Dagarna som gick och gick och gick

Hej hå, så passerade en månad. Årets första 31 dagar med både uppskattad snö och efterlängtat solsken.

0338

Jag utformade en morgonrutin som jag älskade varje dag, sedan närmade sig begravningen av min mormor och hela jag hamnade ur fas. Var oförmögen att hålla en röd tråd i tankarna, sov katastrofalt och kände varje vaken sekund att januari ändå är en månad som är rimlig att inte minnas.

På begravningen strök jag berlocken av ett fyrklöver mellan fingrarna. Armbandet fick hon i 20-årspresent på 50-talet. När jag fyllde 20 år gav hon det vidare till mig med hälsningen ”Jag vet att du gillar gamla saker”.

0342

Till och med Malmö har varit vitt på sistone. Men jag håller fast vid tanken på att min innergård kommer stå i full blom inom några få månader, att det kommer vara körsbärsblom som singlar ner mot marken istället för snöflingor. Snart.

0337

Och det här med att ha en stil vet jag inte vad det är längre. Jag går bara runt i pyjamas och olika varianter av myskläder. Mitt kontor är fortfarande på mitt köksbord men jag har en ny telefon, är besatt av Clubhouse och lagar linsgrytor på tetra från min skafferirensning. Jag får tjata på Otto för att få ut honom på morgonpromenad, skriver men sparar i utkast och duschar jättevarmt och jättelänge.

Har aldrig längtat så här mycket till ett vaccin.

2 kommentarer

Det är frost på bryggan under mina fötter

Jag snörar en scarf runt halsen, knölar ner hälarna i ett par sneakers och tar med cykelnyckeln ut. Låser upp, tar på mig vantar och cyklar iväg mot havet. Jag älskar den känslan. Trots motvind på cykelvägen dras jag mot vågorna. Under 2021 vill jag kallbada mer. Redan igår köpte jag ett halvårskort på kallbadhuset. Idag cyklade jag dit för andra gången.

Jag lyckas pricka in månadens enda queer-dag. Den hissade regnbågsflaggan avslöjade. Tänker äh, nu får jag öva på min nakenhet och kliver in.

0322

I bastun sitter både rutinerade badare och uppenbara nybörjare. Reglerna är tydliga och jag försöker att inte göra fel. Inte vara i vägen, inte störa de andra badarna. Till slut inser jag att det jag gjort för min egen skull (cyklat för att bada) ändå slutar med att jag åsidosätter mig för att behaga andra (sitter obekvämt i bastun utan att rätta till kroppen och sitter kvar några minuter extra för att slippa rycka i dörren så nära inpå att någon annan gjort det) på fåniga sätt. Snark.

Jag reser på mig och går ut, doppar min nakna kropp i det kyliga havsvattnet och tackar mig själv. För medvetenheten och för tiden jag ger.

0321

På bryggan är det frost under mina fötter. Solen skiner på min hud men fötterna vill gå i tusen bitar av det kyliga havsvattnet. Men vet ni vad? Det är ändå som det lenaste plåster för själen. Att tvinga andetaget till lugn och sedan linda in kroppen i en handduk och värma sig i den tysta bastun. Just nu läser min bokklubb Antiken och den har jag med mig in i bastun, den passar perfekt att läsa i värmen och med havet som utsikt.

0323

Jag trodde nog aldrig att jag skulle uppskatta kyla på det här sättet, men att cykla ut till havet och kallbada är ett magiskt avbrott under dagen.

Det är framförallt något jag gör för mig.

4 kommentarer

Vinterhalvåret är ändå lite som livets käftsmäll?

Jag är jagad av försäljare hos Tre som jag undviker genom att klicka telefonsamtalen, får huvudvärk när jag dricker bubbel, drömmer att han vill göra slut, sitter på huk klockan 03 och torkar hundkräks från golvet, väntar 40 minuter i telefonkö för att mötas av ”tyvärr, det kan jag inte hjälpa dig med” när jag vill avbeställa en redan försenad onlineorder.

Men jag öppnar också två adventskalendrar med hudvård varje morgon, kollar på julkalendern ihop med min kille, kryper ner under mitt tyngdtäcke för en nap minst en gång om dagen, yogar med guruglama och gråter av skratt till ursäkta.

