Q&A: om graviditet och bebis

Inlägget innehåller reklamlänkar.

0041

Vad är det för klänning?
Plagget som synts mest på sistone är en kjol från HM ↑ Svart, enkel pennkjol från MAMA-avdelningen. Dock ser den inte ut att finnas online längre, men HÄR och HÄR finns två andra men liknande varianter.

Svart, enkel pennkjol har för övrigt varit min räddning så många dagar. När min favorit legat i tvättkorgen har jag många gånger istället kört svart, tight klänning som substitut. Rekommenderar. Matchar alltid med sneakers och oversizeskjorta eller kofta. Kanske min finaste gravidstil hittills.

Vilken vecka är du i nu?
I skrivande stund är jag mitt i vecka 23! Det vill säga: 22 avklarade veckor + 5 dagar.

Har ni tagit reda på könet? Är det en flicka eller pojke?
Ja, vi fick veta kön på rutinultraljudet som görs när halva graviditeten gått. Vi var alldeles för nyfikna för att inte få veta då, även om jag gick och funderade i veckor på om vi skulle ta reda på kön eller inte. För mig kändes det så.. dubbelt?

Jag ville veta för att det kändes som ytterligare en pusselbit i att förstå vad som händer i min kropp, samtidigt som kön är så oviktigt för vem bebisen blir. Så jag bollade det där tusen vändor i min skalle, luftade det med min kille gång på gång och sen landade vi ändå i att vår nyfikenhet var för stark för att låta bli. Så vi vet könet på fripassageraren i min mage, men ~vem~ bebisen är återstår att se!

0460

Ungefär hur långt in i relationen började ni prata om barn?
Jag och min kille började prata om barn tidigt, det föll sig ganska naturligt eftersom han har två sedan tidigare och jag gärna ville ha minst ett. För mig var det liksom viktigt att veta tidigt vart han stod i frågan. Kanske ville han inte ha fler alls? För mig hade det eventuellt kunnat vara en deal breaker.

När vi hade varit ihop ett år började vi prata om det mer på riktigt, om vi skulle försöka och när det tidsmässigt hade passat. Kort därefter bestämde vi att vi testar direkt, man vet ju ändå aldrig hur lång tid det tar efter att man slutar med preventivmedel. Eller om det ens går alls. Jag har aldrig varit gravid tidigare + fyller 30 i år, så ju tidigare desto bättre för den biologiska klockan, tänkte jag.

Hur såg resan till graviditeten ut, var den planerad eller ”hände” det bara?
Det var i allra högsta grad planerat (hehe), jag ville inte lämna något åt slumpen. Så när vi bestämt oss för att försöka slutade jag med mina p-piller, trappade ut mina antidepressiva och började tracka min ägglossning. Vi hade tur, jag hann få min mens två gånger (och blev besviken båda gångerna, absolut dåligt tålamod) men sedan plussade jag! En ynnest att det gick så fort.

Vad sa barnen när ni berättade?
Båda jublade, kramade magen och försökte lyssna om de hörde något där inifrån. Lillbarnet sa att han hörde ärtan snarka :-)

0043

Har ni bestämt namn?
Ja, och nej! Jag har sedan alltid haft en lista i telefonen på namn jag gillat. När namn till ärtan kom på tal började vi med att gå igenom min lista, så fick min kille betygsätta från 0-3. Noll för de han inte alls gillade och 3 för de som var toppnamn även för honom. Sedan dess har vi lagt till, tagit bort, funderat igen osv. Nu har vi ett fullständigt namn som vi tror att det blir, med både tilltalsnamn och mellannamn.

Vad det blir vill jag dock hålla på lite till.

Namn som ni haft på listan men som det alltså inte blir?
Min kille gav 0 eller 1 på bland annat följande namn från min lista:
→ Sally
→ Ilse
→ Vera
→ Stellan
→ Tage
→ Eije

Dessa sex är dock fortfarande några utav mina favoriter, så kom igen, norpa till era ungar så namnen får leva vidare!!

1 kommentar

Från plusset på stickan till nu

Tack, tack, tack <3 Så glad att jag äntligen kunde dela min hemlis med er. Det har helt ärligt varit ganska omtumlande efter att jag berättade om ärtan i magen. Men någonstans mitt i det här sjuka behöver jag ju börja, det förstår jag.

Så vi börjar här.

0026

För vi har vi ju det här med alla veckor fram till nu. I skrivande stund är jag mitt i vecka 21. Det betyder att halva graviditeten redan passerat. Hittills har tiden hit varit både fin och väldigt tuff. Mest tuff, om jag ska vara helt ärlig. Och det vill jag ju.

Så. I slutet av november 2021 fick jag mitt plus på den där stickan. Den dagen träffade jag en vän på en uteservering, beställde in lemonad ~för jag vet inte riktigt än~ och tog bussen hem tidigt. När jag gjorde mig redo för att gå och lägga mig sa jag till min kille att jag kanske skulle ta ett test ändå, trots att det var kväll. Jag skulle ju trots allt ha AW med mitt jobb dagen efter och ville hemskt gärna veta om jag kunde dricka vin eller inte. Hehe. Så jag kissade på stickan, såg ett svagt streck i rutan för graviditet och skrattskrek på min kille att komma och titta.

