Om det som blev min revansch efter att ha blivit utmattad

Utmattning

För prick en vecka sedan tog vårterminen på universitetet officiellt slut.

Kan inte förstå att det redan gått ett år. Men det har det.

I augusti 2017 flyttade jag till Malmö för att börja plugga. Någon månad tidigare fick jag antagningsbeskedet som sa att jag hade en plats på programmet jag sökt och hoppats på, och på bara ett par veckor fick jag ställa om mina framtidsplaner. Istället för att avsluta min semester och gå tillbaka till kontoret packade jag en resväska och flyttade till en helt ny stad för att börja på universitetet.

Det blev min revansch efter att ha blivit utmattad

2828

Det senaste året har utan tvekan varit ett av mina mest lärorika. Inte bara för det uppenbara, att jag studerat och lärt mig nya saker varje dag på universitetet, utan också gällande sådant jag inte hade räknat med innan. Som hur jag fungerar som person och hur min person egentligen är.

Det senaste året har nämligen varit min revansch.

Jag bodde 25 år i en stad som har ungefär lika många invånare som antalet studenter på Malmö Universitet. Jag såg samma husfasader blekna i sin färg genom otaliga säsonger av sommarsol och snårblåst från kusten. Jag promenerade på samma stigar som alltid, sparkade på samma stenar som dagen innan. När min pappa blev sjuk visste jag inte längre hur jag skulle hantera livet. För hur förbereder en sig på att ens förälder tappar minnet? Att ens förälder kommer glömma vem en är? Att personen en är halva av kommer ätas upp inifrån av något som ingen kan bota?

Efter ett år av en konstant känslostorm kraschade jag. Gick in i väggen och blev sjukskriven för utmattning. Vissa dagar sov jag 4 timmar på eftermiddagen, andra dagar var 4 timmar det enda jag var vaken på dygnet. Ibland kunde jag ta en fika på stan eller promenera bland folk, andra gånger stod jag i köket med en kniv i handen utan att förstå hur jag skulle använda den för att skära paprikan framför mig.

Att bryta upp från den vardagen var ett viktigt steg i mitt tillfrisknande, och det här året blev min revansch.

2829

Jag hamnade i en helt ny stad och lärde mig att det som är nytt automatiskt inte är farligt. Att jag inte dör av att vara själv. Att jag klarar mig fint genom promenaderna till och från skolan, att kassörskan i mataffären inte vill mig illa och att taxi taxichauffören inte kommer köra över mig vid övergångsstället.

Jag, som varit rädd och orolig så länge jag kan minnas, klarar mig.

Jag skrev in mig på universitetet för första gången i mitt liv. Gick på min första föreläsning, programmerade mitt första spel och skrev min första tenta. Jag lärde mig nya busslinjer och tidtabeller. Den slingriga vägen till loppisen, vart den soligaste platsen vid kanalen är och vilken väg som är snabbast till skolan. Vart oliverna finns i mataffären och på vilka gator de bästa butikerna ligger.

Jag har lärt mig att jag kan.

Kan skriva tenta i sex timmar trots att jag får skrivkramp, har handsvett och efteråt känner att det aldrig kan ha gått vägen. Kan hålla presentationer och överleva seminarier trots att jag är rädd att tungan ska knyta sig och magen börja bråka och att blixten ska slå ner och att det blir jordbävning. Samtidigt.

Jag har lärt mig att jag kan lära mig nya saker även när hjärnan är utmattad. Att jag är duktig på det jag gör.

2826

Men jag har också lärt mig att jag är utmattad men inte är min utmattning. Jag klarar av att göra helt vanliga saker i en helt vanlig vardag. Ibland är jag så trött att orden hamnar fel och att tankarna snurrar så fort att de går in i varandra tills det bara är en enda stor röra kvar.

Men ibland är jag också en helt vanlig person med ett helt vanligt liv i en helt vanlig stad.

Så det här året, det blev min revansch.

28 kommentarer

Därför har jag lämnat kalendern tom idag

Allt (eller inget)•  Utmattning

Jag har lämnat kalendern tom för att kunna ta en heldag hemma vid skrivbordet idag. Inte behöva byta om från pyjamas, kunna äta en lång frukost och sen komma igång ordentligt med skrivtid och programmering. Inga bokade möten, inga tider att passa och absolut ingenting mer att förhålla mig till än att göra på den energi som finns. Har sett så mycket fram emot den här dagen. Att förhoppningsvis kunna känna något annat än obotligt trött och orimligt stressad.

