar jag i ett stycke kläder och tar med mig Johan ut på gatan. Min mamma skulle nämligen komma med deras bil så att vi kunde låna den en liten stund. Tack och bock!
på gatan där jag bor ekar alltid i mitt huvud när jag går eller står här
 
14:00
Jag hade nämligen önskemålet att denna dag plocka svamp! Jag såg framför mig hur vi hamnade i ett kantarellhav och kunde plocka hela korgen full och sen laga typ tusen portioner pasta med svampsås. Vi hittade ett (1) blåbär. Ja, bara det.
 
15:00
Och som vanligt när jag gör något: kroppen skriker till och jag måste lägga mig ner och vila en liten stund. Kan vara den tristaste (bra ord) bilden i världshistorien, jag vet. Men roligare än såhär blir det inte när en bara måste stänga av precis allt ett tag.
 
18:00
Vid 17-tiden vaknar jag till liv igen och hoppar bums in i duschen och byter sen från pyjamasskjortan ovan till kläderna nedan. Sorry not sorry för den fashionabla frisyren av blött hår och noll fix. Älskar dock scorfen, från hm för den som undrar. 
Anledningen till att jag bytte pyjamas mot kläder: Skulle hälsa på Charlotte och hennes Olivia, och ge Olivia sakerna nedan. Klistermärken från TGR och kinderägg med krambjörnarna, alltså mina presenter från Spanien.
 
19:00
Leker med denna lilla dam, mest kurragömma på hennes önskan. Här skull en kunna tro att hon räknar för att sen leta efter mig, men icke. Här gömmer hon sig när jag ska leta. En måste ju bara älska barn och kurragömma!
Alltså <3<3 mitt bästa kiddo!!
 
20:00
Charlotte är queen av charkbrickor och plockmat. Aldrig ens tänkt tanken att osttärningar kan ätas som snacks? Och då älskar jag ändå ost mer än typ.. allt i matväg. Och marinerade viklöksklyftor, så himla knäppt men gott.
 
21:00
Vi vinkar hejdå till Charlotte och Olivia strax innan nio och sen åker vi till affären för att köpa grejer till middagen.
 
22:00
Middagen är serverad! Det blev pizza för andra gången denna vecka. Fredagens pizza höll vi ju på att kräkas av båda två, så denna gång bytte vi färdigriven skitost mot fin mozarella. På min pizza hade jag svamp, lök, paprika och oliver. Med ruccola (som jag klipper smått) och vitlökssås vid sidan. Nom nom.
 
Efter middagen kraschade min kropp igen och jag pussade Johan godnatt och avslutade min lördag där. Blir så himla ledsen av att kroppen fortfarande inte klarar en dag, men nedrans fin lördag ändå.
 
Nu hörrni, vill jag höra vad ni tycker om detta koncept. Gillar ni det? Eller är det trist som attans? Jag älskar att följa med på detta sätt i bloggarna jag läser, som om en på riktigt är med under en dag i *livet*. Tycker ni samma? Hur som, gillar ni det så kan vi fortsätta med detta någon gång emellanåt. Berätta gärna vad ni tycker, så jag vet!
36 kommentarer

Vecka 40: eukalyptus, upphävde ett köpstopp och förälskade mig i Mad Men (igen)

Måndag = dags att blicka tillbaka på förra veckan. Och precis som tidigare är punkterna från Sara. Välkommen till min vecka fyrtio!
 
Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Planterade om lite växter, fick Johans mamma + kusin på besök och övernattning och gick på fyrarätters hos Charlotte och Mattias.
 
och som inte var planerat:
Hittade eukalyptus i vår blomsterbutik och körde en ”ja tack” på dem direkt. Sett överallt på nätet men ingenstans i butik, så slog till så fort jag fick chansen. + gjorde en guide för sticklingar av elefantöra till le blog.

 

och något nytt jag gjorde:
Johan och jag har gjort ett litet matshcema för att inte varje kväll ska var en ”jaha, vad ska vi äta idag?”-kamp. Vi har därför spikat en kategori per dag (istället för att spika exakta recept), vilket förhoppningsvis gör det lite lättare framöver. Tänker att jag visar er mot slutet av vecka 41 sen, så får ni se vårt upplägg och varje middag. 
 
