Att våga bli kär och älska någon igen

1. Att komma över någon man älskar är svårt, det har vi gjort klart här.
2. Att våga bli kär och älska någon igen – hur sjutton vågar man det?

0110

Jag trodde aldrig jag skulle våga. Jag var övertygad om att jag skulle vara ensam till den dagen jag dog, att jag aldrig skulle våga släppa in någon på livet igen. Jag dejtade, kysste främmande läppar och la mitt hjärta i någon annans händer i små, små steg. Jag fick tillbaka hjärtat i småbitar igen, mitt lim hade inte hunnit bli slitstarkt nog och hjärtat brast av minsta lilla. Jag lagade och testade försiktigt igen.

Det var först när avslutet var på mitt initiativ som jag förstod att jag äntligen var på rätt väg. Så jag sa tack men nej tack till killar med ett slipat yttre men en tomt inre, till killar med mjuka läppar som aldrig fick det att pirra i bröstkorgen, till han jag tyckte om men där jag var den som tyckte om mest. Det är inte värt att våga ge sitt hjärta till någon som inte förtjänar att få det fullt ut, så jag sa jag måste vara rädd om mitt hjärta och gick.

0087

Sen mötte jag honom. Sebastian, han med en perfekt tärningsfyra av födelsemärken på sin arm. Då var allt så självklart, inga tvivel och ingen oro. Det var ju med honom jag skulle vara, med honom jag skulle våga.

Och då insåg jag det: Att man inte vågar, att det är skitläskigt att ge någon sitt hjärta efter att man fått tillbaka det i småbitar förut, det är meningen att man inte ska våga. För man måste bli sin egen bästa kompis först. Det är meningen att man sen kommer träffa någon där det blir en total omöjlighet att göra något annat än att våga – det går inte att låta bli, dragningskraften är för stor för att man ska kunna stå emot.

Först vågar man inte, men sen vågar man inte att inte våga. För tänk om man missar sin bästa person?

Jag är glad att jag inte vågade, fram till den dagen då jag inte vågade att inte våga. Då jag släppte in honom i mitt liv och gjorde det tydligt både för honom och för mig själv.

Det är med dig jag vill leva.

Inga kommentarer

Älskade pappa

Det finns så mycket jag vill berätta om min pappa, men så knyter sig allt i bröstkorgen.

Jag vill berätta om somrarna på öar i skärgården, om pappa som styrde träbåten och sa åt oss att hålla i oss när de stora vågorna kom. Om hur han satt på en pall på klippan och fnasade färskpotatis, skrapade på det tunna skalet med sin favoritkniv. Hur han gjorde magplask ner i vattnet från stenkanten, om rövarhistorierna han berättade när vi gick på upptäcksfärd på öarna i skärgården. Om rädslan i hans ansikte när det blixtrade och blåste innan vi kom i hamn.

Jag vill berätta om alla sena kvällar och nätter då jag inte kunde somna och istället gjorde honom sällskap i verkstaden i källaren. Han sorterade skruv, lagade någon cykel eller byggde en burkpress till alla tomburkar som inte kunde pantas. Jag räckte honom verktyg, staplade ved till värmepannan och pratade om farfar, politik och orättvisor i samhället. Jag vill berätta om tårarna i hans ögon när han pratade om min farfar, om hur polisen knackade på dörren för att berätta att farfar dött och om hur ledsen pappa alltid varit för att jag aldrig fick träffa farfar i livet.

Jag vill berätta om hans stora personlighet, om hans knäppa humor och märkliga vanor. Men så knyter sig allt i bröstkorgen. För den lilla gubben med det vita håret och gluggen mellan framtänderna, han som sitter där på köksstolen och har tunga silverkedjor runt halsen, han både är min pappa och någon helt annan samtidigt.

Det är vad alzheimers gör med en. Tar ifrån en hela sitt sammanhang, sin egen person och hela ens familj. Bryter ner minnen, litegrann men hela tiden. Det är det som är så smärtsamt.

