Hej och välkommen till min påskhelg och en resa till Oskarshamn! Den första för hela familjen, dvs 5 timmars bilresa med två barn i baksätet, påskägg som skickades fram och tillbaka och en och annan kisspaus längs vägkanten.

Vi hann inte ens lämna vårt bostasområde innan lillbarnet skulle ”ta en tupplujj” och redan i Lund undrade de båda hur många minuter det var kvar egentligen. ”100 minuter” gissade lillbarnet. Glatt ovetandes om hur länge 5 timmar egentligen är :-)

Till resan packade jag med barnens påskägg. Ingen bilresa utan resegodis, det är sen gammalt. Påskäggen skickades fram och tillbaka mellan oss för att fylla på deras PEZ-gubbar med de små smaksatta rektanglarna. Barndom ändå.

Hej å hå, helt plötsligt sa GPSen åt oss att svänga av och vips så var vi på landsväg mitt i de småländska skogarna istället för på E22an. Så många gånger jag och min kille tittade på varandra och sa ”Wrong turn”. Ni vet, de gamla skräckfilmerna?

Tur som attans att det var fint väder ändå. Det gjorde skräckfilmskänslan lite mer avlägsen.

Sen så, tillbaka på E22an <3 Slutet gott allting gott.

Och vi överlevde bilresan! Ett kisstopp vid vägkanten, en lunchpaus på donken och en miljon frågor om Oskarshamn. Till slut checkade vi in, tog hissen högst upp och gjorde oss hemmastadda.

Ett dubbelrum med två extrasängar. Stort nog för att skjuta ihop alla fyra sängar till en gigantisk.

Det var speciellt det där, att checka in på hotell med sin egen familj. Min egen familj??? Och dessutom på hotellet jag en gång jobbat på. Lillbarnet hade örti frågor om just det, ”har du städat DET HÄR rummet?”. Knäppt att jag stått och vikt de där handdukarna, putsat speglar och dammsugit golvet från sandkorn och chipssmulor.

Sen insåg jag att det är över 10 år sedan. VA I.

Barnen var såklart överpeppade på att kolla in hotellet, det gamla postkontoret. Så vi lämnade min kille på rummet och gick ut på upptäcktsfärd. Genom trapphuset, ut på varje våning, genom restaurangen osv.

Och upp igen. Middag åt vi inte på hotellet den här kvällen, utan hos mina föräldrar. Sen tillbaka i tid för läggdags. När barnen somnat streamade vi Bäst i test från sängen. Sussies tankevurpa med gladpacken <3

Somnade snabbt men sov katastrofalt.

Klockan sju vaknade storbarnet och kröp ner hos mig, halv åtta var båda vakna och spelade musik från sängen medan vi låg kvar och vägrade gå upp :-)

Klappade lite på ärtan som alltid sparkar sitt hårdaste på morgonen.

Nej men nämn ett tröttare fejs än mitt? Jag kunde som sagt inte riktigt sova den här natten (och inte den kommande heller, skulle det visa sig). Barnen var däremot utvilade och peppade på hotellfrukost.

Jag förstår inte varför detta alltid känns extra gott? Jag kan äta prick samma hemma men det är ändå något med att välja och vraka på hotell.

Lillbarnet komponerade ihop en egen macka, baconmackan.

Oskarshamn visade sig från sin bästa sida. Sol <3

Vi sprang ett supersnabbt varv på stan. Hängde på låset till leksaksaffären vid 10, shoppade en kalasskjorta till storbarnet och hann med en påse guldkorn från en second hand som direkt gick upp på favoritlistan.

Randigt och ribbat till ärtan. Plagg i toppskick för 29 kr/styck. Bland annat en handgjord blåbärsmössa. Längtar till jag kan klä min bebis som ett bär.

Snabbt till hotellrummet, snabbt ut till bilen. Barnen skulle bestämt åka hiss ner själva så vi fick glatt vänta på nästa hiss och höra deras fnissande hela vägen ner till entréplan. Och om vi hann slå in paketet till kalaset? Nej :-)

Tur att min brorson fyllde ett och därför inte riktigt har koll på det där med inslagning av överraskningar. Hehe. Han blev i alla fall glad av innehållet. En gigantisk mjuksgiraff till sitt rum. Hans rum, som också råkar vara mitt gamla rum i villan som vi växte upp i. Blir absolut blödig av tanken på att han kommer växa upp i samma villa, i samma kvarter och gå på samma skola som vi gjorde som barn.

Ett gäng trötta efter en intensiv dag. Vi gick tillbaka till hotellet och jag totaldäckade.

Vaknade upp när barnen sa att det var dags att gå ner och äta middag.

Två som absolut ville åka hiss själva igen.

Och två som glatt fick åka efter.