Ett tips från veckan:
Det är OK att upphäva sitt köpstopp om en hittar något en måste ha på världens finaste loppis. Visst är det?
Från min Instagram: lindbergellen även där!
 
Veckans upptäckt:
Rött vin behöver inte vara äckligt. Även om cider eller söta drinkar alltid är godare.
 
Godaste maten jag lagade:
När Johans kusin + mamma var här lagade vi quesadillas (ja, fick googla vad det hette: jag säger alltid bröd-gegg-bröd) och det är ca min bästa mat ever. Sen fuskar jag in middagens hos Charlotte här med, även om jag bara skar lite grönsaker.

 
Veckans musik/film/serie: 
Mad Men! De allra flesta har säkert redan sett serien, men jag lyckades fastna mitt i och sedan rann det ut i sanden. Nu tänker jag dock ta upp serien igen, och se om allt från början. Hur fina är inte miljöerna, möblerna och kläderna? Älskar det.
 
Veckans självis:
Från min Instagram: lindbergellen även där!

 

Veckans känsla:
Den här veckan har vart så dubbel för mig: väldigt ledsam eftersom min stress är rotad så djupt inom mig och det var jag inte riktigt beredd på – oerhört härligt med besök + fyrarätters med vänner och mitt bästa kiddo. Upp och ner beskriver nog denna vecka rätt bra.
 
En klädsel från veckan:
Jumpsuit från Beyond Retro med tröja + skärp, och Vans när jag lämnade lägenheten.
 
Veckans gif: 
Dör en smula av hur fin Mad Men är. Och lite tragiskt är det ändå, att exempelvis rökning gör sig så fint på bild :( 
 
Veckans betyg:
Betyget för veckan kommer gå i samma anda som veckans känsla: 2,5/5. Splittar skalan på mitten eftersom veckan vart både 0 och 5. Älskar dock att mina sämsta veckor alltid får fantastiska helger, lite som att livet vill kompensera för allt dravel under vardagarna.

Som vanligt är jag nyfiken på hur er vecka 40 var! Gjorde ni något spontant och nytt? Vad var det godaste ni åt? Och hur kändes er vecka? 
 
Har så mycket fint att visa er framöver att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Vi har ju fortfarande delar från Spanien att kika igenom, men också: en guide för att ta sticklingar av elefantöra, fortsätta prata om utmattningssyndrom, jag har en skördefest att visa er + en söndagspromenad vid ölandskusten. Vi har ju också en septembermånad att blicka tillbaka på, och faktiskt också en hel sommar att gå igenom. Och utöver detta också en lördag med ett foto i timmen, en tacokväll hos mina föräldrar och fyrarättersmiddagen från helgen.
 
Vart vill ni att vi börjar? Klura en liten stund, så hörs vi inom kort!
23 kommentarer

”Vi behöver prata” och jag vill säga tack

Vet ni vad! För ett par dagar sen firade bloggen en månad, och idag (som 33 dagar gammal) vill jag prata lite mer er. Om bloggar, bloggande och om klimatet i bloggosfären – och hur mycket detta förändrats över åren, och hur glad jag är för det.
 
För även om lindbergellen.com bara funnits för er i en månad har jag bloggat sedan sommaren 2008. Mellan varven har jag tagit lite längre pauser, när livet kommit emellan så att säga. Och hela den här grejen med bloggar har utvecklats så himla mycket under tiden.
 
Det är jag evigt tacksam för, och jag ska berätta varför.
 
När jag startade min första ”riktiga” blogg 2008 var det allmänt ett rätt hårt klimat i bloggosfären. Det var sylvassa armbågar som slog sig fram från alla håll och kanter och konkurrensen var stenhård. Bloggandet var i spikrak uppåtkurva och samhället började förstå att det låg stora pengar i denna abstrakta hobby, vilket såklart gjorde armbågarna ännu vassare och konkurrensen ännu hårdare. Alla ville ha en bit av kakan, så att säga.
 
