En ny vardag, med en utmattning i bagaget

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Vill ni veta något kul? Hoppas, för här kommer det:
Ledtråd
Idag åker jag till Stockholm igen! Jag och Johan (med familj) ska hälsa på Johans storebror i helgen, eftersom han under fredagen har sin disputation för sin doktorsexamen i biologisk och biomedicinsk fysik. Kommer bli så flådigt! (Och jag som alltid sagt att ”Stockholm blir aldrig min stad” har börjat längta tillbaka dit efter varje resa. Vem är jag ens??)
Men innan jag packar min väska och beger mig mot huvudstaden tänker jag ge er en liten lägesrapport om min nya vardag. Att gå från tvåhundra knyck till ingenting en augustidag var svårt, att ta sig tillbaka till en vanlig vardag efter en sådan krasch är värre. För även om min vardag nu varken är vad den var eller vad den ska vara är jag äntligen på rätt väg, och det känns så himla bra – trots att jag har en utmattning i bagaget.
Efter att jag i augusti blev sjukskriven för utmattningssyndrom började en process inom mig för att acceptera situationen jag hamnat i, att försöka förstå hur det kunde bli såhär och vad som låg till grund för det. Att landa i tanken av att ha gått in i väggen tog lång tid, men när det steget väl var passerat kickade den lösningsorienterade delen av mig igång, och jag har sedan dess haft fullt fokus på att återta den vardagen jag gått miste om.
För mig innebar detta att alla dåliga vanor och mönster var tvungna att brytas, suddas ut och skrivas över av nya. Att identifiera vad jag gjort fel var enkelt: jag vägrade acceptera det faktum att min pappa har Alzheimers, och jag stängde därför av hela mitt känsloregister och lade all vaken tid på något som fick mig att slippa känna (att jobba, gräva ner mig i projekt och vara helt uppslukad av arbetsuppgifter). Eftersom mönstret av att jobba för mycket redan var brutet i och med min sjukskrivning fanns det bara en sak kvar att göra, att våga känna efter. Det tog tid, men till slut skrev jag texten Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta och efter det släppte en stor sten från mitt bröst.
När de två största byggstenarna i mitt tidigare mönster av dåliga vanor var krossade gick jag in mer på detaljnivå, och jag har nu utformat en vardag som jag tror och hoppas kommer vara hållbar framöver. Jag kan såklart aldrig veta om det kommer fungera, hur gärna jag än skulle vilja bläddra längst bak och tjuvkika på facit så finns det ju inget sådant för livet. Men jag tänker att jag kommer börja här, testa mig fram och finjustera det som behöver förändras med tiden så blir det nog bra till slut.
Jag tänker såhär:
▸ jag är en känsloperson och jag måste våga känna, jag går nog under annars
▸ jag kommer plocka bort alla energitjuvar ur mitt liv och bara omringa mig av stöttande, peppande och positiva människor
▸ jag ska prioritera mer kvalitétstid med min pappa, eftersom tiden just nu kommer betyda allt sen
▸ jag kommer låta processen att bli helt återställd från utmattningen ta tid, jag kan inte fortsätta springa fram hela tiden
▸ jag har tillsammans med mina chefer utformat förutsättningar som kommer vara guld värt framöver (mer om mitt jobb en annan gång!)
▸ jag måste tillåta mig att sakta ner när det blir mycket, vila när jag behöver och säga nej mer än vad jag tidigare gjort
▸ jag kommer såklart fortsätta hänga med er här så mycket jag kan, eftersom detta gör mig genuint lycklig
Min vardag nu är varken vad den var eller vad den ska vara, men jag är äntligen på rätt väg. Och trots att jag har en utmattning i bagaget ska jag lägga beslag på den där vardagen som jag gått miste om.
Och jag börjar med det nu.
16 kommentarer