Morgonen efter packade vi ihop och åkte hem mot Malmö tidigt. Resan bjöd på sol hela vägen.

Tur det, för i min bröstkorg var det tungt. Kvällen innan slog ångesten över mig totalt. Att träffa sin sjuka förälder efter månader isär är hårt. Att se hur snabbt sjukdomsförloppet går, att knappt känna igen personen som finns kvar. Han ler och kramar om men jag är aldrig helt säker på om han vet vem jag är längre.

Hejdå Småland, vi ses snart igen.

Och så fem timmar i bil igen. Även då med kisspaus vid vägkanten, en lunchpaus på donken och örti frågor om hur lång tid det var kvar egentligen. Och så lite saker vi hade med oss :-)

Oskarshamn visade sig från sin bästa sida. Det var fint att kunna krama om mina föräldrar igen, träffa min lillebror och fira min brorsons ettårsdag. Att bo på hotell med min egen lilla familj. Topphelg. Men det är ju också alltid skönt att komma hem till sin egen säng, sitt eget badrum, sin egen gata. Såklart.

Det var påskhelgen i Småland, det.

Att ”Vi hörs snart igen!” skulle ta ett halvår.. VA BRA :-)

→ Jag har varit förkyld ca örti gånger men inte haft covid en enda. Som att dra vinstlotten varje gång testresultatet kommer?

→ Min nya terapiform är en guldgruva och jag är så glad att jag fick en remiss till PDT av den där läkaren som la huvudet på sne och sa att jag saknar ankare. Jag har gått i flera vändor KBT tidigare men det här är första gången jag får djupgräva i varför saker och ting blivit som de blivit, varför jag fungerar som jag gör. Varför gick jag in i väggen innan jag fyllt 25? Varför har jag knappt några minnen från min barndom? Varför tappar jag det totalt varje gång ett hejdå är definitivt? Jepp, jag gräver och gräver och gräver och förhoppningsvis får det mig att ta välgrundade och medvetna val i framtiden.

→ Ellenli.se lever och frodas fortfarande, även om jag varit lite långsam på att uppdatera webshoppen med nya produkter på sistone. Att mina örhängen bärs där ute i landet, och till och med världen, är fortfarande så sjukt?

→ Jag var med och startade ca. världens mysigaste bokklubb för ett år sedan och eftersom pandemin s a s ~hände~ har vi setts digitalt från start. Det har dock gjort att samtliga medlemmar har kunnat fortsätta under hösten fast vissa flyttat kors och tvärs över landet <3 På tisdag har vi snack om ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” och jag LÄNGTAR efter att höra deras reaktion och tankar om den.

→ Jag har inte yogat ordentligt på.. jag vet inte hur länge? Skitkass har jag faktiskt varit på det. Min förhoppning är att haka på Yoga with Adriene nu efter nyår. Hänger ni med också?

→ På årets absolut sista dag förlovade jag mig! För några veckor sen smög min kille fram idéen om förlovning när jag låg ledsen och skör på soffan. Började absolut böla på nytt då :-) Jag har alltid fnissat lite åt de som förlovar sig på nyår men min kille är romantiker™ och det kändes ännu mer rätt nu när hans mormor och morfar firar 60årig bröllopsdag samtidigt. Som en minihyllning till dem?

→ Jag har rensat min garderob, sorterat mitt hobbymaterial och gått igenom alla flyttkartonger som fortfarande står ihoppackade i förrådet. Ändå får jag emellanåt PANIK och vill gå all in på en minimalistisk livsstil med ca ingenting i mina ägor. För att nästa dag älska att jag kan välja och vraka ¯\_(ツ)_/¯ HUR GÖR MAN VAD E ENS BALANS

→ I tidiga augusti flyttande jag från min pärla till lägenhet. Varför? För att jag flyttade ihop med min kille!! Jag hade ljugit om jag sa att det inte tog emot att lämna de där 35 kvadratmeterna av takvåning och maxat ljusinsläpp, men det var ju för en helt självklar sak och därför lite lättare. Jag fick uppdraget att måla och fixa ordning vårt nya hemma så jag tog två kompisar i armkrok och klädde in hela vardagsrummet i ett täcke av nougat, färdigställde barnens egna rum och bokade sen in både massage och fotvård lagom till vi flyttat in.

→ Punkten ovan innebär ju också att: Jag är numera någons bonusmamma? Varannan vecka borstar jag små mjölktänder, läser läsläxa och pussar godnatt jag älskar dig sov gott så syns vi imorgon. ”Det heter SES imorgon. Varför säger du alltid syns imorgon?” påpekar lillbarnet varje gång.

---

Så ja, livet hände, kan man säga!! Men som jag saknat att ständigt ha kameran på mig och lägga små citat på minnet för att sen skriva om det. Speciellt har det kliat i fingrarna när jag sett att det trillat in kommentarer på gamla inlägg trots att jag inte uppdaterat på örti år. Typ här – Att komma över någon man älskar <3<3<3

Reklam för min egen webbutik ellenli!

