Vecka 46: en himlans bra vecka

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Besökt stugan i Sund och firat Ottos födelsedag. Haft tacomiddag hos mina föräldrar (med båda mina bröder) och ägnat så många timmar till att dosera tvättmedel och para ihop strumpor.
och som inte var planerat:
Kikat bland gamla bilder på hårddiskarna från gymnasietider och sytt en värmekudde till frusna vinterkvällar eller helvetiska mensvärksdagar. Gjort påfyllning på ögonfransarna och fått munsår, det första mycket trevligt det andra not so much.
och något nytt jag gjorde:
Spikat panel på innerväggarna i stugan i Sund och sytt mitt första knapphål (kan inte ens förstå att det tagit mig 24 år?). Är nog helt ärligt inte en sådan person som gör speciellt mycket nytt i livet.
Ett tips från veckan:
En dag i skogen gör gott för själen.
Veckans upptäckt:
Kan knappt förstå att den här lilla krabaten ↑ faktiskt sett ut såhär som valp. En går ju inte varje dag och tänkte på hur länge vi faktiskt hängt ihop, hur hans vita tassar då såg ut som strumpor och att han i princip rymdes i en hand. Men fy sjutton så glad jag är för att ha honom vid min sida genom livet <3
Godaste maten jag lagade:
I måndags lagade vi daal (indisk linsgryta) som jag åt med indiskt bröd istället för ris. Daal är helt klart en av mina favoritgrytor. Har ni testat? Annars åt jag också tacos i veckan, och det är alltid en fullpoängare för mig. + att ni i det här inlägget fick mitt bästa tacohack – gummiband runt tacon så att den inte viker upp sig om en släpper den på tallriken.
Veckans musik/film/serie:
Jag och Johan är klara med Haters back off! och har därför letat som galningar efter något nytt att se när vi väntar på nästa avsnitt av Westworld. I lördags kväll började vi kolla på The Fall på Netflix. Har ni sett? Vet inte riktigt vad jag tycker om den än och sörjer därför mest att jag inte har något bättre att kika på just nu. Kan Westworld och Vikings snälla släppa alla resterande avsnitt som finns nu, tack!
Veckans självis:
Veckans känsla:
Så himla bra bara. Och det är så ovanligt för mig, och säkert också därför jag nämnt det ett par gånger innan. När jag mår bra, ja då mår jag riktigt bra. Emellanåt känner jag mycket likgiltighet och när jag mår dåligt mår jag väldigt dåligt. Så mina bra dagar, ja de är riktigt bra!
En klädsel från veckan:
Har bland annat sett ut såhär ↑ Med svarta jeans och stickad mossgrön tröja i modell kort tillsammans med gubbskor och mammas kappa jag ”lånat” – som sedan kvällsförändrades till strumpbyxor och rådjurskjolen. (Och på tal om kläder: den här veckan, alltså 47, blir veckan då jag kan börja fotografera mina kläder lite mer på riktigt! Eller ja, veckan då jag kommer ha ordentliga kläder på mig varje vardag eftersom jag börjar jobba idag!)

Veckans gif:

Veckans betyg:
5/5!! Veckorna numera blir ju bara bättre och bättre och det gör mig så glad. Den här veckan har jag träffat hela min familj samtidigt två gånger, vart kreativ och tagit det lugnt när det behövts. Och jag har bara mått så himla bra.
Idag kommer jag vara på kontoret ett par timmar för första gången på över tre månader. Det känns knäppt och bra på samma gång, men framförallt kommer det bli så skönt att komma igång med lite ”vanlig” struktur i vardagen igen. Tider att passa, möten att gå på, saker att göra. Ni kan väl vara snälla och hålla tummarna för mig?
24 kommentarer

Såhär firade vi Ottos födelsedag

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Okej, här kommer ett inlägg som är hälften knäppt och hälften gulligt. Om ni vet med er att ni i regel inte gillar husdjur eller hur hundägare pratar om sina livskamrater så kommer det här inlägget nog inte bli er favorit genom tiderna, hehe. Men om ni däremot gillar ovan nämnda, ja då kommer nog det här vara något som faller er i smaken!