För ungefär ett år sedan återkom jag till bloggandet efter en lång paus, och jag såg direkt att så mycket hänt sedan sist jag kikade in i den här världen. Överallt i mina favoritbloggar länkades det till andra bloggkollegor, det tipsades till höger och vänster om både fantastiska bloggar och inlägg skrivna av andra än bloggskribenten själv. Det creddades hit och dit och överallt stöttade bloggare varandra – och jag blev så himla glad. Det var just precis det här jag hade saknat när jag var sexton, peppet mellan varandra. Att hjälpas åt, stötta varandra i motgångar och lyfta varandra när vi gjort bra grejer.
 
Idag får jag känslan att vi alla arbetar tillsammans med våra bloggar. Vi driver dem såklart själva, men vi hjälps ändå åt. Vi lyfter varandra med glädje istället för att känna rädsla för att ge sina siffror till en konkurrent, och vi driver på så sätt bloggosfären vidare. Vi är idag med och skapar klimatet vi vill vara i, istället för att låta oss formas av ett klimat skapat av konkurrens och pengar.
 
Förstår ni hur bra vi är, som tar ansvar och styr skeppet själva?
 
Och framförallt: vi talar om för varandra att vi gillar det vi ser. Jag minns att Flora för ett par år sedan efterfrågade något typ av livstecken från sina läsare, eftersom kommentarerna på hennes inlägg stannat av. Idag får hon livstecken och peppande ord på alla sina inlägg, och även om hon bara är ett exempel av alla bloggar där ute tycker jag hon är ett talande sådant. Vi har blivit mycket bättre på att tala om för varandra att vi gillar det vi ser. Vill vi att våra favoriter i bloggvärlden ska fortsätt kan det vara värt att anstränga sig med ett par peppande ord då och då! Det kostar oss inget mer än ett par minuter i tid, men ger personen på andra sidan skärmen så mycket glädje.
 
Och jag vill säga en sista sak till er: TACK.
 
När jag för en månad sen startade upp lindbergellen.com hade jag som vision att detta skulle vara en plats där jag kunde få utlopp för kreativiteten som blivit bortglömd i mig, men jag fick så mycket mer på köpet. Jag fick också alla er. Och jag vill säga TUSEN TACK för att ni vill följa med mig här. Tack för att ni klickar er in, läser det jag skriver och tittar på det jag visar, ger mig respons och feedback och involverar er i allt från utmattning till planteringsdagar. Att ni också delar med er av era erfrenheter och historier bland kommentarerna gör mig så glad. Ni är helt fantastiska, glöm inte det.
 
Och jag blir så himla glad över att det hela tiden trillar in nya ansikten hit, TACK. För er som ännu inte följer mig på facebook finns bloggens sida här. På Bloglovin’ hittar ni mig här och för den nyfikne finns jag på Instagram här.
 
Ikväll ska jag svira om till min finaste outfit och äta fyrarätters. Jag ska träffa vänner och mitt bästa kiddo, och sen dricka ett glas vin eller två. Hoppas ni får en riktigt fin lördagskväll, det ska jag ha. Vi hörs!
39 kommentarer

Planteringsdag, mini edition

Fredag, mina vänner! Och vad passar väl då bättre än att fortsätta på planteringsserien? För ungefär en månad sen hade jag planteringsdag här hemma och satte då lite allt möjligt i nya krukor. Inlägget blev himla uppskattat, så jag tänker att vi kör en liten mini edition nu eftersom jag pysslade lite igår igen.
 
 
Till att börja med ska ni få se två nya växter som fått flytta hem till oss! Den högra plantan är lite lik elefantöra, men bladen är mer dropp- eller hjärtformade och stammen annorlunda. Till vänster är en liten miniskog i kruka! Superliten, och väldigt, vädligt tät.
 
Och den har redan, efter ett par dagar, skjutit skott rakt upp. Den verkar gilla läget här hemma!
 
Men nu är det dags att dyka in i planteringen på riktigt! Dessa tre fick jag med mig från Marias trädgård på Öland. Ett litet valnötsträd, en ung lönn och en liten gran. Har ingen aning om de kommer trivas inomhus, men tänker att det är värt ett försök!
 