Och nu när dagen är här passar det väl ändå rätt bra med en liveblogg? Rakt upp och ner från just precis nu.

Så hej från mig klockan 12:42 den här regniga onsdagen!

2568

När den här bilden togs, för prick en vecka sen, var jag påklädd och redo för att promenera till universitetet för programdag och aw med klassen. Vi lyssnade på hur tidigare informationsarkitekter gjort med sina karriärer efter examen, köpte 25 kronors-dricka på studentpuben och vann biobiljetter i ett IA-quiz. Tackågonatt.

Efter den där onsdagen hade jag fyra dagar med roliga grejer som hände. Johans mamma, syster och en kompis kom ner till vårt Malmö och hälsade på. På torsdagen åt vi italienskt på restaurang, hela fredagen hängde vi i ett soligt Köpenhamn och under lördagen spelade vi boule i eftermiddagssolen. Där emellan satt vi på vår innegård och drack vin till ett par parti Skip-Bo.

Den helgen är en av mina finaste. Johans familj är guld och att göra roliga saker i aprilsolen klättrar snabbt upp på topplistan över livets helger.

2573

Men sen kommer det eviga utmattningsproblemet: att något är roligt innebär inte automatiskt att en orkar. Jag kände aldrig riktigt efter under de där fem dagarna. I måndags släpade jag mig igenom skolkorridorerna ett par timmar innan jag gav upp och gick hem. Somnade på soffan och vaknade tre timmar senare med känslan av att vara obotligt trött och orimligt stressad.

Är det något jag insett efter åren av utmattning är det att aldrig ta ork för givet. Att jag har en jättebra dag idag innebär inte att morgondagen kommer vara likadan. Att orka är ingen garanti för mig längre.

Därför har jag lämnat kalendern tom idag. Gett mig själv en heldag i pyjamas där tanken ändå är att jag ska programmera och skriva, men där jag kan göra det på mina villkor. Jag har ätit en kanongod frukost med bovetegröt och fröknäcke, iklädd pyjamas och lyssnandes till Otto som gnyr i sömnen bredvid mig.

Nu gör jag den här dagen till min.

14 kommentarer

Om att kugga en tenta – och att vara okej med det

Utmattning

För tre veckor sedan skrev jag min första tenta som kommer komma tillbaka med ett U i betyg. Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om just det. Om det här med att vara utmattad och inte orka. Om känslan av livets nederlag och rädslan för att misslyckas.

Om att kugga en tenta – men att också vara okej med det ↓

2360

När jag skulle skriva min absolut första tenta i höstas fick jag från alla håll och kanter höra att det gör inget att kugga! Alla skriver omtenta någon gång, kanske både en och två och tre gånger. Trots det har jag hela tiden haft en rädsla inför just det, att kugga. Att misslyckas. Nederlaget att hamna under gränsen för godkänt. Efter varje tenta jag skrivit sedan dess har jag känt att fan, det här räckte nog inte och varje gång har tentan ändå kommit tillbaka med minst ett G. Tills nu. Men vet ni vad?

Jag känner mig helt okej med det.

För någonstans mitt i allt det här med kurslitteratur som ska läsas, föreläsningar som ska antecknas och tentor som ska skrivas så anade jag att det skulle komma dagar och veckor där jag inte skulle orka. Perioder då min utmattning skulle ta överhand och då allt annat skulle få hamna vid sidan av.

Och nu kom den där tentan. Den som råkade hamna mitt i en period då min energi tagit slut innan klockan nio på morgonen. Då energibanken är tom bara av att jag tagit mig ur sängen och klätt på mig kläder på morgonen.

2355

Jag vet att vi är ett helt gäng här inne som har samma problematik kring stress, utmattning och ångest och som samtidigt försöker få ihop vardagen med studier eller arbetsuppgifter, och till er vill jag bara säga: Det är okej. Det är okej att inte alltid orka, att misslyckas och att inte prestera som en hade önskat. Det är okej. För någonstans där mitt i allt som händer är det en seger att bara ha tagit sig upp på morgonen, att bara tagit sig ut för dagen. Kom ihåg det, okej?

För trots att den första känslan är att det är livets nederlag att kugga en tenta ser jag det annorlunda nu, med facit i hand.