När den lilla gubben med det vita håret och gluggen mellan framtänderna är ens pappa men ändå inte personen man delar alla de där minnena med.

2 kommentarer

Att komma över någon man älskar

Hur går man vidare när ens bästa person väljer att gå? Någon man är sådär otroligt jäkla galet kär i? Någon man delat allt med? Hur kommer man egentligen över någon man älskar?

Jag önskar att jag hade en magisk lösning på den där vidriga situationen man hamnar i ibland. Jag tror att man måste ta sig igenom det på sitt eget sätt varje gång det händer, ingen gång är den andra lik osv. Men! Jag kan i alla fall dela med mig av mina erfarenheter. Det var exakt vad jag ville ha när jag var hjärtekrossad och deprimerad. Jag sparade Sandras guide över att komma över någon och läste den om och om igen. Nu skapar jag min egen gudie om någon av er skulle behöva spara och läsa om och om igen.

Mitt liv vändes upp och ner i början av januari 2019 och det skrev jag om här: 12345

0045

Jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle börja den processen, att komma över honom. Jag stod handfallen och hade inga verktyg att hantera situationen. När han gjorde slut satt jag i Malmö med en hösttermin som skulle examineras och min familj 35 mil bort. Det hade precis varit jul och vi hade firat nyår ihop, jag önskade ett fint kommande år men han hade redan en månad innan bestämt sig för att göra slut efter nyårsafton. Det visste inte jag då.

Att börja processen att komma över någon man älskar ser såklart olika ut. I flera månader höll min terapeut mig flytande genom att pedagogiskt förklara hur sorghantering går till, om alla olika känslosteg jag skulle genomgå. När chocken lagt sig kom ilskan, sen den djupa sorgen och till sist acceptansen men jag vet inte om jag någonsin kommer landa i förlåtelse. Men jag är också helt okej med det.

1. Försök att inte få panik för att du känner, för allt du känner.
Det känns så in i helv ibland och det kan vara en vidrig känsla, men försök att inte skuldbelägga dig för att du känner. I sorgprocessen kommer du tvivla och älta och i perioder tänka att du hade kunnat göra annorlunda för att det inte skulle behövt bli så här, så snälla skuldbelägg dig inte för att du är ledsen och arg. Vi lämnar dubbelbestraffning här och nu.

2. Gråt ut och kom igen.
Jag grinade så himla mycket under väldigt lång tid. Jag är ganska säker på att jag nu gråtit under alla dygnets timmar, på typ alla tänkbara platser i Malmö. Jag grät i mataffären, i tvättstugan, på bussen, i soprummet och på alla våningsplan i universitetet. Jag tog fasta på ett av Sandras tips och satte ett datum för mig själv, tre månader fram i tiden. Jag tillät mig att vara precis hur jäkla ledsen som helst under de tre månaderna, sen skulle jag ”ta mig i kragen” och ordna livet.

3. Var inte ensam, ha alltid någon nära eller redo ett telefonsamtal bort.
Flytta hem till din familj eller en vän, sov inte ensam. Min storebror och hans sambo ordnade en säng i deras vardagsrum, där bodde jag i tre månader. Det var nästan alltid någon av dem hemma, jag kunde alltid gråta på någons axel eller bara somna med vetskapen att det fanns någon innanför samma dörr. I samma veva som jag blev hjärtekrossad fick jag kontakt med Angela som gick igenom samma sak på sitt håll. Ett helt annat förhållande i en helt annan stad, men våra historier var ändå väldigt lika och vi var så himla ledsna båda två. Vi smsade konstant, pratade i telefon varje dag. Vid varje ångestpåslag var det henne jag ringde, varje tanke bollade jag med henne, varje sms fick hon läsa först. Hitta dina personer att dela din historia med, det är så mycket lättare att inte känna sig ensam i det.