Denna tillsammans med flera kompisar dök upp i Marias kompost, och ja tack sa jag. Tänker att ett valnötsträd hemma blir perf. Dock har jag inte hittat någon passande kruka än (rotsystemet är redan väldigt långt) och den får därför fortsätta bo i en hög plastkruka tills vidare.

 

Men lönnen och granen skulle få egna krukor. Inte superkul att stå i vattenmelonsglas i hundra år liksom. Jag fyllde varsin kruka med jord, placerade ner rotsystemet och fyllde sen på med mer jord tills det såg bra ut. Busenkelt.
 
Och det gick ju fint! Nu ska vi bara se om de trivs inomhus, som sagt. Lite tveksamt, men vore väldigt fint om de ville leva life med oss.
 
Det här är första gången jag testar att odla ekollon och jag chansade mig mest bara till hur jag skulle få dem att gro. Jag hittade nämligen inga med en liten ”svans”, utan tänkte att ett vattenbad skulle göra dem gott, precis som för avokado. Redan efter ett par dagar har de börjat spricka upp. Hoppas på en liten ekskog här hemma sen! Dessa återkommer vi till senare i höst, tänker jag.
 
Ekollonen ovan plockade jag med mig från Öland efter skördefesten, och kastanjer var meningen att jag skulle tagit från Marias tomt under samma helg. Jag glömde dock helt bort det och åkte hem utan kastanjer :( Har sen letat runt på Ottos och mina promenader efter ett kastanjeträd, men utan lycka. Tills idag! Plockade ena jackfickan full.
 
Har aldrig odlat kastanj förut, men jag tänker att jag gör precis som med ekollonen tills de börjar spricka upp och kan sättas själva. Är detta en dum idé? Tips mottages gärna! Tänker att det säkert sitter minst en erfaren kastanjeodlare där ute i cyberrymden, hehe!
 
Våra avokados som jag visade er sist har lite stannat av i tillväxt på höjden, men skjuter istället ifrån sig ordentliga rötter. Fint det också.
 
<3
 
Och de här två skotten har legat i en vattenbalja tillsammans med en gren Johan plockade från en liten bäck på Öland. Dags att de får egna vaser! Dessa två fick vi av Johans syster Anna i utbyte mot en stickling från vår elefantöra. Jag tror detta är ampellilja, men det är en gissning. Tror också att dessa går att plantera direkt i egna krukor, men jag tänker vänta till de fått lite rötter.
 
Utöver detta tog jag också en ny stickling från vår ena elefantöra. Efter planteringinlägget sist fick jag frågan om jag kunde göra en mer exakt guide för just sticklingar från elefantöra, och såklart ska ni få det! Plantan hade tio sticklingar nu, trots att jag tog två för en månad sen + gav bort en till Anna innan helgen. Haha alltså, har snart inte plats för fler :(( Guiden dyker iallafall upp inom kort!
 
Bilderna i detta inlägg är för övrigt fotograferade med min nya kamera! Det är sådan stor skillnad att titta på raw-filerna att jag inte riktigt förstår hur jag klarat mig innan. Och redigeringen är så mycket lättare + smidigare nu eftersom bilderna inte behöver ”räddas” från kamerans dåliga hantering. Hoppas ni kommer gilla bilderna lika mycket som jag framöver!
 
Och glöm nu inte att ha en fin helg, hej!
26 kommentarer

Jag har något jag måste berätta

Jag nämnde ju tidigare att jag har en hemlis som jag skulle avslöja för er inom kort, och nu mina vänner är det dags!
 
Som synes i den lilla bilden ovan: jag har banne mig köpt en ny kamera! 
 
Under förra veckan kom jag till insikt: min Canon 400D håller inte längre måttet. Och det är inte konstigt egentligen, jag köpte den under hösten 2006 vilket gör att den vart min följeslagare i tio (jag upprepar, tio!!) år. Vi har fotograferat till både blogg och tidning, bröllop och dop, och också besökt tre länder tillsammans. Jag var 14 år och gladast i världen, men det händer mycket i teknikens värld på tio år.
Här är den, min 10-åriga gamle vän. Som en liten heffaklump med batterigrepp! Ps, har inte gått crazy och färgat mitt hår igen (även om det hade kunnat hända) utan bilden är ett par år gammal. Men visst är både färg och längd så himlans fint här?
 