Det är bara en chans till att orka vid ett annat tillfälle.

6 kommentarer

6 saker att göra för att stressa ner när något blir överväldigande

Tips och guider•  Utmattning

Jag nämnde för er lite snabbt i gårdagens liveblogg att jag känt mig genomskinlig och platt på sistone. Jag har haft otaliga stresspåslag och en darrande känsla i bröstkorgen de senaste dagarna. Avskyr den känslan så mycket. För att motverka det här har jag ett par knep, och de tänkte jag att vi kunde kika lite på idag. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon annan där ute som också känner sig genomskinlig. Vad vet jag.

Här kommer i alla fall 6 tips på saker att göra för att stressa ner ↓

978

◇ Rulla ut en yogamatta eller filt, sätt dig i lotus och sträck ut kroppen i kobran. Jag vet att det är svårt att tänka sig att en ska kunna koppla bort tankar och kunna andas djupt utan att stressa ihjäl inombords – och sanningen är att det heller inte går varje gång, men yoga är ändå SÅ skönt för att stressa ner. Jag yogar med Adriene på youtube, både gratis och så himla mysigt.

◇ Koka en kopp te och sätt dig bekvämt i soffan. Kanske inlindad i en filt eller under ett täcke. Att liksom få *omfamnas* brukar göra mig lugnare, även mitt i stresspåslag. Tänk er: en favoritfilm, ett par tänka ljus och ert favoritgodis, en kopp te eller en famn att krama.

1016

◇ Sätt telefonen på ljudlös, vänd skärmen neråt och lämna den där för en stund. Jag har inte haft ljud på telefonen på säkert ett halvår. Jag har dessutom stängt av vibrationen helt, till och med för samtal. I somras insåg jag att plötsliga ljud gör mig superstressad, och att slippa telefonsignalen och vibrationen är så himla skönt. Vill aldrig mer behöva höra den sortens ljud.

◇ Planera tiden väl för sådant som senare kan bli stressmoment. Det här är A och O för mig. För att motverka stress på bästa sätt ser jag till att göra de allra jobbigaste grejerna först, så att de inte ligger kvar och skapar oro både under tiden och när de till slut känns övermäktiga att ta tag i.

1875

◇ Tappa upp ett bad eller snöra på dig dina mest bekväma skor och ge dig ut på en promenad. För att stressa ner tycker jag att både ett varmt bad och en promenad gör susen.

◇ När något ändå känns övermäktigt och du testat att dricka den där nedrans koppen te, att andas i fyrkant och rulla runt i happy baby pose och inget känns som det funkar – försök förlika dig med tanken att det kommer gå över. När stressen äter upp mig inifrån och inget kan få den att backa vet jag att det bara finns en sak kvar. Att stå ut. Kanske gråta en skvätt och sen gå och lägga mig tidigt. För det blir alltid bättre, om inte på ett par timmar så i alla fall på någon dag.

 

Vad brukar du göra för att stressa ner? Har du något bra knep, eller kanske något klokt att tänka på? Dela gärna med dig. Jag vet att det är många här som antingen har haft eller har utmattningskänningar just nu, och att få lite handfasta tips att luta sig mot när något känns överväldigande kan i sig vara lugnande.

Det är ju ändå så viktigt att också stressa ner när kroppen stressat upp.

33 kommentarer

Allt om att studera mitt i eller efter en utmattning

Ni frågar, jag svarar•  Utmattning

Hej hörni! Idag tänker jag att vi ska beröra något jag inte skrivit om på flera månader: det här med utmattning. I synnerhet utmattning i kombination med studier. Ni är ett par som frågat om just det här, och januari är faktiskt mitt halvårssteck. Mitt första halvår i universitetsvärlden och mitt första halvår på 100% med en utmattning i bagaget.

Idag blir det därför ett helt inlägg om allt som har med studier och utmattning att göra. Hur gör en för att få ihop vardagen? Vad gör en om en inte kommer upp ur sängen en morgon? Ska en våga hoppa på en utbildning, trots att en inte vet om en kommer klara det?

Allt om att studera mitt i eller efter en utmattning ↓

1914

I augusti 2016 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom men det är flera månader sedan jag skrev något i kategorin som berörde det här, och jag tänker att det kan vara dags att lyfta ämnet igen. Lite för att jag lämnade kategorin öppen utan att faktiskt förklara hur det blev till slut, men också för att era frågor om studier i kombination med utmattning är så viktiga.