Det har nämligen blivit dags att kika på hur Ottos födelsedag såg ut i tretton bilder.
Ja må han leva, ja må han leva! I torsdags fyllde Otto 4 år och vi firade genom att gosa lite extra på morgonen. Jag tänker att det någon gång måste ta slut, att goset i honom liksom mättats? Jag hoppas såklart inte, och det verkar ju inte direkt så på honom heller. Men hur är det ens möjligt att någon såhär liten kan vara så himla kärleksfull och fin?
Vi passade också på att ta lite födelsedagsbilder, tänker att det är himla viktigt när en fyller år. Såhär såg han alltså ut som nyvaken på sin födelsedag. Med trötta ögon tittar han ut genom fönstret, kanske spanar på grannen eller kollar vad det är för väder. Vad vet jag.
Vid 10-tiden gick vi på morgonpromenad och sörjde att snön nu (nästan) är helt borta. Vi önskar oss båda mycket snö i julklapp, tack!
Vi har alltid fått välja mat på våra födelsedagar hemma, liksom önskat ens favoriträtt eller så. Det är ju därför sen gammalt att en ska äta extra gott på sin födelsedag. För Otto betyder det en skål med blötmat.
Alltid efter att han ätit blötmat blir han superbusig och springer runt i hela lägenheten och slänger sina gosedjur till höger och vänster. Ja, ni ser ju mattan där bakom.. Hur som! Jag hörde en smäll efter ett tag, som metall som föll i golvet. Jag kommer ut och ser detta – Otto har hittat min stickning och försökt dra iväg med den till sovrummet. Går ju dock inte att vara arg på denna nos :’)
Under eftermiddagen gjorde vi detta: dukade fram till fika eftersom min familj kom på besök!
Otto hade finfluga dagen till ära.

Och han blev såklart väldigt glad över att få sina bästa personer på besök!

Oscar hade valt ut ett nytt gosedjur till Otto, en apa med långa ben och armar och ett huvud med pipleksak i. Otto tog den och sprang till sängen direkt, ett bra tecken! Nu förstår han om en frågar ”Vart är apan?” och springer därför och hämtar den <3
Och det var den födelsedagen! Jag kan knappt förstå att han är fyra numera, och att jag då också haft honom snart lika länge. Det är ju helt galet! Han var bara åtta veckor när jag fick hem honom, och då rymdes han typ i en hand. Lilla hjärtat.
Jag fick förresten en del frågor om honom tidigare, vad han är för ras och lite om hur jag löste första tiden med honom hemma och sådär. Så jag tänkte att om ni har fler frågor och funderingar kan vi kanske ta ett separat frågeinlägg som helt enkelt är hundrelaterat? Ställ i sådana fall era hund- och Ottofrågor här nedan, så sammanställer jag det sen, om ni nu undrar något dvs!
13 kommentarer

Allt om våra citronträd

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För lite sen nämnde jag våra citronträd i det här inlägget och berättade om våra tre små träd till den här Instagram-bilden. Ni har vart flera stycken som velat veta mer om våra minicitroner så här kommer ett helt inlägg tillägnat dem!
För precis som jag nämnde i inlägget på Instagram har vi inte köpt våra träd på blomsterhandel, utan vi plockade helt enkelt tre kärnor åt sidan eftersom vi inte ville ha dem i vår middag. Våra träd är alltså odlade från grunden, min bästa typ av odling!
Jag skrev ju lite om det här, om att odla från kärnor och frön är en kick för intresset eftersom du får vara med i hela processen från ingenting till någonting. Och utöver att det är roligt är det också enkelt, jag ska förklara!
Det en gör är att lägga ett par kärnor i blött papper i en plastpåse. Vi har haft våra plastpåsar på ett element, och efter ett tag börjar kärnorna gro en liten rot. Ett tips här är att alltid köra på fler kärnor samtidigt, och sen välja de med störst/starkast rot.
När roten kommit fram går det fint att stoppa ner kärnan i en liten kruka med jord och hålla den våt och i sol så gott det går. Våra tre kärnor satte vi i våras och hade sen ute på balkongen i krukor hela sommaren. På vinterhalvåret skulle jag gissa på att ett söderfönster är bäst, men jag är inte hundra eftersom våra inte levt en vinter än. Bäst är såklart att prova sig fram!
Och efter ett par månader blir det en liten planta! Våra tre har stått i två olika modeller på kruka, en lite mindre och två större. Det syns också på plantorna. Citronträdet ovan står inne på vårt kontor nu och har levt hela sitt liv i samma kruka. Den är liten och söt men skulle säkert må bra av en omplantering.
Vårt allra finaste citronträd är den här, som står på vårt nyfyndade loppisbord och lever life. Den här krukan är som ni ser i modell större än den ovan, och jag rekommenderar denna storlek om ni vill att plantan växer sig stor. I den mindre krukan bakom citronträdet ligger en ny kärna på odling.
Det är alltså enkelt som attans att odla från citronkärnor! Det handlar bara om att låta kärnan ligga i blöt tills en rot tittar fram, sen plantera den i kruka och hålla den våt och solig. När trädet sen växt på sig lite kan det vara bra att emellanåt vattna med näring och dessutom plantera om i större kruka efter ett tag. Våra citroner är rätt olika i storleken just för att krukorna är olika stora.
Så nästa gång ni köper hem citron till er middag, släng inte kärnorna utan gör dem till små träd istället. Dagens tips från mig till er!
30 kommentarer