Så i fredags ringde jag till mitt närmsta Media Markt och bad dem kolla lagersaldo på kameran jag spanat in. Det fanns en endaste kvar i lager, så jag reserverade den snabbt som attans och åkte sen förbi butiken på vägen till Öland och skördefesten. Kände mig som en blöt pöl pga nervositet hela bilresan.
 
Jag hade spanat på en Canon 80D, efter tips från Elin aka Nevnarien och hennes nya kameraköp. Väl i butiken ställde jag frågor till personalen på fotoavdelningen likt den jobbigaste typen av förhör (hehe), och kom senare fram till att en annan modell i Canon-serien nog skulle passa mig bättre. Jag fick tumma lite på min budget, men är såhär i efterhand väldigt glad för att jag gjorde det.
 
Så det blev en Canon 7D Mark II som fick följa med mig hem!! Det skiljde som sagt lite i pris mellan 80D och 7D, men jag valde helt enkelt bort årets modell med bra videofunktion för en kamera i PRO-kategorin med oerhörd styrka och snabbhet i stillbildsfoto.
 
Det är ändå med viss sorg som jag plockar upp min 400D på hylla mellan bra böcker och mina finaste prylar. Tio år, helt galet. Samtidigt tror jag att 7D kommer vara till stor fördel i dagens fotograferande. Att ha ISO-steg som faktiskt fungerar att fotografera med och en kamera som inte gäspar mellan exponeringarna. Jag kommer med andra ord kunna fotografera tryggare och med betydligt bättre kvalité än tidigare. Ser så mycket fram emot det!
 
Att möta hösten känns genast så mycket lättare.
29 kommentarer

Veckosammanfattning vecka: 39

Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Skördefest på Öland! Alltså, jag älskar Öland. Johan är uppvuxen där (bland annat, de har även bort i Sydafrika och i Ghana!?!?!) och hans mamma bor kvar i ett gult hus med hallonbuskar runt knuten. Den här helgen gick vi på loppisar, klämde på pumpor och köpte te.

och som inte var planerat:
Blev sjuk :(( Fick feber under måndagen (vaknade för övrigt måndag morgon och fick torka kräks i två rum pga magsjuk hund :)) kult) och har sen vart dålig hela veckan. Feber, halsont, hosta och sådär. Hatar det.

och något nytt jag gjorde:
Detta är en hemlis än så länge, men jag lovar er att visa snart. Ledtråd: jag har bytt ut något som jag nu i höst haft i prick tio år..

Ett tips från veckan:
Brygg en kopp te, ta en stor tesked honung (jag har för tillfället med citronsmak) och pilla i två-fyra halstabletter. Lent och skönt för en trasig hals.

Veckans upptäckt:
Jag rensar inte min tehylla tillräckligt ofta: hittade i veckan te med utgångsdatum 2013.. Gissningsvis håller te mycket längre än vad datumet på förpackningen säger, men när datumet passerats med tre år vågar jag inte chansa.

Godaste maten jag lagade:
Soppa med tomat och röda linser. Ska göra om den någon dag tänkte jag, så ni kan få recept och bättre bilder.

Veckans musik/film/serie:
Paradise Lost: the child murders at Robin Hood Hills. Har ni sett Making a Murderer på Netflix? Om inte, se den! Och har ni sett den bör ni också kika på Paradise Lost som går i samma tema, fast kan ses på HBO. Med urkasst polisarbete och tvivelaktiga bevis döms tre tonåringar för de brutala morden av tre 8-åriga pojkar under tidigt 90-tal. Gripande, hemsk och totalt jävla vansinnig dokumentärserie i tre längre delar.

Veckans självis:
Påklädd och klar för första gången på hela sjukveckan :)) Tänkte: gul scorf på skördefest!

Veckans känsla:
Febrigt.

En klädsel från veckan:
Detta mycket intressanta smygfoto från skördefesten får representera veckans klädsel (pga enda gången jag hade ordentliga kläder på mig..): kängor, jeans, vinterjacka (!!) och den gula scorfen.