En 65-årig födelsedag

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Jag har tidigare berättat för er att min pappa alltid vart min akilleshäl, och nyligen publicerade jag den jobbigaste texten jag någonsin skrivit (Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta). Ett sådant tillfälle av akilleshäl jag minns från min barndom är när jag för en herrans massa år sedan fyllde år. På kvällen började jag gråta för att tanken av att jag blev äldre innebar att pappa också blev det (och vi vet ju alla att en inte lever för alltid) slog mig. Den kvällen gick jag upp och satte mig på köksbänken och tittade på när min pappa diskade kaffekoppar och assietter med tårtrester från mitt kalas.
För en och en halv vecka sedan fyllde pappa själv 65 år, och mina föräldrar ordnade en liten fest hos dem lagom till födelsedagen. Jag hoppade i en finklänning och tog Johan i armkrok.
När Johan och jag anlände stod maten uppdukad på köksön, sådan lyx! Vi fick en liten glöggmugg i handen och sedan snittar och minipizzor på en tallrik.
Mamma hade trixat ihop något som jag var så tveksam till först, men som jag sen åt flera stycken av: dadlar fyllda med ädelost. Låter så knäppt, men var verkligen hur gott som helst! Har ni testat? Jag måste äta det snart igen.
Av mig och Johan fick pappa en bok om Besväret i Oskarshamn, ett pittoreskt område i centrum med kullerstensgator och små stugor på vildvuxna tomter. Besväret är en del av Oskarshamn som pappa kommer ihåg väl från sin barndom, så vi tänkte att han framöver kan sitta och bläddra lite i boken och minnas de åren eftersom minnen som skapas nu blir svårare för honom att komma ihåg.
Och det var en bra present, han blev så himla glad.
Johan var ju med under kvällen såklart ↑
Min mamma hade glitterklänning, kvällen till ära.
Till middag serverades tre sorters paj, nom nom.
Och som vanligt åt en ju alldeles för mycket när det finns fler saker att smaka på :)) Men det slutade ju inte med tre olika pajer, till efterrätt hade mamma bakat en saffranskladdkaka som var så himla god. Hade vi inte tagit taxi hem sen hade jag bergis kunnat rulla hem :))
Finaste mamma.
Och finaste, finaste pappa <3 Ett stort grattis på din födelsedag!
18 kommentarer

Välkommen hem till mig!