Hipp, hipp, hurra för Otto ida’

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Idag fyller mitt lilla hjärta fyra år och det ska ju firas, såklart! Hur hans födelsedag blir och kommer att se ut får vi ta och kika på en annan gång, för nu ska vi nämligen åka på en tidsresa ihop. Från november 2016 tillbaka till en kall januarikväll år 2013, då Otto och jag träffades för första gången.

2016
Igår gav jag Otto en ny frisyr och han hatar klippning lika mycket nu som för fyra år sedan. Så jag kör belöningsmetoden, en tass mot en godis och så vidare. När han är klar får han ett tuggben att springa och gömma någonstans i lägenheten. Eller äta upp på under en minut, om han nu vill det.
Ni känner ju mest Otto som den tröttaste hunden i världshistorien (vilket han också är, i och för sig), men nu ska ni få veta lite mer om den här lilla som gömmer sig där bland täcken och kuddar.
Som HATAR att bada och duscha, men som såklart måste göra det ändå emellanåt. Numera mest bara efter klippning och dåligt väder, förr mer för att han tryckte ner sitt huvud i kiss när vi gick promenader.
2015
Han har sedan liten haft diverse gosedjur att leka med, bland annat den här kaninen som han tuggat av öronsnibben på. Annars leker han också gärna med Bamsen, även om Bamsen numera är för gammal för att orka med ordentligt.
Men bästa kompisar det är dem trots allt!
2014
Otto och jag har genom åren bott i fyra olika lägenheter tillsammans. En av dem alldeles för liten, en annan tillsammans med en katt (och min lillebror), i den tredje själva för första gången och idag på åttio kvadratmeter ihop med Johan. Ottos favorit är helt klart den sista, vår nuvarande. Han har en avlång hall och stora ytor att springa och kasta omkring sina gosedjur på. Och dessutom många rum att gömma sina tuggben i. Det gillar han.
2013
Även om han idag är fyra år gammal blir jag fortfarande stannad av människor på promenader som åh:ar och förutsätter att han är valp när de frågar hur gammal han är. När jag säger att han är fyra år tror dem aldrig att det stämmer och ”rättar” mig med månader. Han är ju trots allt superliten i kroppen, väger hälften av vad han ska och har fortfarande den där tunna och fluffiga pälsen som vanligtvis växer bort med valptiden, så jag förstår dem.
Under sommaren 2013 såg han dock ut såhär ↑ Liten och fluffig men med mycket mörkare päls än vad han har nu. Någonstans under hösten/vintern 2013 började han få den heltäckande grå pälsen, men fortfarande när han får sår eller ärr (t.ex. vid fästingbett) växer det ut mörkt hår där istället för det grå. Därför har han en svart liten prick i luggen idag.
Han har alltid vart en nyfiken filur som samtidigt vart väldigt försiktig och lite rädd. Han har sedan valptiden velat hälsa på alla fyr- och tvåbenta men hatat motorcyklar och personer som haltar eller bär solglasögon.
Han älskar dock att pussas.
I mina registreringspapper om Otto har veterinären skrivit ”brun/svart” i rutan om pälsfärg, eftersom det var exakt så han såg ut när han var valp. Den här bilden tog jag på honom i februari 2013, då var han alltså tre månader gammal.
Hans vita tassar såg prick ut som om han hade strumpor på sig <3
Om jag gick iväg på ett ärende eller för att jobba letade han upp något som tillhörde mig och släpade till sin säng, sen la han sig på det och sov tills jag kom hem igen. Han har alltid haft en grej för strumpor och underkläder och knyckte dessa snabbare än blixten om en ställde påsar med nytvättat i lägenheten. Det har alltså hänt både en och två gånger att jag hittat honom med en trosa runt magen. Än idag tar han strumpor om han hittar, men inte för att tugga på (det har han aldrig gjort med något han inte fått, bortsett från änden på skosnören) utan bara för att kasta omkring och leka med.
2013, januari
Jag hämtade hem honom en kall vinterkväll i januari 2013. Han och tre syskon skuttade ut från tvättstugan i uppfödarnas hus och sprang sen runt mina fötter och bråkade med varandra. När Otto kom upp i min famn blev han helt lugn och mitt hjärta slog minst dubbla slag.
Han hade aldrig vart utomhus när jag kom dit, utan det första han såg av världen var den inlindad i ett tjockt snötäcke. Och kanske är det därför han fortfarande älskar vintern så mycket.
De första nätterna hemma sov jag på en madrass på golvet för att vara nära honom om han behövde mig. Efter första natten vaknade jag upp med honom på min kudde, och än idag är det så han gärna somnar. Med sitt huvud mot mitt.
Tänk, sådan tur att jag träffade honom just då, den där vinterkvällen för snart fyra år sedan. Mitt lilla hjärta.
Ett stort grattis på födelsedagen, Otto <3
26 kommentarer