4. Bli din egen bästa vän.
Något som gjorde det lättare för mig att ta vettiga beslut var att tänka på min situation som om jag skulle hjälpa en kompis. Vad hade jag sagt till min bästa vän om hen varit i min situation? Det blev så mycket lättare att inte ringa honom i panik då, att inte gå med på en ofördelaktig bodelning för att situationen var jobbig. Gör dig själv till din egen bästa kompis och ta råden som du själv skulle gett!

5. Bryt ältandet och ställ frågor utifrån dig.
Jag vet inte hur många vändor jag tänkt om jag bara gjort, eller kunde han inte ha osv. För att inte tala om varför vill han inte längre och hur kan han bara ge upp. Sen insåg jag att jag fortfarande alltid utgick från honom? Jag frågade mig själv varför han inte kände, ville, gjorde men tänkte aldrig två gånger på vad JAG kände eller ville just då. Vill man verkligen leva ihop med någon som sårat en och som inte längre vill vara ihop tillbaka, även om man själv är kär? I den första hjärtekrosspaniken var mitt svar ja, men när jag sen funderade ett par gånger på det ångrade jag mig. Jag vill verkligen inte vara ihop med någon som inte vill vara ihop med mig?

6. Ta professionell hjälp, snälla gör det.
Något av det första jag gjorde var att kontakta min husläkare, via henne fick jag både medicinsk hjälp och remiss till en psykolog. Jag fick en tid bara någon vecka senare och min terapeut höll mig sen flytande under det närmsta året. Våga ta hjälp! Det finns personer som jobbar med att hjälpa andra i sorg. De kan sin grej, och ett besök kostar inte mer än 200 kr via din vårdcentral.

7. Skriv en lista på sådant som känns helt okej att göra, om inget känns bra.
Till en början känns inget kul, ingenting. När chocken lagt sig och den djupa sorgen börjar, gör då en lista på sådant du gillar så du kan ta till den när bröstkorgen blir tung. På min lista stod: äta popcorn, lägga ansiktsmask, bada, promenera, åka ringlinjen runt med Starkare på högsta volym. När jag kände att ett ångestpåslag eller en våg av sorg var på väg förberedde jag mig på att rida ut skiten genom att ha något att ta till som jag vet att jag egentligen mår bra av. Höll jag på att få en panikångestattack snörade jag på mig skorna och gick snabbt ut på en promenad, hade jag gråten i halsen tog jag en varm dusch, på kvällarna la jag ansiktsmasker.

8. Träna, jag lovar att det hjälper fastän man inte kan tänka sig något värre först.
Det här var den första uppgiften min terapeut gav mig, gå till gymmet. Till en början gick jag dit och promenerade 30 minuter på löpbandet. Det var nödvändigtvis inte hur mycket träning som var grejen, utan bara att jag tog mig ut och faktiskt gjorde någonting som höjde pulsen.

9. Ta tag i de praktiska delarna av separationen.
Behöver du flytta? Hitta en inneboende? Söka lägenheter eller ordna en flyttbil? När du får små, små strålar av ork och försiktigt pepp kan det vara bra att göra något som långsiktigt löser din situation. Jag kunde så många gånger gå in i ett effektivt mindset och bara maxa problemlösning mellan mina gråtattacker. Jag sammanställde en excelfil med hyresvärdar och deras kontaktuppgifter, satte mig i bostadsköer och mer eller mindre tjatade mig till ett lägenhetsbyte när det var orimligt lång handläggningstid.

10. Klipp alla band, ALLA.
Morgonen efter jag fått reda på att han haft med henne till Öland såg jag honom cyklandes till jobbet. Jag var på väg till universitetet men bara fortsatte gå, när jag kom fram skakade jag i hela kroppen. Där och då avföljde jag honom överallt, raderade vår SMS-konversation och hans nummer. Det här tog ett år för mig. Den lättnaden när jag gjort det var TOTAL. Sudda ut, radera. Jag borde gjort det mycket tidigare. Gör det du med.

