Det är inte utan att jag bölar nu :):):) Min lilla bebis fyller 8 år och jag är gladast i världen över att han är min. Den lilla, trötta bollen som hatar morgonpromenader och regn men älskar brieost och pussar. Världens bästa tröst när man är ledsen, den finaste storebrorsan åt min killes barn och den absolut bästa kompanjonen i livet. Otto!
För ett par veckor sedan tog jag fram min kamera ur en byrålåda. Jag la den på köksbordet mitt i lägenheten. Tänkte att jag i lugn och ro skulle vänja mig vid att ha den som kompanjon igen, alltid med mig.
Igår tog jag upp den, batteriet var på sin sista dot och sattes på laddning.
Det är måndag morgon nu. Egentligen var det söndagkväll när jag komponerade det här inlägget, men något skavde när jag skulle publicera. Vet inte vad.
Här på bordet har kameran legat i flera veckor. Nu står istället två datorskärmar där för en ny arbetsvecka. Idag börjar jag mitt första pass hemma, två veckor i mitt bo även på arbetstid. Att jag har Otto gör att jag ändå kommer ut på promenader, utöver det ska jag försöka yoga på lunchen och gå ärenden när arbetsdagen är slut. Försöka bryta av så att arbetstid och fritid får ett ordentligt skifte.
Arbetar du hemma? Har du kanske några bra tips för att klara av det på bästa möjliga sätt?
Jag vaknade 05:00 idag fastän jag varken behövde lämna Otto hos dagmatte eller hinna med träning innan jobbet. Slängde i en tvätt en timme innan min tvättid egentligen börjat. Promenerade med Otto i morgonmörkret.
Jag vill berätta för er om våren som var och sommaren som är.
Om hur det gick från tårar på alla tänkbara platser i Malmö till skratt över torg och kullerstensgator. Om tårarna som föll mellan hyllsystemen i mataffären och på så många varv på 3ans busslinje runt Malmö. Jag vill också berätta för er om värmen i mig när jag fick tycka om någon igen. Vara någon nära och att våga släppa någon in på livet igen.
Jag vill berätta för er om alla dalar av fritt fall, om alla lyckorus och om stoltheten i att gå vidare. Att överleva något som kändes omöjligt att genomlida. Om livet som blev efter livet som rasade.
Det har hunnit bli augusti nu och jag plåstrar om mitt hjärta. Plåstrar om mig.
Klockan är 22:06, lördagkväll. Jag sitter skräddare i soffan. I min soffa, i min lägenhet. Och jag har ett lugn i bröstkorgen, för det här är min plats nu.
För tre månader sedan trodde jag att min bröstkorg skulle göra ont för evigt. Att jag aldrig skulle kunna le på riktigt igen. Nu gör jag det, varje dag. Jag kommer nog skriva mer om det framöver, om att gå vidare efter hjärtekross, men nu vill jag mest bara ge er ett hej och mjukstarta det här igen.
Jag har bott in mig på mina trettiofem kvadratmeter, klarat min tenta trots noll ork eller motivation, köpt nya kläder och bestämt att chips visst är en rimlig middag ibland. Speciellt om man äter i sängen.
Jag tänker att jag ska försöka fotografera min lägenhet och visa er. Bjuda in er till mig, visa hur jag har det. Är det något annat ni gärna vill se eller läsa om framöver? Ni har alltid så kloka och roliga önskemål. Skriv en rad eller två, så knåpar jag ihop något inom kort.
Jag började april på bästa möjliga sätt. Det här hände nämligen i måndags:
Jag fick nycklarna till min nya lägenhet! Kan inte riktigt förstå att det händer nu. Jag har bott hos min storebror i nästan tre månader. Är så himla tacksam för det, att han och hans sambo öppnade sitt hem för mig, bäddade en extrasäng i vardagsrummet och gav mig kramar när jag behövde det som mest.
Men nu händer det: jag flyttar till eget och börjar om.
Lägenhetsbytet gick i lås till slut. Igår klev jag in till mina 35 kvm vindsvåning med mitt förstahandskontrakt i handen. Överlycklig. Ikväll kommer min möbelleverans och om bara någon dag eller så kommer det här lilla utrymmet vara möblerat med en gosig säng. Kommer aldrig mer vilja gå upp på morgonen eller gå hemifrån.
Hur ska jag bo in mig på bästa sätt? Och hur firar man ens det här?