Ett foto i timmen: en lånad kappa och en tacokväll

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Hej på er! Idag har jag tvättid bokat mellan 07-15 så jag tänker att vi kikar på min gårdag medan jag doserar tvättmedel och sorterar strumpor i källaren. Ok? Ok! Det här var alltså min tisdag:

08:00
Vår väckarklocka började ringa någon gång strax efter sju, men Otto och jag låg som vanligt kvar och gosade en stund innan vi gick upp. Tröttmössan, mitt lilla hjärta som fyller fyra imorgon.
09:00
Frukost! På senaste har jag vart så himla dålig på frukost, så den här morgonen lyxade jag till det med en smoothie på bananer som höll på att bli dåliga. Fyra små bananer, soyamjölk, vaniljpulver och två nävar hallon. Gott + fin färg.
10:00
Min mamma knackade på dörren och vi tog en promenad med Otto.
Men hallå vädret, vad håller du på med? Jag vill ha snötäckta kullerstenar och vita trädtoppar, inte regn som slår i ansiktet. Fixa omedelbums, tack!
11:00
Mamma och jag hade pratat om att gå en sväng på stan för att kolla i lite butiker och äta mat. Och såhär såg jag ut för dagen! Svarta jeans, kappa jag ”lånat” av mamma (hehe! ens bästa kläder är ju ändå andras?) och gubbskor på fötterna.
12:00
Vid lunch var vi först in på sushirestaurangen och kunde välja bord fritt. Vi tog fönsterplats och frossade sen i buffén. Min favorit är ändå sjögrässallad. Har ni testat? Om inte måste ni! Ser lite läskigt ut, men så himla gott!
13:00
Eftermiddagste.
14:00
Den här blöta i hissen är jag, tro det eller ej :)) Efter koppen te gick jag ut för ett ärende. Det var sånt där fint regn, ni vet? Som liksom knappt känns men som gör en blöt ända in på underkläderna. Inte min favorit.
15:00
Tog en eftermiddagsvila och passade sen på att leta reda på burken med mitt favoritgodis.
Johan visste nämligen en godisbutik i Stockholm med lite gammeldags stuk som han trodde kunde ha mitt favoritgodis (salmiakhjärtan med stjärntecken på), så när vi var där i somras frågade jag om en kunde köpa en hel burk istället för i lösvikt… hehe.. 120 bitar åkte med mig hem, perfekt att dosera ut något hjärta i veckan och det kommer ändå räcka typ för evigt.
17:00
Strax efter fem började jag göra mig redo för kvällen. Jag klädde mig i strumpbyxor och rådjurskjol ihop med en mossgrön stickad tröja i modell kort.
18:00
Jag, Johan och Otto blev upphämtade av min lillebror med flickvän för att åka till tacokväll hos mina föräldrar. Här är mina bröder, stora och lilla ↑
+ bjussar här på livets tacohack: använd gummiband runt din taco så viker den inte upp sig om du släpper den på tallriken. Vassego!
19:00
Mätta som attans slog vi oss ner i vardagsrummet och gosade lite med hundarna. Bamsen ville hänga med Oscar och Otto satte sig i Johans knä. Otto har förresten fått en liten jultröja av mina föräldrar! Tänker att han får ha den på julafton, sötaste någonsin.
20:00
Obligatoriskt på våra familjeträffar: sällskapsspel! Den här kvällen en omgång Med andra ord. Har ni spelat? Så kul! Tänker mig att en påse med nya ord skulle passa bra till familjen på julafton.
21:00
Vid nio är vi hemma igen, mätta och glada. Jag sätter mig och kikar över bloggen och svarar på lite mail. Vid tiotiden har jag pyjamas på och går och lägger mig, och sen var den här dagen slut.
Många av mina dagar är ju rätt lika varandra nu och bygger allesammans på rutiner och någorlunda fasta tider. Att saker ska ske någon gång under dagen gör mig superstressad så jag planerar alltid upp med ett klockslag för att kunna strukturera i huvudet. Just planering och struktur är det som tagit mest stryk sedan jag fick utmattningssyndrom, så jag löser det med att försöka ha så få lösa trådar som möjligt. Vet inte om det är bra i längden, men än så länge funkar det fint.
Nu ska jag fortsätta vika handdukar och leta matchande strumpor. Tacohej!
28 kommentarer

