För prick en vecka sedan tog vårterminen på universitetet officiellt slut.
Kan inte förstå att det redan gått ett år. Men det har det.
I augusti 2017 flyttade jag till Malmö för att börja plugga. Någon månad tidigare fick jag antagningsbeskedet som sa att jag hade en plats på programmet jag sökt och hoppats på, och på bara ett par veckor fick jag ställa om mina framtidsplaner. Istället för att avsluta min semester och gå tillbaka till kontoret packade jag en resväska och flyttade till en helt ny stad för att börja på universitetet.
Det blev min revansch efter att ha blivit utmattad
Det senaste året har utan tvekan varit ett av mina mest lärorika. Inte bara för det uppenbara, att jag studerat och lärt mig nya saker varje dag på universitetet, utan också gällande sådant jag inte hade räknat med innan. Som hur jag fungerar som person och hur min person egentligen är.
Det senaste året har nämligen varit min revansch.
Jag bodde 25 år i en stad som har ungefär lika många invånare som antalet studenter på Malmö Universitet. Jag såg samma husfasader blekna i sin färg genom otaliga säsonger av sommarsol och snårblåst från kusten. Jag promenerade på samma stigar som alltid, sparkade på samma stenar som dagen innan. När min pappa blev sjuk visste jag inte längre hur jag skulle hantera livet. För hur förbereder en sig på att ens förälder tappar minnet? Att ens förälder kommer glömma vem en är? Att personen en är halva av kommer ätas upp inifrån av något som ingen kan bota?
Efter ett år av en konstant känslostorm kraschade jag. Gick in i väggen och blev sjukskriven för utmattning. Vissa dagar sov jag 4 timmar på eftermiddagen, andra dagar var 4 timmar det enda jag var vaken på dygnet. Ibland kunde jag ta en fika på stan eller promenera bland folk, andra gånger stod jag i köket med en kniv i handen utan att förstå hur jag skulle använda den för att skära paprikan framför mig.
Att bryta upp från den vardagen var ett viktigt steg i mitt tillfrisknande, och det här året blev min revansch.
Jag hamnade i en helt ny stad och lärde mig att det som är nytt automatiskt inte är farligt. Att jag inte dör av att vara själv. Att jag klarar mig fint genom promenaderna till och från skolan, att kassörskan i mataffären inte vill mig illa och att taxi taxichauffören inte kommer köra över mig vid övergångsstället.
Jag, som varit rädd och orolig så länge jag kan minnas, klarar mig.
Jag skrev in mig på universitetet för första gången i mitt liv. Gick på min första föreläsning, programmerade mitt första spel och skrev min första tenta. Jag lärde mig nya busslinjer och tidtabeller. Den slingriga vägen till loppisen, vart den soligaste platsen vid kanalen är och vilken väg som är snabbast till skolan. Vart oliverna finns i mataffären och på vilka gator de bästa butikerna ligger.
Jag har lärt mig att jag kan.
Kan skriva tenta i sex timmar trots att jag får skrivkramp, har handsvett och efteråt känner att det aldrig kan ha gått vägen. Kan hålla presentationer och överleva seminarier trots att jag är rädd att tungan ska knyta sig och magen börja bråka och att blixten ska slå ner och att det blir jordbävning. Samtidigt.
Jag har lärt mig att jag kan lära mig nya saker även när hjärnan är utmattad. Att jag är duktig på det jag gör.
Men jag har också lärt mig att jag är utmattad men inte är min utmattning. Jag klarar av att göra helt vanliga saker i en helt vanlig vardag. Ibland är jag så trött att orden hamnar fel och att tankarna snurrar så fort att de går in i varandra tills det bara är en enda stor röra kvar.
Men ibland är jag också en helt vanlig person med ett helt vanligt liv i en helt vanlig stad.
Så det här året, det blev min revansch.