Jag tar det långa bussvarvet till universitetet för att hinna lyssna på nästan ett helt poddavsnitt på vägen. Orkar sällan hålla koncentrationen hela föreläsningen men jag nöjer mig med att ens ta mig dit. Antecknar så mycket jag orkar och tar sedan bussen tillbaka.
”Du är i kris” säger terapeuter och läkare och nickar förstående. ”Du reagerar fullt normalt, det är en process att ta sig igenom en kris”. Jag tänker att jag inte vill vara i någon jävla kris. Ändå är det skönt att höra att jag inte håller på att bli dum i huvudet, att det är så här det blir när något vidrigt händer. ”Det är som när någon är med i en olycka, det är inget man kan förutse. Du visste inte, du kunde inte förbereda dig”.
Det är som att han dött. Fast han lever.
Fick höra att man lätt blir frusen när man bär på sorg. Jag har ingen aning om det faktiskt stämmer, men när jag är extra ledsen duschar jag varmt och länge. Lägger en ansiktsmask, syrar och återfuktar.
Som att vara extra snäll mot hyn när det är tungt att andas.
Jag är okej nu. Det har gått 64 dagar och jag är okej. Jag tänker på livet som blir från och med nu, hur jag ska inreda min lägenhet och hur jag vill leva mina dagar. Flytten i månadsskiftet kommer garanterat bli ett bakslag och så jävla tungt, men det blir också början på något nytt. På mitt eget liv.
När det hände bestämde jag mig för att få tre månader att sörja och vara skitledsen. Den nionde april är mitt datum, då börjar jag om. Accepterar, går vidare.
Det här breakupet tar verkligen priset. Svåraste, hårdaste och det värsta jag varit med om. Det är så oerhört utmattande att vara hjärtekrossad. Tungt så in i helv att vara den som blev lämnad när en själv gett bort hela sitt hjärta till personen som valde att gå.
Nu har det gått 42 dagar och den här tiden har minst sagt varit en bergochdalbana. Den typen där en vill skratta och kräkas om vartannat. Ett par saker har jag ändå kommit till insikt med och reflekterat över under de här 42 dagarna av känslococktail.
▸ Ställ alltid dig själv i bostadskö. Jag går miste om 2 år i kötid för att vi stått registrerade på honom (med mig som enbart medsökande istället för på eget konto). Den niten gör jag aldrig om.
▸ Den tidiga vårsolen är som det lenaste plåstret på ett trasigt hjärta.
▸ Det är så många dimensioner i ett breakup, så många känslor som ska kännas. Och det är okej. Jag är fortfarande både ledsen, arg och besviken i vågor. Ibland allt på samma gång, men det får vara så. För den här skiten är röv.
▸ Gör inte en partner till ditt liv, det blir så jobbigt om hen försvinner. Äg din egen tillvaro och låt din partner vara *en extra fin krydda i livet* istället. Ge alltid helhjärtat, men tappa inte dig själv.
▸ Och gör inte din partner till din enda vän. Det blir så ensamt om hen försvinner.
▸ Jag kan hålla huvudet högt. Jag älskade fullt ut, gav allt. Det är fortfarande helt omöjligt att ta på att det inte räckte, att jag inte räckte. Men jag kan lämna det här med huvudet högt.
Det har blivit februari nu. För mig betyder det att tiden går. Att det inte längre är pissmånaden då han lämnade mig. Att jag överlevt trots att den här typen av hjärtekross känns helt omöjlig att genomlida. Den när sorgen blandar sig med både svek och hopplöshet. Men det har blivit februari nu och den här veckan är det en månad sedan hela min tillvaro kastades omkull på en millisekund. Det har varit en av mina värsta månader någonsin, men nu är det februari och jag har överlevt.
Vilken grej ändå.
Och ni, fy sjutton vad ni är fina. Tack för omtanken, hoppet och kärleken ni skickar. I den här situationen gör det allt.
Fortfarande går mina dagar ut på att vara, att bara klara av. Kanske kommer det komma ett inlägg då och då om något annat än ett trasigt hjärta. Vi får se. Jag ser att ni är ett par stycken som skriver att ni önskar fler blogginlägg. Jag hör er och jag önskar samma. Vill bara säga det, så att ni vet att jag läser och ser och känner likadant. Jag ska försöka kicka liv i den här bloggen igen, så snart den värsta känslostormen lagt sig.