Om det här med att ha gröna fingrar + en giveaway

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Varje gång jag plockat fram planteringsjorden och ett par tomma krukor och visat er mina växter har det trillat in ett par kommentarer om detta med att ha gröna fingrar. Oftast i stil med önskar att jag hade lika gröna fingrar som du har! och jag tänkte att vi ska prata lite om det idag. Det här med att ha gröna fingrar, att inte ha det och att öva sig till det.

För faktum är: kaktusar har dött i mina ägor, jag glömmer att vattna hela tiden och jag har aldrig lyckats med murgröna.
Jag har alltid vart den där som dödat all växtlighet i min närhet. Glömt att vattna i något som för blommor känts som hundra år och tillslut blev det visst bara torra blad kvar. Men jag har också alltid tyckt att växter är fina, men helt enkelt vart dålig på att sköta dem.
Och så kan det ju va!
Men sen började jag och Johan odla lite kryddor i mitt kök för två år sen. Vi satte basilika, chili och koriander i små konservburkar och de växte sig ståtliga efter ett par veckor. Någonstans där insåg jag att det faktiskt kan vara rätt kul med växter och plantering, speciellt att så med frön.
Det är ju ändå något fint med det här att se ingenting bli till någonting!
Så det här med att ha gröna fingrar, det är inget som jag bara vaknat upp med en morgon. Det är något som växer sig fram, som går att öva upp och som en blir bättre på ju mer en håller på med det – precis som så mycket annat!
För att göra det lite lättare att komma igång kommer här ett par tips:
Gå till din blomsterhandel och köp ett par fina växter, gärna något lättskött men framför allt något du verkligen gillar!
Kanske den mest färgglada blomma du kan hitta, eller en växt med gigantiska blad (eller varför inte de minsta du sett!). Köp två-tre som du gillar, och här snackar vi ingen IKEA-palm eller ICA-ros bara för att det var det som fanns, utan välj ut med omsorg!
Plantera från frön/kärnor eller plantera om en växt till större kruka.
På så sätt ser du ingenting bli till någonting, eller någonting växa sig allt större! Mitt mäktigaste moment är helt klart när våra citronkärnor blev till träd, när monsteran blev dubbelt så stor i en större kruka och hur avokadokärnan delade på sig och började växa efter flera veckors stiltje. Att se att det händer något är peppande för intresset!
▸ Ställ ett alarm i telefonen, så glömmer du inte att vattna.
Ungefär en gång varje/varannan kväll eller så. En påminnelse är alltid bra, eftersom det annars är lätt att glömma vattningen.
Men viktigast av allt: våga öva!
Gröna fingrar är ingenting som bara är, utan en måste aktivt kämpa för att få dem att skifta mot grönt och sen hålla sig så. Och på vägen kommer säkert något dö, men också något annat växa sig stort. Så våga testa!
Men jag vet hur svårt det kan vara, när allt bara tycks dö så fort en vänder ryggen till. Och ibland kan den där växten som en spanat på vara så himlans dyr att en är tvungen att lämna kvar den i blomsterhandeln för att den ändå kanske dör på ens fönsterbräda.
Jag tänker såhär: Om det finns några av er där ute som skulle vilja bli bättre på det här med plantering och växter så har jag en hel drös med sticklingar från min elefantöra ↑ som jag kan skicka till ett par av er tillsammans med lite simpla instruktioner. Eller om någon av er bara vill ha en elefantöra men helt enkelt inte snubblat över någon i blomsterhandeln än, eller har en som vägrar ge sticklingar. Ja, vad som!
Maila i sådana fall mig på info.lindbergellen@gmail.com så ska jag ta ett par sticklingar och förbereda för avfärd. Min moderplanta ynglar ju av sig snabbare än vad jag hinner med, så jag kan säkert skicka en sex-sju-åtta sticklingar denna gång. Märk gärna mailet ”Elefantöra” så att jag hittar er, och det hade vart roligt att läsa en rad eller två om vilka ni är.
Hoppas att mina misslyckanden med kaktus och murgröna tillsammans med sticklings-giveawayen kan peppa några av er att faktiskt våga pyssla med plantering och växter.
Och tills nästa gång vi hörs: glöm inte vattna!