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Har ni sett att Emmas Vintage har startat en decemberutmaning med 31 utmaningar att ta sig an under årets sista månad? För mig blir det svårt att hålla hela månaden, men jag tänker att det vore kul att dela ett par utmaningar med er under de närmsta veckorna. Vill ni vara med på det? Hoppas! Och är det någon av utmaningarna ni speciellt vill att jag gör? Säg till så jag vet!
Dagens utmaning är ”Här bor jag!” och detta är också något som efterfrågats här i lilla bloggy tidigare, så jag tänkte att denna utmaning blir perfekt att starta med. Så, välkommen hem till mig!
För nästan exakt ett år sedan flyttade Johan och jag till vår första lägenhet ihop, en trea på 80 kvadratmeter i Oskarshamn. Det här huset ligger ungefär två minuter från centrum och vårt jobb, vilket gjorde läget till ett stort plus vid flytten.
Huset har ingång från två håll, en port vid vägen utanför och en via vår innergård. Det är lite blandad ålder bland de boende i huset, allt ifrån gamla som får matleveranser om dagarna till småbarnsfamiljer med bebisar. Och vi trivs så himla bra! Det är ett lugnt och skönt område trots att det ligger så nära centrum.
När vi var på visning och bestämde oss för att ta lägenheten stod den redan tom eftersom den tidigare hyresgästen redan flyttat ut. Tyvärr var skicket på lägenheten rätt dåligt och vi fick färg till väggarna i samtliga rum mot att vi gjorde jobbet själva. I ett par veckor var vi här på kvällarna efter jobbet och rollade, tvättade penslar och la ut golvpapp.
Jobbigt, men så mysigt att göra ihop inför vår första gemensamma flytt.
Köket är stort som attans och har både hel kyl och frys, mycket bänkytor och vi får dessutom plats med ett köksbord för fyra. Köksbordet i teak med tillhörande stolar köpte vi till lägenheten för en femhundralapp hos en trevlig prick på Öland.
Vår kryddhylla i köket ser ut lite såhär ↑ och här kan ni se och läsa mer om när jag erkänner en sak om vår tallrikssamling..
Från köket kommer en ut i en sned och lång hall där vardagsrummet ligger åt ena hållet med fönster mot innergården. Mellan dubbeldörrhålet till vardagsrummet och köket ligger också en liten klädkammare där vi förvarar jackor och skor.
Vårt vardagsrum är en stor rektangel där en kommer in på ena kortsidan och fönstret mot innergården är på motsatt kortsida. Längs långsidorna har vi ställt vår soffa och sedan placerat ut våra fyra fåtöljer/stolar lite mer centralt. Vi har nämligen ingen TV hemma hos oss, så vardagsrummet har aldrig behövs inredas med den i centrum. Himla skönt!
I en stor resväska har jag bäddat ner ett täcke så att Otto kan använda den som sin säng <3
Tyvärr har vi fortfarande, ett år efter inflytt, ännu inte fått upp speciellt mycket på väggarna i lägenheten. I sovrummet har vi ett par tavlor, men annars är väggarna tomma. Vi har en liten hög med tavlor staplade i ett hörn, men processen att få upp dem på betongväggar är så jobbig :( Borde verkligen bara göra och inte känna efter så mycket angående det!
I hallen sparade vi hatthyllan som satt när vi flyttade in, en vit RIO som säkert hängt med många år i den här läggan. Och kan vi nu bara ta en liten snabb diskussion om Johans moonboots där uppe?? Jag säger: ”fulaste skorna som existerar”, han säger: ”skitsnygga!”. Jag förstår liksom att de var praktiska när han bodde i Åre och det var metervis med snö… men i Småland.. Nä :(
Längst bort i lägenheten har vi vårt sovrum, och på vägen dit ligger egentligen också badrummet och vårt kontor.
Det här är den enda möbeln vi var tvungen att köpa ny till lägenheten när vi flyttade in, vår säng ↑ Vi hade båda himla mycket fina möbler och prylar från våra tidigare ettor, och de få sakerna som saknades (ex. köksbordet och en skänk till vardagsrummet) köpte vi på loppis. Minns att jag tyckte det var så skönt att slippa det där med tusen kartonger från IKEA.
Nu är jag lite nyfiken på om det är några fler av Emmas utmaningar som ni skulle vilja att jag gör? Hojta till i en kommentar så blir jag himla glad! Det bästa med den här lilla platsen är ju att vi kan utforma den till något fint tillsammans. Tycker ni inte?
22 kommentarer

Vecka 48: minusgrader i min kropp

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

▸ jag har ätit pasta med grönsaker i sängen och tittat på åtta avsnitt av Wahlgrens värld
▸ insett att jag och Bianca är samma person i humöret och att Pernilla och min mamma säger exakt samma saker om detta.. wooops…. :))
▸ frusit så mycket att jag legat under täcke med underställ, Johans tjocktröja och sen tofflor på fötterna – men ändå tyckt att det är kallt
▸ och såklart också då haft feber till och från, en snorig näsa och en hals som sen nästan tappade rösten
▸ om kvällarna har jag sytt lite på blusen till sew alongen
▸ också funderat på om jag skulle ta och sy en klänning, nu när jag ändå har symaskinen framme och dessutom köpt en ny klänning som skulle vara det perfekta mönstret på modell
▸ har också gjort allt klart inför att börja jobba 25% idag, och det känns så himla bra. Har haft intressanta och peppande möten med mina chefer och har framöver ett intressant projekt att börja arbeta med. Och på tal om jobb, jag fick en fråga för ett par dagar sedan om vad jag egentligen jobbar med. Är ni fler som är nyfikna på det? Inser ju att jag nog vart lite otydlig kring det eftersom jag mest nämnt jobbet i förbifarten när vi pratat sjukskrivning och utmattning
▸ i fredags var jag på julfest med mitt jobb, med allt det innebär: julbord, drinkar och härliga kollegor utanför ens jobbroller
▸ i början av veckan såg gatorna här ut såhär ↑ men den 1 december (torsdag) började det snöa igen <3
▸ det har vart så kallt att luften känts i lungorna och att andetagen blivit till rökmoln utanför läpparna
▸ i lördags var jag barnvakt åt mitt bästa kiddo i ett par timmar medans hennes föräldrar var på bio, vi la pussel på golvet och hon fuskade när vi spelade Bamse-lotto <3
▸ men gissa hur många bilder jag fotograferat (med kamera, ej telefon) den här veckan? nästan inga
▸ Johan och jag har däremot lagat väldigt god mat, bland annat nudlar med grönsakswok och gurksallad ↑
▸ och julbordet som vi fick till fredagens julfest var himla bra! Det fanns flera vegetariska alternativ och en kunde äta sig mätt på annat än kokt potatis och rödbetssallad. Heja, heja!
▸ även den här veckan har vart så himla bra, men nu börjar jag bli orolig. Är det såhär det ska kännas, är det här egentligen normalkurvan? För i sådana fall har jag legat bra mycket under väldigt länge. Och om inte, kan det ändå få fortsätta såhär? Jag trivs ju så bra just nu!
▸ för trots att jag vart sjuk hamnar den här veckan på 4/5, vilket ändå är ett rätt bra slutbetyg!
Vad har hänt och känts hos er under veckan? Det är så fint när ni delar med er av er vardag och sådant som känts lite extra hos er!
14 kommentarer