0249

Jag har bara lite svårt att hålla ihop humöret just nu.

Så jag köper årsprenumeration till en ny meditationsapp för min friskvårdspeng, kånkar hem mat i en dramaten, klär julgranen med loppisfynd, lagar svamprisotto, spelar mobilspel samtidigt som jag ser serie, äter polly till frukost och går i pyjamas hela dagen.

Inga kommentarer

en veckostart som inte skaver

Det här har verkligen varit en knäpp dag, på ett bra sätt. En bra måndag? Ja, det händer inte varje vecka i det här lilla livet i alla fall. Men kanske gjorde min 10-timmassömn i fredags att jag låg steget före, eller alla naps på soffan under lördagen. Jag hade absolut en helg som inte gick i många knop, men den här måndagen har varit en bra kontrast.

Jag var utanför dörren tidigt idag. Halv sex på morgonen. Det blev en vit puffig rök av mina andetag i morgonkylan. Lämnade Otto hos hans dagmatte, promenerade till bussen. Jag glömde min bok hemma så i busskuren stod jag och lyssnade på snarkandet från mannen i reflexjacka som somnat i väntan på sin morgonbuss. Två hållplatser bort är det min tur att gå av. Höstkyligt och mörkt.

0137

Den här veckan testar jag att åka till jobbet i träningskläder för att få ett pass avklarat innan jag ställer mig vid mina datorer. Jag lyssnade på Billgren Wood medan jag gick på löpbandet, stretchade i jobbets nya yogarum till total tystnad.

Sen hade jag en arbetsdag som från start till slut var rolig. Lagom utmanande och klurig, men fortfarande så pass att det hela tiden var peppande och kul. Det är en ynnest med sådana arbetsdagar. Precis innan jag tog på mig jackan för att promenera till bussen ringde min ena chef. ”Nu på onsdag övergår ju din provanställning till tillsvidare, det är inga konstigheter”. Pjuh, jag andades ut. Så här i Covid-tider vågar man ju inte hoppas för mycket på någonting. Men nu har jag alltså gjort mitt första halvår på mitt nya jobb!

0138

På vägen hem funderade jag på om jag skulle poppa en flaska bubbel bara för att få känna smaken av firande. När jag kom innanför dörren blandade jag istället ihop en granola och bakade en äppelpaj. Fortfarande med samma sköna känsla i magen som imorse.

Igår tvättade jag mitt vintertäcke, nu känns hela sängen som ett enda stort och fluffigt moln. Jag ska krypa ner mellan de blekrosa sängkläderna och lyssna på ljudbok innan måndag blir tisdag.

Så, tack för den här dagen i det lilla livet.

1 kommentar

Livet är precis som vanligt men inte alls som det brukar

Det är så mycket jag vill berätta. Men vart börjar man? När man tagit examen, fått jobbet man trånat efter under alla studieår och blivit pangkär? Vi börjar här bara.

0095

Hela våren låg jag i min säng och åt nötkräm, skrev uppsats och läste forskning och papers om etik och teknik. Att skriva C-uppsats var både jobbigt och roligt i en salig blandning, och så svepte Covid-19 över världen och allt blev ännu mer märkligt. Som för alla andra, inget var normalt men livet skulle ändå fortsätta. Jag är så tacksam för att jag fick skriva uppsats med min vän Mirella, hon är guld värd och vi både grät och skrattade oss igenom det där arbetet. Vi blev godkända i första omgången, andades ut och kraschade nog lite. Nu då?

Redan tidigt under 2020 började jag leta jobb inför examen. Ungefär i samma veva som Covid hände fick jag ett nytt jobb, sa upp mig från mitt gamla och började jobba halvtid parallellt med uppsatsskrivandet. Under sommaren var det där jag var, på kontoret i Lund. På eftermiddagarna låg jag på en filt i parken eller i en solstol på stranden. Jag vill berätta allt om det där, att gå från universitetsstudier till så gott som mitt drömjobb. Om livet nu.