EDIT: Så fina ni är! Nu är sticklingarna slut för denna gång, men det kommer säkert fler tillfällen för er som ser detta nu. Det går såklart bra att fortsätta maila info.lindbergellen@gmail.com ändå, så har jag er i åtanke nästa gång det kommer sticklingar!

14 kommentarer

Vecka 45: ett nytt objektiv och tacksamhet

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Publicerade texten om Alzheimers och vad som händer med min pappa, gick ner med mina sommarkläder i källaren och klurade lite på vilken typ av blus jag ska göra till sew alongen. Fotograferade till ett nytt inlägg om vår veckomatsedel och har förberett inlägg om bland annat våra citronträd och den mystiska halloweenkvällen.
och som inte var planerat:
Hämtade ut mitt nya objektiv i fredags (som egentligen skulle ha kommit idag, yes!), köpte en svart kjol och spelade en fyra timmars lång omgång Monopol hos Charlotte och Mattias.
och något nytt jag gjorde:
Skådade fågel i Johans tubkikare, hade underställ + kläder och frös ändå för första gången denna vinter.
Ett tips från veckan:
Det är dags att göra världen till en bra plats att leva i, allra helst efter att en person som Trump blivit president. Att han snart sitter på den mäktigaste positionen vi har gör mig livrädd, men vi får inte glömma att han ensam inte kan göra speciellt mycket. Nu måste vi prata med varandra och visa att det är kärlek, rättvisa och medmänskliga värderingar som i slutet segrar.
Veckans upptäckt:
Sällskapsspel är kul, jag älskar verkligen snön och blir så kreativt inspirerad av att hänga i bloggvärlden.
Godaste maten jag lagade:
↑ hehe! Har faktiskt ätit gott nästan hela veckan, men i måndags slängde jag ihop en omgång chokladbollar eftersom måndagar är som måndagar är. Det var mycket gott!
Veckans musik/film/serie:

Vill slå ett slag för Maria Langs böcker som gjorts till fantastiska filmer (finns på Netflix). Tuva Novotny spelar Puck, en ung kvinna som studerar litteratur och som i första filmen råkar hamna mitt i en midsommartragedi. I sex filmer hjälper hon sen kriminalkommissarien Christer Wijk att lösa mordgåtor. Och finast av allt: filmerna utspelar sig kring 50-talet, så kläderna, inredning och miljöerna är fantastiska att vila ögonen på. Har ni sett?