Ett hej från sjukstugan

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Såhär pigg och glad ↑ är jag definitivt inte idag, för vet ni vad? I veckan gick jag och blev sjuk, men sådär jobbigt sjuk så att febern inte riktigt bryter ut utan ligger och irriterar precis på gränsen hela tiden. Och som alltid när jag blir sjuk: det sätter sig i halsen direkt och sen hostar jag tills rösten nästan försvinner :))
Men jag har inte legat helt handlingsförlamad för det! Jag har haft grymma möten på mitt jobb (och imorgon börjar jag 25% efter sjukskrivningen) och sen sytt på sew along-blusen på kvällarna. Ni kommer få se lite mer av allt i veckan som kommer, det lovar jag.
Tills dess, ha det fint och håll er friska!
16 kommentarer

Första advent och årets första julbord

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Men hallå, hur knäppt är det inte att vi redan går in i december? Jag känner för varje månadsavslut att jag knappt hunnit med någonting! Är det ett ålderstecken, att helt plötsligt tycka att tiden går så himla fort? Nästa år är jag ju trots allt halvvägs till femtio..
Men mer om december senare, nu hoppar vi ett par dagar tillbaka i tiden!
Hej hej! I söndags stod jag finklädd på busshållsplatsen för att åka på årets första julbord, på första advent och allt.
Med mig hade jag min bästa person <3
Efter en timmes buss hämtades vi upp av Johans pappa och åkte till den här rosa byggnaden ↑
Fem hungriga mitt i första advents tunna snöflingor.
Det var så himla kallt ute, men vi var lite tidiga till julbordet. Så pass att porten var låst när vi plingade på dörren.
Men såhär: Väntan ute i kylan var värt, för inne var det såhär fint ↑
I ett rum, något form av konferensrum som såg ut som ett bibliotek, fanns en fantastiskt fin tapet och en maffig tavla – och en glad Johan.
Titta bara! Kan en bara inte få ha det såhär hemma? Bo i ett gammalt slott (eller okej: torp, det går också bra) med slitna trägolv, takutsmyckningar och kakelugnar. Tack på förhand, jultomten!
Efter att vi hängt av oss jackorna och kikat in de närmsta vråerna av det rosa huset fick vi glögg och sen familjeminglade vi lite i väntan på vårt bord. Här är Anna och Rami, Johans syster och hennes kille ↑ Det är förresten Anna som jag åkte till Spanien med tidigare i höstas!
Johan och pappa Gunnar.
Sen fick vi slå oss ner till bords i en fin sal, men tyvärr har jag sen noll bilder på själva maten. Och det finns en bra anledning till det: julbordet här var inte riktigt utformat för vegetarisk kost. Vanligtvis brukar det ju finnas ett par olika sallader och grönsakshittepåer att gotta sig i som vego, men här blev vegotallriken mest kokt potatis, ägg och rödbetssallad. Lite trist, men jag blev mätt och gillade julbordet överlag himla mycket ändå!
Och att få spendera första advent med den här fina och hans familj var fint som attans.
18 kommentarer

