VÅREN ÄR PÅ GÅNG

Så. Nu är det sagt, so sue me ¯\_(ツ)_/¯

Sista helgen i februari:

‣ Köper tulpaner mellan jobb och hämtning av Otto. Plockar hem våren.

‣ Hittar två av mina favoriter från adventskalendrarna på super-REA. Köper fyra stycken. Vitamin C, mmm!!

‣ Packar min ryggsäck och åker till min kille. Han jobbar helg men jag vill inte ha ännu fler nätter utan honom bredvid.

‣ Badar badkar supervarmt.

‣ Äter chips och dipp till middag.

‣ Skrattar mig till tårar till första Bäst i test.

‣ Får vårsolen i ansiktet på lördagsmorgonen. Går till blomsterbutiken i kvarteret, köper planteringsjord och får låna en pirra att dra hem 50 liter jord på. Lämnar mitt ID som pant.

‣ Planterar om alla krukor utom två. Levlar upp de som bott i för små krukor. Ny vår, ny jord.

‣ Spikar upp en tavla på en av mina få vertikala väggar i taklägenheten. Otto och jag. Illustrationen har jag fått av min kompis Lisa som beställt den av sin syster Janna. Kika in Jannas instagram för fler fina illustrationer vetja.

‣ Slänger ner mina mediciner i min ryggsäck och halvspringer till bussen för att hinna med samma 5a som min kille kommer med. Blev nio minuter tidig och tänkte att jepp, det här är väldigt mycket jag. Tidspessimist 4 life.

‣ Vaknar tidigt, somnar om och sover länge.

‣ Tar en långdusch och tvättar håret. Rakar benen och sorterar tvätt.

‣ Tittar på Big Brother live i stort sett hela eftermiddagen.
▹ Är det förresten någon som vet om Pedram mår P av att äta stark korv? Eller någon som vet om Jesper älskar sin flickvän Emma? Kan Therese och Adrian bli ett par NU? Simon påminner både om en gammal pojkvän och en kille jag dejtat så vill bara säga till Stephanie att springa fort åt andra hållet. Är däremot kär i Judith och Joel är det finaste vi har här i världen.

Snipp, snapp, snut

så var februari och min BB-bikt slut.

När det gått ett halvår in i pandemin raljerar jag över att mitt liv inte är speciellt annorlunda mot förr. Jag jobbade fortfarande på kontoret, var nykär och spenderade ändå all ledig tid i famnen på min kille.

Jag sa att: nu har alla andra ångest också, äntligen är jag inte ensam i det här. Men samtidigt: det är det här jag förberett mig på under alla år med katastroftankar.

När pandemidimman tickat över i ett år jobbar även jag hemifrån. På mina 35 kvadratmeter har jag mitt kontor uppställt på mitt köksbord, prick i mitten av lägenheten. Jag ser datorn från sängen, soffan, spisen. Men jag skrattar ändå åt hur svårt andra verkar ha det för att klara av förändringen pandemin dragit med sig.

Jag sa att: äntligen behöver jag ingen anledning för att slippa gå ut, oavsett om det gäller fest, högtidsfirande eller lugna träffar med kompisar. Jag har aldrig haft en sådan stressfri jul som den 2020.

Nu. Jag har svårt att skilja på arbetstid och fritid för att jag rör mig på samma yta under alla dygnets timmar. Jag blir påmind om problem som behöver lösas på mitt jobb när jag ser min dator på köksbordet, jag har svårt att upprätthålla rimliga rutiner när det tar tre sekunder från sängen till datorn, jag uppskattar inte längre min lägenhet eftersom jag spenderar A L L tid här.

Idag på morgonen när jag promenerade med Otto drog jag in våren med mina andetag. Solen sken försiktigt och jag kände det för första gången i år, våren i andetagen in. För min egen skull möblerar jag om i lägenheten för att slippa se mitt kontor från varje vrå, jag vädrar ut det som var och blickar mot våren. Jag har fortfarande mina vadderade jackor i hallen, mössor och vantar i en korg på hatthyllan.

Det är inte vår riktigt än

men nu

förbereder jag mig.

För ett par veckor sedan tog jag fram min kamera ur en byrålåda. Jag la den på köksbordet mitt i lägenheten. Tänkte att jag i lugn och ro skulle vänja mig vid att ha den som kompanjon igen, alltid med mig.

Igår tog jag upp den, batteriet var på sin sista dot och sattes på laddning.

