Älskade pappa

Det finns så mycket jag vill berätta om min pappa, men så knyter sig allt i bröstkorgen.

Jag vill berätta om somrarna på öar i skärgården, om pappa som styrde träbåten och sa åt oss att hålla i oss när de stora vågorna kom. Om hur han satt på en pall på klippan och fnasade färskpotatis, skrapade på det tunna skalet med sin favoritkniv. Hur han gjorde magplask ner i vattnet från stenkanten, om rövarhistorierna han berättade när vi gick på upptäcksfärd på öarna i skärgården. Om rädslan i hans ansikte när det blixtrade och blåste innan vi kom i hamn.

Jag vill berätta om alla sena kvällar och nätter då jag inte kunde somna och istället gjorde honom sällskap i verkstaden i källaren. Han sorterade skruv, lagade någon cykel eller byggde en burkpress till alla tomburkar som inte kunde pantas. Jag räckte honom verktyg, staplade ved till värmepannan och pratade om farfar, politik och orättvisor i samhället. Jag vill berätta om tårarna i hans ögon när han pratade om min farfar, om hur polisen knackade på dörren för att berätta att farfar dött och om hur ledsen pappa alltid varit för att jag aldrig fick träffa farfar i livet.

Jag vill berätta om hans stora personlighet, om hans knäppa humor och märkliga vanor. Men så knyter sig allt i bröstkorgen. För den lilla gubben med det vita håret och gluggen mellan framtänderna, han som sitter där på köksstolen och har tunga silverkedjor runt halsen, han både är min pappa och någon helt annan samtidigt.

Det är vad alzheimers gör med en. Tar ifrån en hela sitt sammanhang, sin egen person och hela ens familj. Bryter ner minnen, litegrann men hela tiden. Det är det som är så smärtsamt.

När den lilla gubben med det vita håret och gluggen mellan framtänderna är ens pappa men ändå inte personen man delar alla de där minnena med.

2 kommentarer

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.