11. Utforska djungeln av dejtande precis så lite eller mycket du vill.
Swipa, flörta, hångla. Gör vad tusan du vill. På ett eller annat sätt är jag tacksam för alla dejter jag varit på och de läppar jag kysst sedan honom. Långt ifrån alla dejter var bra, långt ifrån alla kyssar kändes magiska. Det mesta var faktiskt riktigt dåligt. Toppar listan av asgarv gör snubben som tyckte jag skulle ”sälja in mig själv med tre meningar”. Bye Felicia.

12. Och för att citera Sandra: ”His fucking loss. Seriöst.”

0047

Till slut var det självklart att bara acceptera situationen och gå. Konstigt nog blev det så till slut, trots att jag först trodde att jag skulle vara hjärtekrossad för evigt. Ett tag trodde jag på allvar att jag skulle dö av sorgen, men man överlever. Och tillslut står man inte bara ut utan lever fullt ut igen, man har blivit sin egen bästa kompis och man är absolut inte kär i personen som krossade ens hjärta.

Man kanske aldrig förlåter, men då får det vara så. Personer som sårar och krossar hjärtan kan dra åt helv ändå ¯\_(ツ)_/¯

4 kommentarer

han har en perfekt tärningsfyra av födelsemärken på sin arm

0035

– vill inte lämna din famn på hela veckan
– vill inte att du ska lämna den heller

han undrar om jag gillar överraskningar, utan att känna efter svarar jag ja visst, det blir kul. jag vet inte om jag gillar överraskningar längre, det är fortfarande en sådan sak jag lär mig om mig själv. att bli överraskad, ja det kan väl vara kul? eller, kanske bara läskigt?

under vår första timme ihop åker vi båt på kanalen, skålar i bubbel och skrattar åt livet. först höll vi knappt på att komma iväg från bryggan, sedan ville jag aldrig att båtturen skulle ta slut.

– tänker på dig hela tiden

vi snurrar bland hyllsystemen i mataffären. jag har jordgubbar och en flaska bubbel i väskan, vi kompletterar med ost och oliver. solen skiner sitt starkaste och mitt hjärta gör en volt när jag sträcker mig fram för att kyssa honom. lägger ansiktet mot hans hals, ber honom att stanna tiden.

– du har mig helt

jag ler mitt största leende när han kommer gående. vi köper middag och äter på en filt i parken, men det enda jag egentligen vill är att krypa in i hans famn och stanna där. vi går hem och ser på skräckfilm. typiskt bra genre för att krypa nära, krama om hårt när man håller andan av spänning. den natten sover vi sida vid sida.

– kommer aldrig kunna få nog av dig
– du anar inte hur mycket jag ser fram emot livet med dig

han har en perfekt tärningsfyra av födelsemärken på sin arm. en sned sexa, men en perfekt fyra. mina fingrar vandrar mellan födelsemärkena på hans kropp. ett, två, tre, perfektion.

– nu har jag satt ihop nycklarna till dig med mina

7 kommentarer

Att bli sin egen bästa kompis

När det var januari och jag blev ensam spenderade jag timme efter timme i Instagrams DMs, skrivandes med någon som kom att bli en nära vän. Hon var med om ganska exakt samma sak som jag gick igenom. Vi blev lämnade av de vi älskade mest efter fem år tillsammans. Vi satt i samma båt, hon och jag. Vi grät ihop, skrattade ihop, sörjde på varsitt håll men ändå tillsammans.

Någonstans mitt i allt det där sa vi: vi måste bli vår egen bästa kompis nu.

0100

Jag insåg aldrig hur uppsnärjd jag var i vi:et. Hur viktigt ett gemensamt liv blivit för mig. Så hur överlever man något som känns omöjligt att genomlida? Man blir sin egen bästa kompis.