Veckans gif:

Otto får äran att ta gif-platsen efter vår sjukvecka <3 mitt lilla hjärta

Veckans betyg:

2/5, blir lätt så när en är sjuk hela veckan. Hur är det ens möjligt, förresten? Att liksom inleda måndag morgon med halsont, mot kvällen få feber som håller i sig ett par dagar, när febern börjar släppa så börjar hostan osv. Hoppas såklart på en bättre vecka för 40, men framförallt en frisk sådan! 


Jag är som vanligt nyfiken på hur er vecka 39 var. Hände något roligt? Var du med om något fint, eller kanske sorgligt? Befann du dig också på skördefesten? Berätta gärna, så förändrar vi lite utav denna envägskommunikation. Och tills vi hörs nästa gång, håll er friska!
20 kommentarer

sjutton frågor om Johan, min bästa person

Innan vi hoppar direkt in i dagens inlägg vill jag passa på att säga TACK till er. Efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och ångest har ni vart så himla många som har skrivit och tackat mig för att jag väljer att prata om det, lika många som delat med sig av sin historia. Tusen, tusen tack!! <3
 
Nu tänkte jag att ni ska få lära känna Johan lite bättre, min bästa person. (Listan nedan är norpad från Sandra.) 

Hur länge har ni varit ihop?
I ganska exakt två år, men känns som så himla mycket längre.

Hur träffades ni?
Allra första gången vi träffades var på vårt jobb, vi arbetar nämligen på samma företag och kontor. Vi sa hej, hej och skakade hand. Sen sågs vi såklart i korridoren på kontoret typ varje dag, men träffades första gången på riktigt under en festival en varm kväll i juli.

Vem var mest på?
Jag säger Johan, Johan säger mig. Jag antar att vi kanske var lika på varandra ändå!

Skedde några komplikationer?
Ja alltså, vi arbetar ju som nämnt ovan på samma arbetsplats och jag skulle säga att det i sig alltid är lite komplicerat. Vi var väldigt noga med att inte outa för världen att vi sågs till en början, eftersom vi inte ville blanda in vårt jobb mer än nödvändigt i vår relation. Och det var nog väldigt bra gjort, det blev inga större komplikationer!

Kan en få se något tidigt sms eller så?

Detta är våra allra första meddelande till varandra. Vi träffades som sagt ute på en liten festival en kväll och var som fastklistrade på varandra, och eftersom jag visste att Johan inte var från stan och heller inte hade någon att hänga med på dag två bjöd jag med honom till mina vänner. Trodde mest det skulle ses som en fin gest, men han sa ja och hängde på!
 

Redan måndag efter den helgen åkte Johan iväg för jobb i annan stad, så vi höll kontakten över Facebook när vi liksom inte kunde ses. Inför den kommande helgen skulle han från Malmö till Öland och frågade om jag ville följa med till ön, det ville jag såklart. Problemet var bara att han frågade sent och jag funderade verkligen in i det sista. Jag hade en kvart på mig att åka från mina föräldrar hem till mig, packa en väska och sen ta mig till bussstationen. Jag hann!
 
Och här får ni se lite av vårt smygande, hehe! Till en början gick vi liksom hem på varsitt håll och sedan kom den ena till den andra. Lite senare fick jag en egen nyckel till Johans lägenhet och då kunde vi gå hem till honom båda två men slapp vänta på att han kom dit först.

Hur skedde dejtandet?
Vårt “dejtande” var mest att vi smög hem till varandra efter jobbet. En av oss handlade och den andra förberedde inför middag, sen åt vi mat och såg en dokumentär eller pratade om världen. Vi var aldrig riktigt på en dejt, eftersom vi var en sån hemlis ett par månader. Vi var dock väldigt mycket på Öland på helgerna, där kunde vi ju vara ifred utan att träffa massa folk från jobbet eller så.