Hur gör en egentligen för att få ihop vardagen med studier mitt i eller efter en utmattning?

För mig var första steget mot ett tillfrisknande att faktiskt våga ta steget att bryta mitt ekorrhjul. Det var just mina tidigare rutiner i vardagen som gjorde mig sjuk. Att jag blockerade hela mitt känsloregister, jobbade alldeles för mycket och lät mitt hjärnkontor vara i full tankeverksamhet konstant för att lösa alla möjliga problem utan att nudda vid min sorg över min pappa. När jag kom tillbaka till mitt jobb efter ett par månaders sjukskrivning slungade jag in mig själv i ekorrhjulet per automatik och när mitt tillfrisknande stannade av insåg jag att jag behövde göra något åt min situation. Igen.

Jag var livrädd när jag skickade in min ansökan till universitetet, men jag kände att det var tvunget att bli min Plan B. Om jag inte blev frisk av att jobba i samma miljö som tidigare behövde jag byta ut den. Och så blev det också till slut. En morgon i augusti fick jag mitt antagningsbesked och ett par veckor senare flyttade jag till Malmö för att bli student.

1597

Men vet ni vad? Det gick bra. Bättre än vad jag trodde och kunde drömma om.

Jag har nu gått igenom hela första terminen och mått bra. Klarat alla moment med minst godkänt, kunnat vara på alla examinationer och till stor del alla föreläsningar. Inte behövt sova mitt på dagarna, inte totaldäckat på dörrmattan efter en dag med socialisering.

Till stor del tror jag att det är universitetsvärldens upplägg som gjort att det fungerat så bra under det här halvåret. Jag har i snitt en föreläsning om dagen och resterande tid är pluggtimmar som jag kan förlägga prick hur och var jag känner för. Om jag är trött en morgon kan jag kompensera med att plugga senare på kvällen, eller så sitter jag en heldag för att kunna vara ledig en annan. För mig har det här fungerat perfekt. Jag ska inte säga att jag alltid gör vad jag borde (självdisciplin är ändå en bristvara i mitt liv, hehe), men univärlden ger mig möjlighet att helt skräddarsy min vardag för att orka på bästa sätt.

För mig har det också varit så himla viktigt att ha varit medveten och okej med att jag inte orkar allt. Om jag inte tar mig ur sängen en morgon får det vara okej så, för jag vet att jag kommer må ännu sämre nästa morgon om jag pressar mig igenom en dag som energibanken egentligen inte har råd med. Jag har inte alltid orkat följa med ut och ta en öl efter en jobbig vecka, inte alltid orkat stanna i skolan för att plugga under eftermiddagen. Och det får vara okej så. Jag orkar inte allt, och för att orka det mest nödvändiga behöver jag sålla bort andra grejer.

1680

För ett år sedan, när jag satt och filade på min Plan B, var jag livrädd över hur framtiden skulle bli. Jag vet att den känslan är central många gånger, rädslan och hopplösheten som infinner sig de där trötta dagarna. Med det här inlägget vill jag mest bara säga att det blev bra till slut, och samtidigt peppa er till att våga chansa. Nu ser inte allas situation ut som min, och alla program på universitetet är inte utformade på samma sätt som det jag läser – men jag vill ändå peppa dig till att våga överväga möjligheten. Kika över dina alternativ, testa något som du tror kan få dig att må bättre. Blir det fel så testar du något annat!

Här är mina 5 tips för att få ihop studier med en utmattning i bagaget:

◇ Lyssna på din kropp och pressa dig inte igenom dagar som energibanken inte har råd med. Det är bättre att du laddar om och tar nya tag en dag när du orkar mer.
◇ Planera tiden väl. Jag schemalägger alla mina pluggtimmar runt föreläsningarna för att ha en plan att utgå ifrån, även om det många gånger inte blir exakt som jag planerat. För mig underlättar det trots att jag gör förändringar, jag har nämligen alltid något att luta mig på när jag undrar vad det egentligen är jag behöver göra.
◇ Bryt av med helt andra saker! Ät en kaka, gå en promenad, ring en vän. Gör något du tycker är roligt och blir glad av, då blir studietiden också så mycket lättare.
◇ Att börja plugga långt innan tentor är det enda du kommer få höra som student, men som student med utmattning är det här extra viktigt. Var noga med att planera plugget till tentan, så att du har råd att lägga dagar åt sidan om kroppen skulle behöva det.
◇ Och du, det är inte hela världen att kugga. I en av höstterminens värsta kurser var det 60% av eleverna som kuggade sin tenta. Det kanske suger ordentligt att behöva tenta om, men försök tänka på att du kommer ha klasskompisar med dig som behöver göra samma grej. Och efteråt förtjänar du något riktigt fint!