Så ser mina ekollon och avokadokärnor ut nu

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För ett par veckor sedan tog jag den här och den här bilden på avokadon och våra ekollon som ni sett till och från i växtkategorin. Jag tänkte att det kunde vara kul att följa upp hur avokadon och ekollonen växt på sig, men bara efter ett par dagar hade de växt ännu mer och bilderna var liksom inte riktigt helt sanningsenliga längre. (Alternativt: jag var för seg med att visa bilderna..)
Så igår tog jag fram kameran igen och förevigade våra små skapelser på nytt. Passade också på att köpa med mig en murgröna hem på förmiddagen och dela upp den i ett par provrör på köksbordet. Tillsammans med salt och torkade citronskivor. Jag har ju nämnt tidigare att jag aldrig lyckats hålla en murgröna vid liv, men såhär måste det väl gå? Jag hoppas!
Till en början hade vi fyra avokadokärnor i vårt köksfönster. De blev sen tre, och nu i veckan två. Jag har helt enkelt bara sparat de allra bästa exemplaren, och här har vi vårt aboslut bästa ↑ Den andra som fått stanna på fönsterbrädan planterade jag i jord för ett par veckor sen, och den kämpar nu vidare med rötterna i mörker.
Den här avokadon är så stor och ståtlig att jag var tvungen att byta ut det lilla dricksglaset mot glasburk modell jättestor (tidigare innehållandes 1 kg surkål). Kolla det här rotsystemet alltså! Och bladen, de är gigantiska. Det känns verkligen som de växer varje gång en vänder ryggen till, bokstavligt talat.
Och här har vi lite av vad som står i glas i vårt köksfönster just nu. En avokado och fyra små ekar.

Ekollonen som jag plockade tidigare i höstas har det verkligen vart olika kämparglöd på. Jag plockade en stor näve men sparade bara de sex med bäst svans (= störst rot) till slut. Nu är det endast en av dem som inte skjutit ett skott, och två av de andra har redan tydliga ekblad. Så nedrans fint!

Jag vet att fler av er också satte både avokado och ekollon i vatten tidigare i höstas. Hur har det gått för er? Har ni haft samma spridda skur på kämparglöd, eller har ni numera en ekskog i ert hem? Berätta gärna, det vore dessutom kul med en länk till era avokados och ekollon om ni själva bloggat/instagrammat dem!
28 kommentarer

Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig?