För mig har det varit skitsvårt. Det är skitsvårt. Jag har nog aldrig varit min egen bästa kompis. Jag har ofta satt andra människors välmående framför mitt eget och gång på gång tappat bort mig själv bland känslor, tankar och allt som händer i andras liv. När vi:et helt plötsligt inte fanns mer stod jag handlingsförlamad. Det tog månader innan jag slutade inkludera honom i mina middagsplaner, jag tänkte ”kanske halloumistroganoff, det gillar han ju” när jag stod i mataffären och det tog många månader innan jag slutade scanna av min omgivning efter hans nacke på bussen, på torget, bland äpplen och knäckebröd i mataffären.

0099

Att bli sin egen bästa kompis är läskigt. Skitläskigt. Men också skitviktigt. Jag vill aldrig mer vara känslomässigt beroende av någon som jag var av honom. Jag vill bli kär och dela livet med någon igen, men jag vill aldrig mer att någon blir mitt liv. Att jag:et helt och hållet byts ut mot vi:et.

Där står jag nu. Försöker bli min egen bästa kompis.

0097

När sommaren precis hade börjat träffade jag någon som fick mig att återfå lusten till att bada. Jag älskade vattnet som liten. I tonåren tog kroppshatet över. Badlusten tar jag med mig från tiden med honom, även om hans liv aldrig flätades samman med mitt.

Igårkväll cyklade jag ut till djuphavsbadet. Själv. Hoppade i och simmade en stund, sedan satte jag mig på bryggan och läste en bok. Bara jag. För att jag ville det. Jag älskar kusten, klippor och havet som inte har något slut. Och i de stunderna blir jag både stolt och glad. För trots att jag ännu inte är framme är jag på väg.

Och snart, då är jag nog ändå min egen bästa kompis.

9 kommentarer

Släpper du mig nu så går jag

Det är lördag och vi ses i lägenheten för att fortsätta dela upp det som var vårt. Det har gått en månad, precis på dagen, och jag plingar på dörren som om mitt namn inte längre skulle stå på brevlådan. Det gör det, men ändå känns det inte som att komma hem. För hemma var med honom och med honom får jag inte längre vara.

Det är lördag och vi ses för att jag bett om det. Om att få höra honom berätta, om att få svar på de frågetecken som fortfarande gör att jag vaknar varje natt.

Han gjorde slut med mig för en månad sedan. Nu behöver jag känslomässigt göra slut med honom också.

IMG_4317
902
1444
1865
802
800
2481
2479

Vi pratar i timmar och jag ser honom. Personen jag blev kär i, som jag delat livet med i så många stunder och år. Han som jag skrattat mitt bästa med och som varit min allra största kärlek och min bästa vän i nästan fem år.

För mig är vi så mycket bättre än det här. För mig är det så svårt att ge upp vår kärlek när den varit det finaste med de senaste fem åren. Men det är omöjligt att fixa ett oss själv.

Det sista jag vill är att göra känslomässigt slut med honom, men jag blir tvungen till det nu. Jag kommer nog alltid hoppas, alltid tro på oss. Någonstans där i mig kommer jag nog alltid känna att vi aldrig blev helt klara, att det tog slut för tidigt.

Men han släppte mig och nu måste jag gå.

6 kommentarer

Det har gått 23 dagar

Jag går förbi tomma byggställningar och butiker som stänger för dagen, människor som fikar ute trots att temperaturen nästan är 0 och klockan sent på kvällen. Människor som promenerar hand i hand eller kanske leder en cykel bredvid sig.

Jag går förbi med gråten i halsen och hela livet på paus, men där ute fortsätter allt precis som om inget hänt.

Jag ringer bara för att höra honom säga det högt. Att han inte ångrar sig, att det här känns rätt för honom hur fel det än känns för mig. Jag vet att det är destruktivt men tänker att det kanske gör det lättare att förstå om jag får höra det sägas rakt ut, att han inte längre är kär och att han inte tror på oss. Men det blir inte lättare, jag gråter i varje steg jag tar resten av samtalet.