 

Universitetet har för mig varit det bästa som kunde hända efter min sjukskrivning. Jag tänker att det såklart inte behöver vara så för alla, men för mig var det bästa för stunden att bryta av med något helt annat än vad jag gjort tidigare. Att behöva planera om, strukturera upp en ny vardag och skapa helt nya rutiner var bra för mig. För uppenbarligen hamnade jag lätt i mina gamla mönster när jag gick på samma kullerstenar som jag promenerade på när jag blev sjuk. Och att börja studera underlättar inte bara för stunden – nu har jag tre år på mig att lära mig ytterligare mer om mig själv och hur jag fungerar, för att sedan kunna maxa min kompetens på en attraktiv arbetsmarknad.

Det är en investering i mig själv, dubbelt upp.

23 kommentarer

Sådant som gör livet som utmattad svårare att leva

Utmattning

Hej kompisar! Jag hade det så härligt i Göteborg nu i helgen som var. Västkusten bjöd på regn, räkor och roliga skämt och det var fint att gå i vårallé och spela flipperspel på Liseberg ← allt detta tänker jag att vi tittar lite närmre på snart.

1207

Först vill jag bara säga hej och berätta för er varför det blev så tyst både här och på Instagram efter helgen. Förra torsdagseftermiddagen (alltså precis innan Göteborg) vaknade jag upp till ett missat samtal från min handläggare på Försäkringskassan. Jag inledde helgen till Göteborg med att få reda på att Försäkringskassan nu börjar bråka om mitt sjukintyg och min läkares bedömning av min arbetsförmåga och tillstånd i utmattningen och att de därmed även överväger att ej bevilja fortsatt sjukpenning. Som att livet som utmattad blir lättare att leva när detta händer ¯\_(ツ)_/¯

Min ork har ätits upp totalt av all oro. Det blev därför ingen liveblogg från Göteborg och heller ingen veckosammanfattning i måndags. Jag har skjutit på veckans inlägg för att hinna säga hej till er och landa lite i situationen.

1212

Det tar egentligen emot att skriva det här. Jag vet att det sitter många av er där ute med utmattningsproblematik som själva är oroliga för att bli sjukskrivna eller oroar er för vad som kommer hända längre fram i er sjukskrivning på grund av Försäkringskassans regler. Jag vill inte skrämma er. Samtidigt är det svårt att fortsätta hålla en ärlig bild av min utmattning utan att nämna att det finns en risk att jag om tre veckor tvingas upp i arbetstid (trots sjukintyg på 50%) för att klara mig ekonomiskt eftersom Försäkringskassan kan sätta mig helt mellan stolarna i systemet från och med den sjätte juni.

Just nu finns det dock inte mycket jag kan göra åt det mer än att invänta Försäkringskassans brev och underlag och sedan gå med detta till min läkare. Jag försöker därför att inte tänka så mycket mer på det, hur svårt det än är att vänja sig vid tanken att vi har ett system som idag tvingar upp sjuka människor i arbetstid för att de ska överleva. Det låter hårt, men det är så det är. Jag vill dock inte låta detta knäcka mig.

Jag har kommit alldeles för långt för det.

 

Ps! Eventuellt kommer inläggen komma lite sporadiskt fram till det att jag landat i situationen och den ovissa framtiden. Ett tips är att se till att följa bloggen via Bloglovin’ och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Så snart vardagen känns okej kommer vi kika på allt om kastanjeodling och mina kastanjeträd samt hur resan till Göteborg kändes och såg ut.

Ta hand om er, så hörs vi förhoppningsvis inom kort!