Det är måndag morgon nu. Egentligen var det söndagkväll när jag komponerade det här inlägget, men något skavde när jag skulle publicera. Vet inte vad.

Här på bordet har kameran legat i flera veckor. Nu står istället två datorskärmar där för en ny arbetsvecka. Idag börjar jag mitt första pass hemma, två veckor i mitt bo även på arbetstid. Att jag har Otto gör att jag ändå kommer ut på promenader, utöver det ska jag försöka yoga på lunchen och gå ärenden när arbetsdagen är slut. Försöka bryta av så att arbetstid och fritid får ett ordentligt skifte.

Arbetar du hemma? Har du kanske några bra tips för att klara av det på bästa möjliga sätt?

Jag vaknade 05:00 idag fastän jag varken behövde lämna Otto hos dagmatte eller hinna med träning innan jobbet. Slängde i en tvätt en timme innan min tvättid egentligen börjat. Promenerade med Otto i morgonmörkret.

Så, nu kan dagen börja.

Jag vill berätta för er om våren som var och sommaren som är.

Om hur det gick från tårar på alla tänkbara platser i Malmö till skratt över torg och kullerstensgator. Om tårarna som föll mellan hyllsystemen i mataffären och på så många varv på 3ans busslinje runt Malmö. Jag vill också berätta för er om värmen i mig när jag fick tycka om någon igen. Vara någon nära och att våga släppa någon in på livet igen.

Jag vill berätta för er om alla dalar av fritt fall, om alla lyckorus och om stoltheten i att gå vidare. Att överleva något som kändes omöjligt att genomlida. Om livet som blev efter livet som rasade.

Det har hunnit bli augusti nu och jag plåstrar om mitt hjärta. Plåstrar om mig.

Jag ska berätta för er.

Klockan är 22:06, lördagkväll. Jag sitter skräddare i soffan. I min soffa, i min lägenhet. Och jag har ett lugn i bröstkorgen, för det här är min plats nu.

För tre månader sedan trodde jag att min bröstkorg skulle göra ont för evigt. Att jag aldrig skulle kunna le på riktigt igen. Nu gör jag det, varje dag. Jag kommer nog skriva mer om det framöver, om att gå vidare efter hjärtekross, men nu vill jag mest bara ge er ett hej och mjukstarta det här igen.

Jag har bott in mig på mina trettiofem kvadratmeter, klarat min tenta trots noll ork eller motivation, köpt nya kläder och bestämt att chips visst är en rimlig middag ibland. Speciellt om man äter i sängen.

Jag tänker att jag ska försöka fotografera min lägenhet och visa er. Bjuda in er till mig, visa hur jag har det. Är det något annat ni gärna vill se eller läsa om framöver? Ni har alltid så kloka och roliga önskemål. Skriv en rad eller två, så knåpar jag ihop något inom kort.

Och ni, nu är det ändå aslänge sedan den där skiten hände. Konstigt och skönt på samma gång.

Jag lever nu.

Jag började april på bästa möjliga sätt. Det här hände nämligen i måndags:

Jag fick nycklarna till min nya lägenhet! Kan inte riktigt förstå att det händer nu. Jag har bott hos min storebror i nästan tre månader. Är så himla tacksam för det, att han och hans sambo öppnade sitt hem för mig, bäddade en extrasäng i vardagsrummet och gav mig kramar när jag behövde det som mest.

Men nu händer det: jag flyttar till eget och börjar om.

Lägenhetsbytet gick i lås till slut. Igår klev jag in till mina 35 kvm vindsvåning med mitt förstahandskontrakt i handen. Överlycklig. Ikväll kommer min möbelleverans och om bara någon dag eller så kommer det här lilla utrymmet vara möblerat med en gosig säng. Kommer aldrig mer vilja gå upp på morgonen eller gå hemifrån.

Hur ska jag bo in mig på bästa sätt? Och hur firar man ens det här?

Vill maxa njutet till fullo, på alla sätt.

Jag tar det långa bussvarvet till universitetet för att hinna lyssna på nästan ett helt poddavsnitt på vägen. Orkar sällan hålla koncentrationen hela föreläsningen men jag nöjer mig med att ens ta mig dit. Antecknar så mycket jag orkar och tar sedan bussen tillbaka.