En kompis lärde mig att ”ett svagt streck ändå är ett streck” så det blev inget vin för mig på den där AWn :)))

Ganska direkt, där i vecka 5-6, började jag märka små förändringar i kroppen. Jag fick finnar längs käkarna, hade molande ”mensvärk” trots att mensen ju aldrig kom och jag låg vaken flera timmar mitt på nätterna för att det var totalt omöjligt att somna om om jag råkat vakna. Vi berättade för våra familjer första veckan. Jag läste i kommentarsfältet hos Asabea att ”man väntar ett barn och inte ett missfall” och det träffade mig, därför kände jag aldrig att jag behövde vänta till en specifik vecka innan familj och vänner fick veta.

Jag började jobba hemifrån igen, köpte mina första gravidtights, gjorde ett tidigt ultraljud och såg ett pyttelitet hjärta slå där inne. Sen åkte jag på en släng covid efter nyår. Det matchade perfekt med mina värsta veckor av illamående.

Jag kräktes och kräktes och kräktes. Mådde icke toppen, så att säga.

0099

Runt vecka 12 avtog mitt illamående, men då hade jag redan fått smaka på foglossning. Jag gjorde en tidig glukosbelastning (pga diabetes i släkten), fick veta att bebisen har Rh+ blodgrupp medan jag har Rh- och barnmorskan råkade säga ”hon” till bebisen när vi pratade om kommande sprutor på grund av blodgruppsskillnaden. Jag ringde min kille och sa tror du att hon VET, eller råkade hon bara säga något? och vi spekulerade hejvilt.

Jag gick en programmeringskurs på jobbet under tre dagar (på distans) och kunde koncentrera mig ca. noll sekunder på något annat än bebisen.

I slutet av januari gjorde jag KUB, det kombinerade ultraljudet med blodprov. Det som på första ultraljudet bara var en liten klump såg nu mer ut som en människoliknande grej, med huvudform och ryggrad. Allt såg fint ut.

Jag grät där på britsen.

Jag gick in i vecka 15 och trimester två, åkte till Österlen med mitt tjejgäng, kombinerade hemmajobb med kontorsdagar och var i stadiet fett eller bebis ganska många veckor. Mest av allt försökte jag bara greppa att jag hade en bebis i magen. Och att jag nog inte skulle räkna med att kunna gå fler långpromenader med foglossningen som eskalerade i raketfart.

Zzz Zzz.

0031

Och vips så är jag i vecka 21, har halva graviditeten avklarad, jobbar numera hemma 2 dagar/veckan (och resterande på kontoret) och känner ärtan i magen varje dag. Som små buffar där inifrån. Häromdagen kickade bebisen både utåt och mot min urinblåsa samtidigt. Kanonskönt.

Efter rutinultraljudet kändes det som att graviditeten blev på riktigt.

Jag har fixat ordning i ärtans garderob, gjort en inköpslista på IKEA med möbler vi behöver och har en stående bevakning på vagnen vi tänker att bebis ska få åka. Räknar ner veckorna jag har kvar att jobba och drömmer om en sommar där jag sitter supergravid i en solstol i trädgården och göra absolut ingenting. Dag ut och dag in.

Nu har halva tiden gått, och snart sitter jag där.

Supergravid i en solstol och väntar på min bebis.

1 kommentar

JAG ÄR GRAVID

Okej så.. det växer en minimänniska i min mage? Jag ska bli någons mamma? URSÄKTA???

0001

Det är sant men jag fattar det knappt själv än. Trots att jag är 13 veckor in i graviditeten :))) Hittills har det varit en märklig bergochdalbana där jag både skrattat av pirret i magen och gråtit av förtvivlan. Jag har absolut inte kunnat föreställa mig hur det faktiskt känns när kroppen anpassar sig till att förbereda för en växande bebis. Hur lamslagen man kan bli av illamående och yrsel. Men också, hur stressad man kan bli av att inte kunna kontrollera utfallet, hur orolig man kan bli av molande värk från livmodern som växer och det faktum att det är veckor mellan ultraljuden. Men mer om det en annan gång.

Jag ville mest bara titta in, säga hej och berätta om hemlisen jag burit på i, vad som känns som, örti år.

Nu kan jag andas ut och vara lite mer transparent igen, utan att ständigt vara livrädd för att något ska märkas eller synas :)) Och med det sagt: den här bloggen kommer inte bli en bebisblogg från och med nu, men jag kommer absolut skriva om mina upplevelser och tankar i graviditeten. Precis som med allt annat som hänt i livet sedan jag tog plats på www. Vart det leder får vi se.


Och just ja! Bebisen går nu under arbetsnamnet ”Ärtan” och är beräknad i början av augusti.

7 kommentarer