Det är lördag och vi ses i lägenheten för att fortsätta dela upp det som var vårt. Det har gått en månad, precis på dagen, och jag plingar på dörren som om mitt namn inte längre skulle stå på brevlådan. Det gör det, men ändå känns det inte som att komma hem. För hemma var med honom och med honom får jag inte längre vara.

Det är lördag och vi ses för att jag bett om det. Om att få höra honom berätta, om att få svar på de frågetecken som fortfarande gör att jag vaknar varje natt.

Han gjorde slut med mig för en månad sedan. Nu behöver jag känslomässigt göra slut med honom också.

Vi pratar i timmar och jag ser honom. Personen jag blev kär i, som jag delat livet med i så många stunder och år. Han som jag skrattat mitt bästa med och som varit min allra största kärlek och min bästa vän i nästan fem år.

För mig är vi så mycket bättre än det här. För mig är det så svårt att ge upp vår kärlek när den varit det finaste med de senaste fem åren. Men det är omöjligt att fixa ett oss själv.

Det sista jag vill är att göra känslomässigt slut med honom, men jag blir tvungen till det nu. Jag kommer nog alltid hoppas, alltid tro på oss. Någonstans där i mig kommer jag nog alltid känna att vi aldrig blev helt klara, att det tog slut för tidigt.

Men han släppte mig och nu måste jag gå.