”Du är i kris” säger terapeuter och läkare och nickar förstående. ”Du reagerar fullt normalt, det är en process att ta sig igenom en kris”. Jag tänker att jag inte vill vara i någon jävla kris. Ändå är det skönt att höra att jag inte håller på att bli dum i huvudet, att det är så här det blir när något vidrigt händer. ”Det är som när någon är med i en olycka, det är inget man kan förutse. Du visste inte, du kunde inte förbereda dig”.

Det är som att han dött. Fast han lever.

Fick höra att man lätt blir frusen när man bär på sorg. Jag har ingen aning om det faktiskt stämmer, men när jag är extra ledsen duschar jag varmt och länge. Lägger en ansiktsmask, syrar och återfuktar.

Som att vara extra snäll mot hyn när det är tungt att andas.

Jag är okej nu. Det har gått 64 dagar och jag är okej. Jag tänker på livet som blir från och med nu, hur jag ska inreda min lägenhet och hur jag vill leva mina dagar. Flytten i månadsskiftet kommer garanterat bli ett bakslag och så jävla tungt, men det blir också början på något nytt. På mitt eget liv.

När det hände bestämde jag mig för att få tre månader att sörja och vara skitledsen. Den nionde april är mitt datum, då börjar jag om. Accepterar, går vidare.

Det här breakupet tar verkligen priset. Svåraste, hårdaste och det värsta jag varit med om. Det är så oerhört utmattande att vara hjärtekrossad. Tungt så in i helv att vara den som blev lämnad när en själv gett bort hela sitt hjärta till personen som valde att gå.

Nu har det gått 42 dagar och den här tiden har minst sagt varit en bergochdalbana. Den typen där en vill skratta och kräkas om vartannat. Ett par saker har jag ändå kommit till insikt med och reflekterat över under de här 42 dagarna av känslococktail.

▸ Ställ alltid dig själv i bostadskö. Jag går miste om 2 år i kötid för att vi stått registrerade på honom (med mig som enbart medsökande istället för på eget konto). Den niten gör jag aldrig om.

▸ Den tidiga vårsolen är som det lenaste plåstret på ett trasigt hjärta.

▸ Det är så många dimensioner i ett breakup, så många känslor som ska kännas. Och det är okej. Jag är fortfarande både ledsen, arg och besviken i vågor. Ibland allt på samma gång, men det får vara så. För den här skiten är röv.

▸ Gör inte en partner till ditt liv, det blir så jobbigt om hen försvinner. Äg din egen tillvaro och låt din partner vara *en extra fin krydda i livet* istället. Ge alltid helhjärtat, men tappa inte dig själv.

▸ Och gör inte din partner till din enda vän. Det blir så ensamt om hen försvinner.

▸ Jag kan hålla huvudet högt. Jag älskade fullt ut, gav allt. Det är fortfarande helt omöjligt att ta på att det inte räckte, att jag inte räckte. Men jag kan lämna det här med huvudet högt.

Jag gjorde allt och älskade så mycket.

Det har blivit februari nu. För mig betyder det att tiden går. Att det inte längre är pissmånaden då han lämnade mig. Att jag överlevt trots att den här typen av hjärtekross känns helt omöjlig att genomlida. Den när sorgen blandar sig med både svek och hopplöshet. Men det har blivit februari nu och den här veckan är det en månad sedan hela min tillvaro kastades omkull på en millisekund. Det har varit en av mina värsta månader någonsin, men nu är det februari och jag har överlevt.

Vilken grej ändå.

Och ni, fy sjutton vad ni är fina. Tack för omtanken, hoppet och kärleken ni skickar. I den här situationen gör det allt.

Fortfarande går mina dagar ut på att vara, att bara klara av. Kanske kommer det komma ett inlägg då och då om något annat än ett trasigt hjärta. Vi får se. Jag ser att ni är ett par stycken som skriver att ni önskar fler blogginlägg. Jag hör er och jag önskar samma. Vill bara säga det, så att ni vet att jag läser och ser och känner likadant. Jag ska försöka kicka liv i den här bloggen igen, så snart den värsta känslostormen lagt sig.

Idag skriver och skickar jag in ansökan om ett lägenhetsbyte. En etta på 35 kvm, nybyggnation i vindsvåning i befintligt hus i mitt kvarter. Om ett par veckor vet vi om bytet godkänns eller inte. Jag hoppas för allt i världen att det går igenom. Att jag kan få lite flyt i det här. Om allt går som önskat flyttar jag första april. Jag har möblerat de där 35 kvadratmetrarna i huvudet så många gånger nu.

Ni kan väl hålla tummarna för att bytet går igenom?