Veckans självis:
Veckans känsla:
Sån oerhört tacksamhet efter mitt inlägg om Alzheimers. Ni var hur många som helst som läste och kände. Och när jag skriver om sjukdomen och min pappa är ni fler än vanligt som hör av er i meddelanden och i mail, och det tycker jag är fint. Att ni känner orden jag skriver och är sådär fina som bara ni kan. TACK.
Vill ni komma i kontakt med mig gör ni det lättast genom meddelande på bloggens Facebook-sida eller genom att maila mig på info.lindbergellen@gmail.com.
En klädsel från veckan:
Skulle ni gilla om jag blev bättre på att fotografera vad jag har på mig om dagarna? Anledningen till att jag så sällan gör det är mycket på grund av att jag fortfarande är sjukskriven = har pyjamas på mig majoriteten av dygnets timmar. Men om prick en vecka börjar jag jobba igen, så om ni skulle gilla att se vad jag har på mig eller vad jag tänker kring kläder så får ni gärna säga det i en kommentar. Okej? Bra!
Veckans gif:
Det är alldeles för längesen jag såg Amelie from Montmartre, måste ses genast!
Veckans betyg:
Den här veckan har vart en himla känslostorm och landar till slut in på 3/5. En helt okej vecka ändå.

Hur var er vecka 45, och vad hoppas ni på under sju dagar framåt? Under dagarna som kommer skulle jag vilja:

▸ fortsätta promenera på snötäckta gator
▸ göra klart mitt mönster till blusen jag ska sy
▸ finna lugn i planeringen inför jobbstarten på måndag
▸ äta goda frukostar
▸ vara glad
22 kommentarer

Sew along – dags att sy en blus

Jag har en kul grej att berätta för er!
 
Men först vill jag tacka för er respons på gårdagens inlägg om alzheimers och vad som händer med min pappa. Den texten är det svåraste jag någonsin skrivit och jag är evigt tacksam för att ni läst. För att ni skänker en tanke, lite kärlek och bara är sådär fina. Tack!
Inlägget finns här om någon missat men vill läsa.
 

 

Men nu till det inlägget ska handla om idag: Det är nämligen så att Fredrika och Josefine dragit igång sin Sew along för säsongen, och denna gång kommer de sy varsin blus och blogga om processen varje måndag. Från idéer till färdiga blusar!
 
Och detta är såklart kul i sig, men jag har också fått äran att vara en av deras inspirationsbloggar. Hur fint?
 
För sex år sedan sydde jag den här klänningen ↑ av en gardin jag hittat på loppis.
 
Jag kommer med andra ord också sy en blus under de närmsta veckorna, med lite pepp och inspiration från de två genierna bakom detta projekt. Och jag tänker att ni får hänga med i processen, om ni skulle vilja det? Och för guds skull, var med själva också! Ett tips är att följa deras gemensamma Instagram och gå med i gruppen Fredrikapåvindens sypepp.
 

1 och 23 och 4
 
Jag tänker mig att min blus kommer bli som en liten bakelse. Gärna i ett mönstrat tyg, helt klart med krage och/eller fin rygg, och i en modell som både kommer passa min kropp och kunna hänga med länge i min garderob. Angående krage/rygg tänker jag mig något i stil med bilderna som jag pinnat ovan. Förstår mig dock inte riktigt på Pintesest än, så ha tålamod! Ni hittar mig här iallafall: lindbergellen.
 

 
När det gäller att hitta och välja tyg föredrar jag alltid loppis, så sen jag blev tillfrågad om att vara en del av projektet har jag vart på tygjakt överallt. Nu står jag med en liten skara tyger i mina ägor och ska snart börja mäta och välja. Vilken av ovan gillar ni mest? En annan bra grej är också att Sew alongen i år är i samarbete med Tygverket och med koden → FredrikaochJosefine ← får ni 10% på varukorgen. Bra va? In och kika, de har himla mycket fint!
 
Så, hur känner ni inför detta – vill ni följa med i processen och se min blus från idé till det faktiska plagget? Hojta till i en kommentar eller tryck på gilla-knappen så jag vet vad ni tycker, okej?
26 kommentarer

Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta

Hej alzheimers, det är dags att vi pratar lite, du och jag.
Du vet nog inte vem jag är, men jag ska berätta för dig: jag känner dig och jag hatar dig av hela mitt hjärta.
 
För ett år sedan fick jag och min familj beskedet att du satt ditt järngrepp i min pappa. Ingen vet egentligen när du fick fatt på honom eftersom en vanligtvis är sjuk flera år innan det går så långt att en diagnos ställs. Min pappa var med största sannolikhet inte ens sextio år när du klamrade dig fast i honom, kanske inte ens femtiofem. Och enligt statistiken du lämnat efter dig har jag på min höjd tio år kvar med min pappa.
 
Men lite utav grejen med dig är att dessa tio år inte kommer vara som vilka år som helst. Jag ska förklara varför.
 