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För ett par veckor sen trillade det in en intressant fråga gällande utmattningssyndrom som jag tänkte att vi kunde kika lite närmre på nu. För utmattning berör långt fler än bara den utmattade, hela omgivningen kommer också se och känna av en förändrad situation. Och jag tycker frågan i sig är så viktigt – vad kan och ska en egentligen göra som anhörig?
Men innan vi börjar vill jag att ni ska ha i åtanke att jag pratar utifrån hur min utmattning känns, vad som fungerat och inte fungerat för mig. Allt är relativt, och något jag uppskattat kanske känns helt fel för någon annan.
”Vad tycker du man ska/kan göra som anhörig? Tycker det är svårt och vet inte hur man kan hjälpa till.”
För mig finns det tre stora grundpelare i att som anhörig tackla en utmattning:
Ha förståelse – utmattningssyndrom känns inte alltid på samma sätt
Som jag nämner ovan, utmattning kan se ut och kännas så olika från person till person. Lyssna på vad den utmattade säger, hur den känner och upplever sin utmattning och försök ha förståelse för att situationen är som den är. Det går liksom inte alltid att ”bara ta sig samman” eller ”rycka upp sig” med en utmattning.
Du kanske inte förstår eller kan relatera till känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen, men känslan kan existera i andra trots att du inte känner igen den. Det är så viktigt att ha förståelse och inte vifta bort den utmattades känslor som nonsens bara för att en inte personligen kan relatera.
Visa och berätta för den utmattade att du finns där om det behövs – men träng dig inte på
För mig har det vart jätteviktigt att ha anhöriga som jag vet har förståelse för min situation och ställer upp när jag än behöver dem, men det har vart minst lika viktigt att dessa förstått att jag inte kan planera upp hela dagar eller massa roliga grejer att göra i veckorna. Att en kan gå i en butik ena dagen eller äta en lunch på restaurang betyder inte att en klarar av det imorgon eller om en vecka – allt går inte bara för det är roligt eller har fungerat tidigare.
Bli inte ledsen eller arg om planer ändras eller ställs in – ibland blir det bara så
Även om en bara planerat in en lunch eller en promenad kommer det finnas dagar då det är kämpigt nog att ta sig ur sängen. Det är alltså inte alltid så att en kan hålla fast i sina planer, och det måste vara okej. Okej att känna att en kan säga nej och ställa in, och okej att få ett sådant besked som anhörig. Såklart är det tråkigt när roliga planer ställs in, men eftersom utmattning handlar väldigt mycket om dagsform måste en vara medveten om att det kan hända – och det måste få vara okej.
Utmattningssyndrom har för mig vart en himla berg- och dalbana där Johan fick en automatisk biljett. Det är inte lätt att vara anhörig, men Johan har alltid stöttat mig och vart min tröstande famn att krypa upp i när jag behövt. Han har hjälpt mig styra upp mina dagar när jag själv inte kunnat (bland annat genom att ge mig mindre ”uppdrag”, exempelvis handla en pepparkvarn eller byta en glödlampa) men aldrig tvingat mig att hålla igång eller uttryckt att jag vart tråkig om jag vart tvungen att gå och lägga mig klockan sex en fredagskväll.
Och det tror jag är så himla viktigt: att den utmattade får pepp och stöd men inte känner sig instängd eller tvingad till saker.
För det är ju faktiskt så att det inte går att vifta med ett trollspö och vips så är alla problem borta. Det tar tid att läka, att återhämta sig och lära sig hantera stress igen. Det kommer vara jobbigt för alla det berör och det måste få ta tid.
Och speciellt: det måste få vara okej.
37 kommentarer

Vecka 47: festligheter och en present till mig själv

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Började arbetspröva och gick på årets första julbord. Firade min pappas födelsedag och skickade sticklingarna som skulle resa till ett par av er. Gjorde också en mer strukturerad plan över min vardag för att få allt att gå ihop framöver, väldigt skönt.
och som inte var planerat:
Gick in till en guldsmed och köpte ett par öronhängen till mig själv, som en liten belöning för att sista tiden känts så bra. Ett par tunna ringar som alltid kan sitta i och som passar till allt. Kan visa er någon dag!
och något nytt jag gjorde:
Hade pyjamasparty för första gången i vuxen ålder. Kan vi bara komma överens om att pyjamasparty är så underskattat? Det är ju hur mysigt som helst! Och allra bäst mitt i veckan.
Ett tips från veckan:
Det är fint att emellanåt titta tillbaka på hur livet har sett ut och känts, som för sommaren 2016. Även om min sommar inte var den bästa ser jag ändå tillbaka på den som ett par fina månader nu. Jag fick spendera den med mina favoritpersoner på mina favoritplatser, och det kan vara skönt att påminna sig om det ibland.
Veckans upptäckt:
Tror det är dags att göra något med mitt hårt snart! Just nu är jag inne på en Brigitte Bardot-lugg likt ovan ↑ Jag har tidigare haft både hellugg, sne’lugg och ingen lugg alls. Men gardinluggen har jag inte testat än, och den är ju så fin! Tycker ni jag borde prova? Är så sugen! Vi kanske också skulle kika på min hårresa genom åren? Från vita lockar i tidiga barndomsår till en intensivt röd hellugg och idag ett otämjt popcornhår. Låt mig veta om ni skulle vilja se!
Godaste maten jag lagade:
Den här veckan lagade jag jordärtskockssoppa igen, himla gott! Receptet för det hittar ni här. Annars har jag också druckit en hel del smoothies under dagarna. Banan, hallon och mandelmjölk är min favoritkombination just nu.
Veckans musik/film/serie:
Jag ser dig – Adam Chia. Lyssna, lyssna, lyssna!
Veckans självis:
Veckans känsla:
Så jäkla bra bara. Rakt av. Bortsett från att jag inte hann knipa några biljetter till Håkan Hellströms spelning i Borgholm i juli och att jag håller på att bli sjuk så har den här veckan vart så nedrans fin. Jag har haft en skön känsla i kroppen hela veckan, hängt med mina favoritpersoner och träffat familjen. Bara haft det så himla bra, helt enkelt.
Om du har några biljetter till Håkans spelning i Borgholm (juli 2017) till salu, eller vet någon annan som har, maila mig på info.lindbergellen@gmail.com <3
En klädsel från veckan:
Veckans gif:
Honey boo boo beskriver veckanHar ni förresten sett hennes serie? Haha alltså, älskar!
Veckans betyg:
5/5, vilket såklart känns så himla bra! Är väldigt glad över att jag haft två bra veckor efter varandra nu, eftersom de senaste månaderna verkligen vart kämpiga. Men det är kanske så, att en ibland måste må skit för att sen kunna njuta fullt ut när livet är snällt mot en. Att kontrasterna ändå behövs.
Vad har känts lite extra hos er under vecka 47? Blir som vanligt väldigt glad om ni delar med er!
26 kommentarer