Jag hör honom prata om fina minnen av oss och går om möjligt sönder i ännu fler bitar.

3267

Idag har det gått 23 dagar och jag vaknar upp i gråt. Klockan är bara 03-någonting och svullnaden på mina ögon har inte lagt sig från kvällen innan. Jag stryker föreläsningen i min kalender, tänker jag tar det sen och försöker tänka på något annat än hur ont det här gör.

Efter 23 dagar har chocken lagt sig och det är bara sorg och hopplöshet kvar. Som att sörja att någon dött trots att han fortfarande lever. Att försöka vänja sig vid att det inte är han som får samtalet om VG på tentan, att det inte är han som längre tröstar och ger en kram. Att det inte är han som jag går med på bio, vaknar upp bredvid eller äter middagar med. Han lever fortfarande, men bara inte med mig.

Och under tiden allt där ute fortsätter som om inget hänt hör jag honom säga

”ja, det här känns rätt”.

11 kommentarer

”jag vill göra slut” och sedan var det inget mer vi

Jag vaknar men hör inga fotsteg i lägenheten. Det har hunnit bli mörkt och jag har ingen aning om min vila blivit trettio minuter eller tre timmar lång. Jag ringer honom och frågar vart han är. ”Jag är på väg” medan vinden viner i bakgrunden.

”Kan vi prata?” är det första han säger när han kommit innanför dörren. En iskall känsla i bröstkorgen.

”Jag vill göra slut”.

På en millisekund förändras allt.

1568

3100

Nu finns det inget mer vi.

Natten till den där onsdagen för snart tre veckor sedan blev min sista bredvid honom. Kyssen till middagen kvällen innan blev sista gången mina läppar vidrörde hans. Och jag hade ingen aning då. Om jag hade haft minsta känsla för att det skulle bli vårt sista hade jag hållit kvar vid de ögonblicken. Sparat dem som extra starka minnen. Memorerat in i minsta detalj. Men jag hade ingen aning. Och nu blev det vårt sista allt utan att jag visste.

I snart tre veckor har jag vaknat med sorg i bröstkorgen.

För jag får inte längre dela mina dagar med min bästa person.

24 kommentarer

Rösta för kärlek och inte för hat

I tisdags gick jag ut med mitt röstkort i handen. Letade upp min närmsta vallokal och plockade de sedlar som kändes rätt i hjärtat. Slickade igen kuverten och förtidsröstade inför mitt viktigaste val hittills.

Nu är det exakt en vecka kvar till valdagen.

Jag har funderat över det här inlägget i flera dagar, vad det egentligen är jag vill säga. Sedan möts jag av den här artikeln hos Nyheterna i Oskarshamn, min hemort. En lokal SD-kandidat har delat uppenbart rasistiska bilder och hyllat Hitler på sina sociala medier. Nyheterna skriver: ”En annan bild som Per Olsson spridit i sociala medier föreställer Anne Frank med texten ”Coolest jew in the shower room””.

Nu vet jag exakt vad det är jag vill säga.

2353

2352

Jag vill inte leva i den framtid Sverigedemokraterna vill skapa. Jag vill aldrig vara en del av det samhälle de vill bygga upp efter så många år av vår kamp för jämställdhet, välfärd och miljöfrågor. Aldrig stå på samma sida, aldrig spela i samma lag.

Jag ska förklara varför.

Jag är född i Sverige, av två föräldrar som också är födda i Sverige av egna mor- och farföräldrar som också är födda i Sverige. Jag är vit och blåögd och har privilegier som jag inte alltid själv ser att jag har. Jag har bara haft tur att födas här. Bara haft tur att ha haft två närvarande föräldrar som arbetat hårt för att jag och mina bröder skulle ha möjlighet att växa upp i en trygg tillvaro. Jag har aldrig behövt oroa mig för tak över huvudet, aldrig behövt gå hungrig till skolan eller använda förra årets trasiga kängor för att det inte funnits utrymme för nya kläder när hösten närmat sig.

