Från plusset på stickan till nu

Tack, tack, tack <3 Så glad att jag äntligen kunde dela min hemlis med er. Det har helt ärligt varit ganska omtumlande efter att jag berättade om ärtan i magen. Men någonstans mitt i det här sjuka behöver jag ju börja, det förstår jag.

Så vi börjar här.

0026

För vi har vi ju det här med alla veckor fram till nu. I skrivande stund är jag mitt i vecka 21. Det betyder att halva graviditeten redan passerat. Hittills har tiden hit varit både fin och väldigt tuff. Mest tuff, om jag ska vara helt ärlig. Och det vill jag ju.

Så. I slutet av november 2021 fick jag mitt plus på den där stickan. Den dagen träffade jag en vän på en uteservering, beställde in lemonad ~för jag vet inte riktigt än~ och tog bussen hem tidigt. När jag gjorde mig redo för att gå och lägga mig sa jag till min kille att jag kanske skulle ta ett test ändå, trots att det var kväll. Jag skulle ju trots allt ha AW med mitt jobb dagen efter och ville hemskt gärna veta om jag kunde dricka vin eller inte. Hehe. Så jag kissade på stickan, såg ett svagt streck i rutan för graviditet och skrattskrek på min kille att komma och titta.

En kompis lärde mig att ”ett svagt streck ändå är ett streck” så det blev inget vin för mig på den där AWn :)))

Ganska direkt, där i vecka 5-6, började jag märka små förändringar i kroppen. Jag fick finnar längs käkarna, hade molande ”mensvärk” trots att mensen ju aldrig kom och jag låg vaken flera timmar mitt på nätterna för att det var totalt omöjligt att somna om om jag råkat vakna. Vi berättade för våra familjer första veckan. Jag läste i kommentarsfältet hos Asabea att ”man väntar ett barn och inte ett missfall” och det träffade mig, därför kände jag aldrig att jag behövde vänta till en specifik vecka innan familj och vänner fick veta.

Jag började jobba hemifrån igen, köpte mina första gravidtights, gjorde ett tidigt ultraljud och såg ett pyttelitet hjärta slå där inne. Sen åkte jag på en släng covid efter nyår. Det matchade perfekt med mina värsta veckor av illamående.

Jag kräktes och kräktes och kräktes. Mådde icke toppen, så att säga.

0099

Runt vecka 12 avtog mitt illamående, men då hade jag redan fått smaka på foglossning. Jag gjorde en tidig glukosbelastning (pga diabetes i släkten), fick veta att bebisen har Rh+ blodgrupp medan jag har Rh- och barnmorskan råkade säga ”hon” till bebisen när vi pratade om kommande sprutor på grund av blodgruppsskillnaden. Jag ringde min kille och sa tror du att hon VET, eller råkade hon bara säga något? och vi spekulerade hejvilt.

Jag gick en programmeringskurs på jobbet under tre dagar (på distans) och kunde koncentrera mig ca. noll sekunder på något annat än bebisen.

I slutet av januari gjorde jag KUB, det kombinerade ultraljudet med blodprov. Det som på första ultraljudet bara var en liten klump såg nu mer ut som en människoliknande grej, med huvudform och ryggrad. Allt såg fint ut.

Jag grät där på britsen.

Jag gick in i vecka 15 och trimester två, åkte till Österlen med mitt tjejgäng, kombinerade hemmajobb med kontorsdagar och var i stadiet fett eller bebis ganska många veckor. Mest av allt försökte jag bara greppa att jag hade en bebis i magen. Och att jag nog inte skulle räkna med att kunna gå fler långpromenader med foglossningen som eskalerade i raketfart.

Zzz Zzz.

0031

Och vips så är jag i vecka 21, har halva graviditeten avklarad, jobbar numera hemma 2 dagar/veckan (och resterande på kontoret) och känner ärtan i magen varje dag. Som små buffar där inifrån. Häromdagen kickade bebisen både utåt och mot min urinblåsa samtidigt. Kanonskönt.

Efter rutinultraljudet kändes det som att graviditeten blev på riktigt.

Jag har fixat ordning i ärtans garderob, gjort en inköpslista på IKEA med möbler vi behöver och har en stående bevakning på vagnen vi tänker att bebis ska få åka. Räknar ner veckorna jag har kvar att jobba och drömmer om en sommar där jag sitter supergravid i en solstol i trädgården och göra absolut ingenting. Dag ut och dag in.

Nu har halva tiden gått, och snart sitter jag där.

Supergravid i en solstol och väntar på min bebis.

1 kommentar

1 kommentar

  1. Vad härligt ändå! Ja, inte alla gravidkrämporna såklart men att det är en liten bebis som bor där inne i magen. Kul att få läsa om första halvan av graviditeten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.