Det är inte vår riktigt än, men snart, snart

När det gått ett halvår in i pandemin raljerar jag över att mitt liv inte är speciellt annorlunda mot förr. Jag jobbade fortfarande på kontoret, var nykär och spenderade ändå all ledig tid i famnen på min kille.

Jag sa att: nu har alla andra ångest också, äntligen är jag inte ensam i det här. Men samtidigt: det är det här jag förberett mig på under alla år med katastroftankar.

0373

När pandemidimman tickat över i ett år jobbar även jag hemifrån. På mina 35 kvadratmeter har jag mitt kontor uppställt på mitt köksbord, prick i mitten av lägenheten. Jag ser datorn från sängen, soffan, spisen. Men jag skrattar ändå åt hur svårt andra verkar ha det för att klara av förändringen pandemin dragit med sig.

Jag sa att: äntligen behöver jag ingen anledning för att slippa gå ut, oavsett om det gäller fest, högtidsfirande eller lugna träffar med kompisar. Jag har aldrig haft en sådan stressfri jul som den 2020.

0377

Nu. Jag har svårt att skilja på arbetstid och fritid för att jag rör mig på samma yta under alla dygnets timmar. Jag blir påmind om problem som behöver lösas på mitt jobb när jag ser min dator på köksbordet, jag har svårt att upprätthålla rimliga rutiner när det tar tre sekunder från sängen till datorn, jag uppskattar inte längre min lägenhet eftersom jag spenderar A L L tid här.

Idag på morgonen när jag promenerade med Otto drog jag in våren med mina andetag. Solen sken försiktigt och jag kände det för första gången i år, våren i andetagen in. För min egen skull möblerar jag om i lägenheten för att slippa se mitt kontor från varje vrå, jag vädrar ut det som var och blickar mot våren. Jag har fortfarande mina vadderade jackor i hallen, mössor och vantar i en korg på hatthyllan.

Det är inte vår riktigt än

men nu

förbereder jag mig.

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.