Idag skriver och skickar jag in ansökan om ett lägenhetsbyte. En etta på 35 kvm, nybyggnation i vindsvåning i befintligt hus i mitt kvarter. Om ett par veckor vet vi om bytet godkänns eller inte. Jag hoppas för allt i världen att det går igenom. Att jag kan få lite flyt i det här. Om allt går som önskat flyttar jag första april. Jag har möblerat de där 35 kvadratmetrarna i huvudet så många gånger nu.
Ni kan väl hålla tummarna för att bytet går igenom?
Jag vet inte alls om det är rimligt att dra igång en veckolista så här efter tusen år av tystnad och med en bröstkorg som fortfarande darrar efter lajf. Vem vet. Jag tänker att vi testar i alla fall. För nu har jag haft suget hela helgen men ändå haft svårt för att få igång skrivandet. Kanske kan en veckolista både starta veckan och rutinerna igen?
Vecka 46 i sex punkter:
▸ Mina planer:
Idag går jag upp tidigt som attans för ett ärende på stan. Imorgon presenterar min projektgrupp vårt arbete och den här veckan börjar höstens två sista kurser. Informationsdesign idag och Webbtjänster imorgon. Jag har bokat in mig på ett nytt gruppass till i eftermiddag och tänker yoga mig igenom den här PMS-veckan. De tre senaste helgerna har jag och Johan varit bortresta eller haft besök, så den här helgen har vi bokat in exakt noll saker. Ser fram emot att bara hänga i soffan, kolla på film och äta burgare med dubbel ost.
▸ Önskningar:
Att jag kan sova ordentligt om nätterna. Att resultatet av en skittenta ändå kommer tillbaka godkänt.
▸ Något som gör mig glad:
Nya kurser. Ommöblering i vardagsrummet. Sköna träningskläder. Pasta.
▸ Oroar mig över:
Ottos återbesök hos veterinären på torsdag. För två månader sedan upptäckte vi urinvägsinfektion och nu ska vi kolla hur det står till med kristallerna som kroppen verkade bilda. Ni kan väl hålla tummarna för att allt går bra?
▸ Ett tips från mig till dig som studerar: Idag kommer jag lägga ett brev på lådan, närmre bestämt ett tjockt kuvert till Unionen med kvitton till mitt studiestöd. Som medlem i Unionen får en nämligen tillbaka pengar för den kurslitteratur utbildningen en läser har, och det gör att jag inom en vecka eller två kommer få tillbaka höstens 3000 kr som jag köpt böcker för. Rätt najs ju? Det gör att jag kan köpa min kurslitteratur utan att ha CSN-ångest inför varje kursstart. Unionen har lite olika regler för gamla och nya medlemmar, men jag tipsar alla som redan studerar eller planerar att göra det att kika in studiestödet Unionen erbjuder. Vassego för trevligt spartips till studentlivet.
▸ En önskemiddag:
Pasta med kantarellsås.
▸ Två klimatfrågor till er:
Med den här pangsommaren som var anlände också en stor skopa klimatångest hos mig. Jag har funderat så himla mycket på mitt avtryck sedan dess, vad jag gör och vad jag kan göra bättre. Nu har jag två frågor till er: Tänker du mycket på klimatet och ditt avtryck? Vad gör du för att minska din klimatpåverkan, både i stort och smått?
Det är väl ändå bara bäst att passa på när en har ångan uppe, så att säga?
Förra helgen var jag och Johan ute i skogen för att plocka svamp! Vi kikar på hur det såg ut vettja.
Vi packade ryggsäckar med frukost och picknickfilt och tog en svampkorg med oss ut. Otto var pepp som attans på skogen.
Även om Johan och jag varit ute en del i Skånes natur under vårt år i Malmö blev vi förvånade över Skånes svampnatur. Skogarna briljerade nämligen inte på kantareller, men på narrkantarell och klassiska flugsvampar. De giftiga varianterna var ståtliga och klarröda och narrkantarellerna bredde ut sig på lur i varenda skogsdunge. Typiskt.
Övervägde att träna Otto till svampletare :-)
Efter lite promenerande i skogen hittade vi ett passande träd och dukade upp till frukost. Mitt i smörandet av våra knäckebröd ÖPPNADE sig himlen och vi fick slänga ihop och springa tillbaka till bilen.
Naturen ändå hörni.
När regnet gett med sig sprack himlen upp i sol igen. Vi promenerade ut och gick i säkert en timme till. Hittade tre kantareller och fick till slut springa tillbaka till bilen ytterligare en gång eftersom himlen också körde en lur och bjussade på regnskur nummer två mitt under vår runda.
Tre tappra lyckades vi skramla ihop där ute i skogen.