Jag har fått så mycket serverat i mitt liv, utan att egentligen ha gjort något för det. Så ser inte tillvaron ut för alla. Inte för alla i Sverige och inte för alla utanför Sveriges gränser. Det vore världsfrånvänt av mig att inte använda min röst för att försöka förbättra tillvaron för fler. Jag har möjlighet att göra min röst hörd, och då vill jag också göra nytta för fler samtidigt.

Därför röstar jag rött.

För att fler ska få leva bra. För att fler ska få tillgång till det skyddsnät vi byggt upp i Sverige, för att fler ska få möjlighet till en uppväxt utan oro. Jag röstar för en stark välfärd, för ett rättvist och jämställt samhälle som accepterar olikheter men aldrig normaliserar rasism. Jag tror att höga skatter gör oss gott, att pengarna vi inte får direkt i plånboken går till kollektiva förbättringar på områden där det behövs.

Jag röstar rött för att jag är övertygad om att det är det bästa alternativet för att fler ska få ett tryggt liv.

Jag röstar rött för att jag inte bara röstar för min egen skull. Jag röstar rött för att det är den framtid jag vill leva i. Den framtid jag hoppas att fler får leva i, i många år framöver.

Men jag röstar också rött för att jag definitivt inte spelar i samma lag som Per Olsson i artikeln, eller någon annan av hans partivänner i SD. Jag röstar rött för att det är det bästa alternativet mot Sverigedemokraterna. Det bästa alternativet mot ett rasistiskt och instängt samhälle grundat på och format av hat. För Per är inte bara ”en idiot” som ”råkat göra fel”. Per är resultatet av den grupp människor som vill normalisera rasism men som polerat ytan med slips och välformulerade tal om Sveriges trygga framtid. Ytan håller sig någorlunda (nåja..) intakt i partitoppen men krackelerar bland kandidaturer och väljare. Rasistiska utspel har aldrig varit ett icke-problem eller engångshändelser, det är resultatet av partiets hatiska grogrund och ursprung.

Så nu ber jag dig: dra ditt strå till stacken och gör din röst hörd inför valet den 9 september. Se utanför dina privilegier, välj något som känns rätt i hjärtat men som du också tror kan göra skillnad på riktigt. För fler än dig själv.

Jag röstar rött för att jag röstar med och för kärlek.

8 kommentarer

Första morgonen på Öland

Öland

En högtalarröst pratar om signalfel redan innan vi nått perrongen. Vi blir tio minuter sena från stationen. Hamnar bredvid en kvinna som på knagglig engelska frågar om Otto och ler stort. Petar på honom genom nätet på hans bur.

Jag sitter med benen i kors i tre timmar. Lirkar ut en skjorta ur min väska efter halva resan.

Tuggar i mig ett helt rör med mentos.

I flera veckor har jag längtat efter den här tågresan. De tre timmarna som tar oss till den småländska kusten. Vi åker brons sex kilometer över till Öland och rullar mellan åkrar och alvar hela vägen till den gula villan med hallonbuskar runt husknuten. Det luktar gödsel så fort jag öppnar bildörren.

”Mmmm, doften av kobajs” skrattar jag.

Öland

När jag vaknar är det ljust i hela rummet.

Jag hör Johan och Maria utanför sovrumsfönstret. Tar mig upp och ut men ser knappt något med mina nyvakna ögon. Sicksackar mig fram mellan prästkragar. Maria har sått rosa vallmo i trädgården och nu står de båda och rensar ogräs i rabatten.

En kikare i ena handen och en vissen tulpan i den andra.

Första morgonen på Öland.

8 kommentarer