De senaste veckorna går till historien som några av de märkligaste i mitt liv.

Jag har sökt och fått min drömtjänst på mitt jobb, fått beviljat lånelöfte till ett framtida boende med min kille, ansökt om enskild firma och från och med idag öppnat en webbutik. Ovanpå det har jag fått remiss till en (för mig) ny terapiform och det känns som jag äntligen fått lite klarhet i vad min ångest beror på. ”Du saknar ankare” sa min nya läkare och la huvudet på sned.

Vi har så himla mycket att prata om framöver.

Min energi har varit både på botten och toppen de senaste veckorna. Sprudlande glad för att sedan fyllas till bredden av ångest. De snabba skiftningarna gör att jag har svårt att hålla i rätt kurs. Nu är jag mitt uppe i fyra lediga dagar. Och idag lanserar jag min webbutik ellenli!

Som ni förstår händer det en hel del i livet just nu, och allt det ska vi prata mer om strax. Jag ska bara lansera och landa. Så vi hörs snart igen!

VÅREN ÄR PÅ GÅNG

Så. Nu är det sagt, so sue me ¯\_(ツ)_/¯

Sista helgen i februari:

‣ Köper tulpaner mellan jobb och hämtning av Otto. Plockar hem våren.

‣ Hittar två av mina favoriter från adventskalendrarna på super-REA. Köper fyra stycken. Vitamin C, mmm!!

‣ Packar min ryggsäck och åker till min kille. Han jobbar helg men jag vill inte ha ännu fler nätter utan honom bredvid.

‣ Badar badkar supervarmt.

‣ Äter chips och dipp till middag.

‣ Skrattar mig till tårar till första Bäst i test.

‣ Får vårsolen i ansiktet på lördagsmorgonen. Går till blomsterbutiken i kvarteret, köper planteringsjord och får låna en pirra att dra hem 50 liter jord på. Lämnar mitt ID som pant.

‣ Planterar om alla krukor utom två. Levlar upp de som bott i för små krukor. Ny vår, ny jord.

‣ Spikar upp en tavla på en av mina få vertikala väggar i taklägenheten. Otto och jag. Illustrationen har jag fått av min kompis Lisa som beställt den av sin syster Janna. Kika in Jannas instagram för fler fina illustrationer vetja.

‣ Slänger ner mina mediciner i min ryggsäck och halvspringer till bussen för att hinna med samma 5a som min kille kommer med. Blev nio minuter tidig och tänkte att jepp, det här är väldigt mycket jag. Tidspessimist 4 life.

‣ Vaknar tidigt, somnar om och sover länge.

‣ Tar en långdusch och tvättar håret. Rakar benen och sorterar tvätt.

‣ Tittar på Big Brother live i stort sett hela eftermiddagen.
▹ Är det förresten någon som vet om Pedram mår P av att äta stark korv? Eller någon som vet om Jesper älskar sin flickvän Emma? Kan Therese och Adrian bli ett par NU? Simon påminner både om en gammal pojkvän och en kille jag dejtat så vill bara säga till Stephanie att springa fort åt andra hållet. Är däremot kär i Judith och Joel är det finaste vi har här i världen.

Snipp, snapp, snut

så var februari och min BB-bikt slut.

När det gått ett halvår in i pandemin raljerar jag över att mitt liv inte är speciellt annorlunda mot förr. Jag jobbade fortfarande på kontoret, var nykär och spenderade ändå all ledig tid i famnen på min kille.

Jag sa att: nu har alla andra ångest också, äntligen är jag inte ensam i det här. Men samtidigt: det är det här jag förberett mig på under alla år med katastroftankar.

När pandemidimman tickat över i ett år jobbar även jag hemifrån. På mina 35 kvadratmeter har jag mitt kontor uppställt på mitt köksbord, prick i mitten av lägenheten. Jag ser datorn från sängen, soffan, spisen. Men jag skrattar ändå åt hur svårt andra verkar ha det för att klara av förändringen pandemin dragit med sig.

Jag sa att: äntligen behöver jag ingen anledning för att slippa gå ut, oavsett om det gäller fest, högtidsfirande eller lugna träffar med kompisar. Jag har aldrig haft en sådan stressfri jul som den 2020.

Nu. Jag har svårt att skilja på arbetstid och fritid för att jag rör mig på samma yta under alla dygnets timmar. Jag blir påmind om problem som behöver lösas på mitt jobb när jag ser min dator på köksbordet, jag har svårt att upprätthålla rimliga rutiner när det tar tre sekunder från sängen till datorn, jag uppskattar inte längre min lägenhet eftersom jag spenderar A L L tid här.