Skogslugnet i Sund

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För nästan prick en vecka sen ringde väckarklockan så himla tidigt hemma hos oss. Runt åtta lämnade jag kullerstenarna för en bilresa mot skogen och stugan tillsammans med Johan och hans mamma.
Johans mamma och moster har nämligen beslutat att bygga en liten stuga på den bit mark de äger i Sund, som styckades av innan försäljningen av gården med massa mark som deras föräldrar ägde. Marken nu blir perfekt för en liten stuga med sovloft.
Vi var klädda med lager på lager och ändå frös jag så fort vi gick utanför stugans fyra vägar.
En himla fin grej med marken vid stugan är att Johans mamma och moster tagit beslutet att inte göra sig av med speciellt mycket växtlighet runt stugan. Det syns ju såklart spår efter grävmaskiner och byggarbetsplatsen nu, men tanken framöver är att låta naturen lite göra sitt på marken. Såklart hålla efter, men vi pratar ingen asfalterad bilparkering eller klargrön gräsmatta intill tomtgränsen. Heja, heja!
Det här med att bygga skulle jag säga är sådär kul (jag målar hellre, om jag får välja), så när Maria ville åka till två svampställen för att kolla läget sa jag: ja, ja, ja!
Vi hittade ingen svamp, men fick vandra lite i skogarna i Sund iallafall. Så lugnande.
Här är jag, hej hej!
Bara ett stenkast från stugan ligger en liten sjö med badplats. Nu är ju såklart badplatsen helt öde, bryggorna på land och utedasset låst. Men på sommaren, fy sjutton så fint det är här då. Ska visa er samma vy om ett par månader igen, så ska ni få se.
Jag hoppades på att det skulle ligga minst en meter snö på marken men visste ju såklart att chansen inte var så stor för det (men drömma, det kan en ju!). Och här gjorde hösten sig mer påmind än vintern. Löven låg bruna på marken, täckta av droppar och sorg.

Men det är ändå något med det här gråa, lite dassiga i kombination med landet. Lugnande, stilla. Jag gillar det.

Och det var allt för den här gången i Sund. Vi (inte så mycket jag) spikade innertak samt väggpanel i ett av stugans rum. Ser så himla mycket fram emot att kunna åka hit framöver, sova någon natt på loftet och andas riktig luft för en stund. Promenera i skogen och bada i sjön. Åh.
Ps! Ni verkar tycka det är kul med listor här emellanåt, så att ni kan lära känna mig lite mer på djupet, och det tycker jag såklart är jättekul! Tänker att jag framöver kan väva in lite mer sådant, lite mer personligt och kanske en del känslor från hjärtat. Skulle ni gilla det?
17 kommentarer