0109

Kärleken nämnde jag i han har en perfekt tärningsfyra av födelsemärken på sin arm.
– du? jag älskar dig
– jag älskar dig också

Livet är precis som vanligt men inte alls som det brukar.
Samma som alltid men helt nytt.

2 kommentarer

Det har gått 23 dagar

Jag går förbi tomma byggställningar och butiker som stänger för dagen, människor som fikar ute trots att temperaturen nästan är 0 och klockan sent på kvällen. Människor som promenerar hand i hand eller kanske leder en cykel bredvid sig.

Jag går förbi med gråten i halsen och hela livet på paus, men där ute fortsätter allt precis som om inget hänt.

Jag ringer bara för att höra honom säga det högt. Att han inte ångrar sig, att det här känns rätt för honom hur fel det än känns för mig. Jag vet att det är destruktivt men tänker att det kanske gör det lättare att förstå om jag får höra det sägas rakt ut, att han inte längre är kär och att han inte tror på oss. Men det blir inte lättare, jag gråter i varje steg jag tar resten av samtalet.

Jag hör honom prata om fina minnen av oss och går om möjligt sönder i ännu fler bitar.

3267

Idag har det gått 23 dagar och jag vaknar upp i gråt. Klockan är bara 03-någonting och svullnaden på mina ögon har inte lagt sig från kvällen innan. Jag stryker föreläsningen i min kalender, tänker jag tar det sen och försöker tänka på något annat än hur ont det här gör.

Efter 23 dagar har chocken lagt sig och det är bara sorg och hopplöshet kvar. Som att sörja att någon dött trots att han fortfarande lever. Att försöka vänja sig vid att det inte är han som får samtalet om VG på tentan, att det inte är han som längre tröstar och ger en kram. Att det inte är han som jag går med på bio, vaknar upp bredvid eller äter middagar med. Han lever fortfarande, men bara inte med mig.

Och under tiden allt där ute fortsätter som om inget hänt hör jag honom säga

”ja, det här känns rätt”.

11 kommentarer

Dagbok i en evighetslång tystnad

Jag har Google Kalender uppe som första flik i webbläsaren. Alltid. Färglägger föreläsningar i eukalyptus och avsätter pluggtimmar i salvia. Personligt i flamingo, viktigt i tomat. Varje morgon ser jag över dagens agenda, trots att det också är det sista jag gör innan jag lägger mig.

”Var tar dina inlägg vägen?” glider in bland notiserna på skärmen. ”Det var längesedan du skrev något nu” som öppningsfras på samtalet. Vill direkt säga att jag är här, men gör det inte. Tänker att det får bli en annan gång.

Nu.

3294

Var inte oroliga för att något hänt. Det är bara livet. Som händer alltså.

Jag springer på föreläsningar och köper chokladbollar i cafeterian. Lyckas paxa en soffa på sexan och bläddrar bland sidor i kursböcker. Att byta sex veckors sommarlov mot termin tre kräver omställning. Nya rutiner som jag fortfarande formar och spikar en efter en. Om tre veckor har jag terminens första tenta, innan den både en tur till Stockholm och hem till Oskarshamn.

Och jag mår bra. Väldigt bra.

Lovar att skriva snart igen. Puss.

3 kommentarer

Jag skulle dra ner på tempot och sedan gick det tio dagar

3316

Jag sover sämre nu. Vaknar minst en gång om natten och undrar vart jag är. Är varm och klibbig på kroppen men kan andas ut, jag är hemma.

Det är nog stresspåslag och oro som gör att jag drömmer att Otto springer bort i skogen eller jagas av krokodiler. Det är nog skolstart och höstens början och Ottos alla veterinärbesök som gör att jag tänker en extra gång på om jag släckte taklampan och stängde av spisen innan jag gick hemifrån. Om jag verkligen drog ut sladden till plattången eller kanske lämnade dörren olåst.

Jag skrev om att dra ner tempot och sedan försvann tio dagar. I mig hände aldrig vecka 39.

3319

Det är söndag och jag vaknar alldeles för tidigt och kan inte somna om. Morgonsolen sipprar inte in genom persiennerna än och när jag går ut på promenad en timme senare sover Malmö fortfarande utanför min dörr. Alldeles för tidigt, alltså.