Hur blev ni ihop?
Vi bara blev det. Alltså, vi hängde ihop rätt mycket ganska direkt efter den där varma kvällen i juli. Vårt smygande fram och tillbaka till varandra övergick i att vi handlade till middagen tillsammans, tog en kvällspromenad ihop eller gick hem tillsammans efter jobbet. Till slut insåg vi nog bara att vi faktiskt pratade om varandra som pojkvän och flickvän.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Den tar jag på mig, men jag minns faktiskt inte hur det skedde.. :(( haha alltså, medalj till mig!

Bor ni ihop?
Yes, det gör vi! För nästan prick ett år sedan flyttade vi till en trea på åttio kvadratmeter. Innan dess bodde vi i varsin etta på andrahandskontrakt, ett kort tag innan flytten till vår trea bodde vi båda i min etta. Sådan lyx att ha tre rum att hänga i nu.

Vad är hens bästa sidor?
Johan är så himla lugn, alltid. Alltså, verkligen alltid. Det spelar ingen roll hur stressad jag är eller hur mycket jag panikgråter, Johan är alltid lugn och det känns skönt för mig. Jag blir så himla orolig inombords av människor som är stirriga när jag är i obalans, det händer aldrig med Johan. Tillsammans med hans lugn är han också en väldigt trygg människa, och den klokaste jag träffat.

Och sämsta?
Johan tror att kylskåpsdörren, köksskåp och garderober stängs per automatik och dessa står därför öppna emellanåt. Den där “automatiken” är de facto jag :))

Vad bråkar ni om?
Under våra två år tillsammans har vi faktiskt inte haft ett enda bråk. Aldrig slängt igen en dörr eller skrikit på varandra, aldrig blivit så arga att det blivit bråk. Jag har rätt hett temperament och noll tålamod, men jag tror att Johans lugn räddar situationerna så att fröet aldrig gror. Såklart blir vi oense och dödsirriterade på varandra ibland, men vi löser det alltid genom att prata och diskutera problemet. Det urartar liksom aldrig till bråk, och det tackar jag faktiskt Johan för.

Vad gör ni när ingen annan ser?
Allt sånt där som en gör med sin bästa person.

Vad ger ni för komplimanger?
Vi är båda väldigt dåliga på komplimanger, sad but true. Jag älskar när Johan sätter sitt hår i en högre toffs på huvudet och när han säger kloka saker. Försöker säga det till honom så ofta jag kan, men kan verkligen bli så himla mycket bättre på det.

Vilken är din favoritbild på honom?

Tagen under vår första tripp till Stockholm, under sensommaren tjugohundrafjorton. Älskar denna bild fortfarande.

Och på er båda?

Midsommar tjugohundrafemton.

Något du vill avsluta med?
Jag vill bli gammal med dig, Johan.

22 kommentarer

Varningsklockorna jag borde lyssnat på och känslan av att inte våga känna

Ni var en himla massa som ville veta mer om utmattningssyndrom i min undersökning, så jag tänker att det kan vara bra att vi berör ämnet. Jag har själv svårt att förstå situationen jag hamnat i, men jag tänker då också att det säkert är svårt för andra att förstå. Jag vill dessutom prata om det för att göra andra uppmärksamma på signaler och tecken på när det börjar gå åt skogen.
 
Jag kan vara exemplet på när det gått för långt så att ni slipper vandra samma stig, så att säga.
 
Jag tänker att vi börjar kika på de fysiska symptomen min kropp hade och hur det kändes att inte känna medan varningsklockorna ringde på alla tänkbara frekvenser. Så fortsätter vi senare med den utlösande faktorn, och vad som egentligen gjort att jag inte velat känna efter.

 

Jag började misstänka att något var fel i mig under tidigt 2016. Jag var obotligt trött och det spelade längre ingen roll hur mycket, lite, länge eller kort jag sov. Jag blev aldrig utvilad. Jag fick besök av huvudvärk flera gånger i veckan, hade konstig värk i kroppen som kom och gick och feber/förkylning ungefär varje månad. I februari var jag två veckor på semester i Indien och under vistelsen där träffade jag en ayurveda-läkare som sa åt mig att uppsöka sjukvård hemma i Sverige, eftersom det inte är normalt att ha feber en gång varje/varannan månad. Sagt och gjort, “ta prover på allt, så mycket det bara går”. Jag visste att det stod mellan fysiskt brist (ex, brist på järn) eller psykiskt fel (ex, utmattning) men hoppades såklart på det förstnämnda. Provresultatet kom tillbaka positivt i den bemärkelsen att det inte var något fel med min kropp fysiskt, negativt i den bemärkelsen att det då handlade om något helt annat.