 
Du dödar min pappas nervceller i hjärnan. Du äter upp honom inifrån, och du började runt hans minnesbank. När du sätter dig på det sättet i någons hjärna bryter du sakta men säkert ner minnesförmågan, och även om en fortfarande kommer ihåg sin barndom kan det vara svårt att minnas sin frukost eller vad det är för veckodag. Du börjar bryta ner de mest färska minnena, som vad telefonsamtalet nyss handlade om – eller att samtalet ens ägt rum.
 
Och vet du vad det värsta med dig är? Att vi fortfarande inte vet exakt varför du intar våra kroppar, och att vi heller inte har ett botemedel för att få dig att försvinna när du väl bestämt dig. Det finns absolut ingenting vi kan göra. Min pappa vaknar därför upp varje morgon och undrar vilken veckodag det är. Mitt på dagen dubbellkollar han dosetten för att se så han kom ihåg att ta sin morgonmedicin till frukosten och mot kvällen funderar han över vad han egentligen gjort under dagen.
 
 
Min pappa är fortfarande så pass frisk att han förstår att han är sjuk, och det är ju såklart världen bästa känsla att det fortfarande är min pappa jag pratar med, trots att du alltid är närvarande. Men det syns i hans ögon att du gör ont i honom. Att det skaver när du gör så att han inte minns om han precis frågat mig om vart Johan är, att han blir ledsen när jag svarar att Johan skådar fågel på Öland och han inser att han redan hört svaret flera gånger tidigare idag.
 
Jag märker att han lider av dig, och jag hatar dig för det.
 
 
Jag vet inte vart vi är i livet när den där tioårsgränsen närmar sig. Om min pappa fortfarande bor med min mamma eller om han flyttat ihop med en grupp andra som du också satt i ditt järngrepp. Jag vet inte om han fortfarande kommer älska kroppkakor och att sortera sina klockor medan han tittar på gamla fotografier på vår båt. Jag vet inte ens om han kommer känna igen mitt ansikte när jag knackar på dörren, eller minnas mitt namn när jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom.
 
Jag vet egentligen ingenting om hur veckorna, månaderna eller åren framöver blir med dig i bakgrunden. Men en sak är jag säker på: min pappa är en envis liten gubbe och han hatar dig lika mycket som jag gör.
 
 
Han kommer alltid vara min pappa, men när du haft honom i ditt järngrepp ett par år till och vi närmar oss den där tioårsgränsen kommer han inte minnas att jag är hälften honom.
 
Och jag hatar dig, av hela mitt hjärta, för det.
71 kommentarer

En fredag låg ett paket på min dörrmatta

Jag är SÅ glad just nu och jag tänkte visa er varför. Är ni med?
 
 
I fredags när jag kom hem från ett möte låg detta på min dörrmatta. Ett brunt, vadderat kuvert med handskriven adress på.
 
 
 
Jag öppnade upp kuvertet och hittade ett fint litet brev från Nastasja, och jag med känslorna utanpå kroppen just nu kände mig mest som en pöl på golvet efter att jag läst om paketets innehåll och hennes hälsning.
 
 
 
Hon hade nämligen tagit en stickling, låtit den slå rot och sen gjort den resklar för att åka från kust till kust. En palettblad som nu rest från västkusten till östkusten och landat på min dörrmatta <3
 
 
 
Kan typ inte hantera hur fin den här är? Jag har sett palettblad lite överallt på nätet och känt ett starkt ha-begär varje gång jag skymtat de färgglada bladen. Och nu har jag en stickling att låta leva life här hemma. Hur fint är inte detta? Åh!
 
Och i och med det här förtjänar såklart Nastasja ett stort TACK! Jag vill också passa på att allmänt tacka för kontakten och relationerna som kommer med internet och bloggar. Fler av oss blir vänner och kollegor i och med detta intresse, och jag är så himla glad för att det är så. Att vi kan dela erfarenheter, historier och tips med varandra. Och många av oss hade gissningsvis inte hittat till varandra om det inte vore för bloggosfärsen. Men helt plötsligt plingar det till i mobilen eller trillar ner ett paket på dörrmattan. Fin grej ändå!
 
Tips! Gå med i gruppen Växtgäris på Facebook (för kvinnor och icke-binära), bästa bästa!
22 kommentarer