Jag rör ihop en granola som rostas i ugnen medan jag äter frukost i soffan.

3320

3321

Vi gjorde hummus i lördags. Promenerade hem med loppisfynd i påsar och en baguette under armen. ”Jag känner mig så fransk så!” sa han och log. Baguetten och hummus blev vår sena lunch den dagen. Hummusen blir pålägg på mina rostmackor den här tidiga söndagsmorgonen.

Och en smoothie på mango, hallon och banan.

Icke att förglömma.

3322

När en hel vecka passerat utan att fastna är en extra god frukost mitt bästa knep för att hitta tillbaka. För att vakna upp ur den där evighetslånga dvalan jag hamnar i mellan PMS-cykler och stresspåslag.

En sked smoothie och ett stycke pervasive information architecture. En tugga rostmacka och en sida kurslitteratur till. Om igen och om igen.

3323

Jag viker tvätt, somnar på soffan, fotograferar till kamerabatteriet tar slut. Ser bara ett avsnitt till och tänker att jag tar tag i den här dagen om en stund.

Ibland blir det så,

och det är okej.

6 kommentarer

Tisdagsdagbok, 11 september

Det är fredag. Jag cyklar till universitetet för att diskutera informationsarkitektur med tre klasskamrater. När jag cyklar hem blir tröjan prickig av duggregnet. Johan och jag äter tacos till middag och diskuterar vinster i välfärden innan jag somnar på soffan.

Det är lördag. Jag har ont i halsen och en klump i magen. En dag kvar.

Det är söndag när jag vaknar med gråten i halsen. Med känslan av att hur det än går så går det åt helvete. Jag får inget vettigt gjort på hela dagen. Skriver och suddar ut, börjar om och raderar igen. Valvakan är på i bakgrunden hela dagen. Vi följer röstresultatet från första till sista distriktet. I ett val där alla är vinnare är också alla förlorare.

3293

Det är måndag och jag känner mig tom. Som att luften helt gått ur mig. Jag har feber och täppt näsa men jag känner mig mest ur balans i bröstkorgen. När jag får frågan om hur jag mår svarar jag ”skit”, i dubbel bemärkelse. En vän skriver att hon blivit kallad ” jävla invandrare” under sin arbetsdag, att personen ”lagt sin röst på SD för att jag ska ut ur landet”. Jag känner mig om möjligt ännu mer tom.

Idag är det tisdag och jag vaknar tidigt, trots att jag tänkt ta sovmorgon. Det ska regna hela dagen och det är dags att gå vidare. Att resa sig, räta på ryggen och fortsätta. Det värker i hela min kropp av tanken att uppemot 18% av befolkningen röstat MOT jämlikhet, mot människors lika värde och rättigheter. Men jag blir också längre av tanken att över 80% röstat annorlunda. Vi är fortfarande i stor majoritet.

När det känns tungt, kom ihåg att allt kommer att bli bra.

8 kommentarer

Sensommardagbok, 31 augusti

3248

Jag lämnar Otto hos veterinären för sitt tandläkarbesök, håller upp hissdörren till grannen på våning 4. Nickar tack till kassörskan i mataffären och sicksackar mellan människorna som väntar på 3:ans buss vid Drottningtorget. När vi promenerar hem vinglar han till, stannar när han känner regnet träffa pälsen. Han somnar i min famn och sedan myser vi hela kvällen. Att sövas är jobbigt och han har nog inte riktigt förstått vad som hänt.

Jag är inne på sjunde säsongen av Bones och äter kakor till middag. Beställer kurslitteratur och missar Kajfesten.

Jag går på kullerstensgator jag kallar mina. Borta kändes hemma så snabbt. ”Det kommer komma stunder då du vill hem” fick jag höra när jag flyttade hit, men inte en enda gång har jag känt så. Inte en enda gång har jag gråtit över beslutet att flytta, inte en enda gång har jag sagt ”nu skiter jag i det här” och packat min väska.

Malmö kändes direkt som min stad och när jag går där på kullerstensgatorna jag kallar mina känner jag det i hela kroppen.

Det är här jag ska vara.

4 kommentarer