 

Istället för att fortsätta utredningen om vad som var fel gjorde jag vad som kändes lättast för stunden: ignorera och låtsas som inget hänt. Jag minns att jag tänkte att det nog ändå inte gjorde något, eftersom jag om ett par månader skulle ha sommarsemester och då hade “all tid i världen” att vila. Alla tidigare tecken och symptom (alltid trött, ofta huvudvärk och ständigt febrig eller förkyld) fortsatte såklart under kommande månader, men de fick sällskap av bland annat yrsel, stickingar och domningar i benen och armarna, koncentrationssvårigheter och ett oerhört dåligt minne. Jag hade svårt att få ihop mina dagar med planering och struktur, något som tidigare verkligen vart min styrka. Till slut var det svårt att ens hålla fokus när jag läste mail, och när jag väl tagit mig igenom längre texter hade jag glömt vad som stod längre upp.
 
Men jag fortsatte mitt liv i tvåhundra knyck utan att blinka. Det blev april, maj, juni och jag bet ihop tills käkarna värkte.
 
Jag skapade mig omedvetet två knep för att hålla mig ständigt sysselsatt. Det första var att sova, mycket. Jag sov alltid så att jag knappt hade marginal till jobbet (definitivt ingen frukost eller “skön stund” på morgonen) och när jag kom hem från jobbet höll jag igång till det att jag “fick” gå och lägga mig. Klockslaget för det var någonstans runt sju på kvällen. Om Johan jobbade länge en kväll eller var på träning la jag mig alltid och sov en stund, för att låta honom väcka mig till middagen. 
 
Knep nummer två var att arbeta, konstant. För ungefär prick ett år sedan förändrades mina arbetsuppgifter och det senaste året har jag ägnat många av mina arbetstimmar åt förbättringsarbete och affärsutveckling. Jag har ovanpå detta vart team leader för två grupper samt allmän support av allt från kundservicefrågor till felmeddelande i vårt affärssystem. Och jag älskar mitt jobb. Det är utvecklande, spännande och intressant varje dag. Jag möter problem som behöver lösas och jag får vara kreativ och klura på smidiga funktioner för att förenkla arbetet för vår personal. Jag växer i mitt arbete och jag växer som människa. Mitt problem var bara att arbetet tillät mig att jobba många fler timmar än åtta om dagen eftersom det alltid fanns något att göra – och att jag mer än gärna jobbade all vaken tid jag hade.

 

Och det är svårt att beskriva känslan av att inte känna. När en liksom inte vågar känna efter inombords (gissningsvis för att en innerst inne vet att något är fel) och därför helt enkelt slutar med det. Likgiltighet. Bottenlös tomhet och total uppgivenhet. Jag slutade bry mig, det var liksom lättast att inte känna alls när valet var ångest. För så fort jag öppnade upp lite, lite på det stängda locket började hjärtat slå dubbla slag och jag kunde inte komma bort från känslan av att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen, krossa vartenda revben på vägen om det krävdes.
 
Så jag förseglade locket, låste och kastade nyckeln.

 
Tänk vilket fantastiskt varningssystem vi har i kroppen. Som fungerar och arbetar helt per automatik, och det enda vi egentligen behöver göra är att lyssna på signalerna. Varningsklockorna som ringer när kroppen börjar säga ifrån och ge upp borde ju ringa på alla tänkbara frekvenser. Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att det var oerhört korkat gjort att inte fortsätta min utredning efter provresultaten, att inte lyssna på varningarna min kropp gav mig. Men det är lätt att vara efterklok.
 
Mitt första, och allra viktigaste, tips till er som tycker er ana varningsklockor hos er själva eller någon i er närhet: ta det på allvar.
 
Det blir så himla mycket lättare om en löser upp knutarna direkt istället för att slå dubbelknut på dubbelknut.
38 kommentarer