Idag på morgonen när jag promenerade med Otto drog jag in våren med mina andetag. Solen sken försiktigt och jag kände det för första gången i år, våren i andetagen in. För min egen skull möblerar jag om i lägenheten för att slippa se mitt kontor från varje vrå, jag vädrar ut det som var och blickar mot våren. Jag har fortfarande mina vadderade jackor i hallen, mössor och vantar i en korg på hatthyllan.

Det är inte vår riktigt än

men nu

förbereder jag mig.

För ett par veckor sedan tog jag fram min kamera ur en byrålåda. Jag la den på köksbordet mitt i lägenheten. Tänkte att jag i lugn och ro skulle vänja mig vid att ha den som kompanjon igen, alltid med mig.

Igår tog jag upp den, batteriet var på sin sista dot och sattes på laddning.

Det är måndag morgon nu. Egentligen var det söndagkväll när jag komponerade det här inlägget, men något skavde när jag skulle publicera. Vet inte vad.

Här på bordet har kameran legat i flera veckor. Nu står istället två datorskärmar där för en ny arbetsvecka. Idag börjar jag mitt första pass hemma, två veckor i mitt bo även på arbetstid. Att jag har Otto gör att jag ändå kommer ut på promenader, utöver det ska jag försöka yoga på lunchen och gå ärenden när arbetsdagen är slut. Försöka bryta av så att arbetstid och fritid får ett ordentligt skifte.

Arbetar du hemma? Har du kanske några bra tips för att klara av det på bästa möjliga sätt?

Jag vaknade 05:00 idag fastän jag varken behövde lämna Otto hos dagmatte eller hinna med träning innan jobbet. Slängde i en tvätt en timme innan min tvättid egentligen börjat. Promenerade med Otto i morgonmörkret.

Så, nu kan dagen börja.

Jag vill berätta för er om våren som var och sommaren som är.

Om hur det gick från tårar på alla tänkbara platser i Malmö till skratt över torg och kullerstensgator. Om tårarna som föll mellan hyllsystemen i mataffären och på så många varv på 3ans busslinje runt Malmö. Jag vill också berätta för er om värmen i mig när jag fick tycka om någon igen. Vara någon nära och att våga släppa någon in på livet igen.

Jag vill berätta för er om alla dalar av fritt fall, om alla lyckorus och om stoltheten i att gå vidare. Att överleva något som kändes omöjligt att genomlida. Om livet som blev efter livet som rasade.

Det har hunnit bli augusti nu och jag plåstrar om mitt hjärta. Plåstrar om mig.

Jag ska berätta för er.

Klockan är 22:06, lördagkväll. Jag sitter skräddare i soffan. I min soffa, i min lägenhet. Och jag har ett lugn i bröstkorgen, för det här är min plats nu.

För tre månader sedan trodde jag att min bröstkorg skulle göra ont för evigt. Att jag aldrig skulle kunna le på riktigt igen. Nu gör jag det, varje dag. Jag kommer nog skriva mer om det framöver, om att gå vidare efter hjärtekross, men nu vill jag mest bara ge er ett hej och mjukstarta det här igen.

Jag har bott in mig på mina trettiofem kvadratmeter, klarat min tenta trots noll ork eller motivation, köpt nya kläder och bestämt att chips visst är en rimlig middag ibland. Speciellt om man äter i sängen.

Jag tänker att jag ska försöka fotografera min lägenhet och visa er. Bjuda in er till mig, visa hur jag har det. Är det något annat ni gärna vill se eller läsa om framöver? Ni har alltid så kloka och roliga önskemål. Skriv en rad eller två, så knåpar jag ihop något inom kort.

Och ni, nu är det ändå aslänge sedan den där skiten hände. Konstigt och skönt på samma gång.

Jag lever nu.

Jag började april på bästa möjliga sätt. Det här hände nämligen i måndags:

Jag fick nycklarna till min nya lägenhet! Kan inte riktigt förstå att det händer nu. Jag har bott hos min storebror i nästan tre månader. Är så himla tacksam för det, att han och hans sambo öppnade sitt hem för mig, bäddade en extrasäng i vardagsrummet och gav mig kramar när jag behövde det som mest.

Men nu händer det: jag flyttar till eget och börjar om.

Lägenhetsbytet gick i lås till slut. Igår klev jag in till mina 35 kvm vindsvåning med mitt förstahandskontrakt i handen. Överlycklig. Ikväll kommer min möbelleverans och om bara någon dag eller så kommer det här lilla utrymmet vara möblerat med en gosig säng. Kommer aldrig mer vilja gå upp på morgonen eller gå hemifrån.

Hur ska jag bo in mig på bästa sätt? Och hur firar man ens det här?

Vill maxa njutet till fullo, på alla sätt.