15 kommentarer

Det är så här det ligger till

Känslor•  Utmattning

1087

Hej på er! Hoppas att allt är fint med er, att ni hade en härlig påskhelg och fått en skön vecka, trots det oberäkneliga vädret utanför fönstren. Nu när jag skriver det här är det söndagskväll och jag har tänt ljus på köksbordet och bryggt en kopp te som ryker bredvid mig. Försöker hitta något typ av yttre lugn innan jag entrar aprils sista vecka.

För så här är det: de senaste veckorna har inte gått så himla bra för mig utmattningsmässigt. Jag har inte mått riktigt okej alla dagar och det tär på mig att hamna i sådana svackor. Någonstans i det försöker jag finna mig i att jag i alla fall märker av kroppens varningssignaler idag, men emellanåt kan jag ändå inte försonas med den tanken. Hur gärna jag än vill. Jag blir vansinnig och dödsledsen när jag märker att kroppen och huvudet inte fungerar. Som när jag får avvika eller välja bort samtal och diskussioner för att jag inte kan sortera intryck och tankar, att jag gång på gång får feber och förkylning för att kroppen inte orkar eller när den röda paprikan ska skäras i stavar och jag bara inte förstår hur jag ska göra med kniven som vilar i min högerhand.

Emellanåt gör det så jävla ont i mig när jag märker att det bara inte fungerar riktigt än.

1013

Jag vet att jag berättat det här så många gånger förut, att ni liksom får höra det här för örtionde gången nu, men någonstans mitt i det här är det så himla viktigt för mig att visa en ärlig sida av hur det är. Hur en nedrans utmattning känns och hur jäkla viktigt det är att söka hjälp i tid för att slippa hamna här. Jag hoppas och tror att ni förstår.

Idag är det måndag och när detta publiceras ringer min klocka. Jag går till badrummet med nästan stängda ögon och promenerar sedan med Otto innan jag säger hejdå och går till jobbet. Jag har en smoothie på jordgubbar, mango, hallon och banan i en glasburk i väskan och nu kommer jag äta middag själv i tre dagar medan Johan jobbar på annan ort.

Och vet ni vad? Jag tror det här blir en bra vecka, trots allt. Vi kan väl hoppas på det i alla fall, okej?

23 kommentarer

Hur söker en hjälp för utmattning?

Ni frågar, jag svarar•  Utmattning

För ett tag sedan fick jag ett mail av en läsare som hade en väldigt viktig fråga om utmattningssyndrom som jag vill dela med er, nämligen hur en ska göra för att söka hjälp och bli tagen på allvar. Det här går nog egentligen att applicera på fler problemområden, exempelvis ångestproblematik och depressioner, men oavsett hur en söker hjälp är det allra viktigaste att en faktiskt gör det.

Som vanligt vill jag att ni har i åtanke att det här är mina tankar och erfarenheter utifrån mitt eget perspektiv och min utmattning, något som kan tyckas och kännas helt annorlunda i någon annans situation.
857

▸ Mitt problem nu är att jag inte vågar söka hjälp. Att blotta sig och riskera att inte bli tagen på allvar. Vad säger man när man ringer till VC och vill ha hjälp för det här?

Den där rädslan av att inte bli tagen på allvar, att ens problem ska avfärdas som nonsens, är så jäkla skrämmande. Jag förstår den till hundra procent, det var nämligen exakt så jag kände innan jag fick hjälp. Jag gick till och med ett halvår med beskedet att det kunde vara utmattning innan jag tog upp utredningen på allvar, och då var jag redan så långt in i kaklet att det enda som gick att göra för att rädda situationen var att stänga av allt från och med den dagen. Inget jobb, inga måsten.

Just det är anledningen till att jag idag tycker att det här är så himla viktigt att prata om.

Först vill jag bara få det här sagt: Du har rätt till hjälp. Alltid. Det spelar ingen roll om en skulle få prata med en puckad sköterska i telefon eller träffa en oförstående läkare på din vårdcentral, du har rätt att få hjälp och om du inte får det på första försöket får du försöka igen. Det är inte meningen att vi ska gå runt och må dåligt i oss dag efter dag, månad efter månad. Ibland kan en ha otur och då måste en resa sig och försöka på nytt. Glöm aldrig det, att det inte är meningen att en ska må dåligt livet ut.

1028

Så, vad gör en? Hur söker en hjälp? Vad säger en till sköterskan i telefon, till läkaren på sin vårdcentral?

Du säger precis det du känner.

Börja från början, förklara hur allt var innan och hur det blivit med tiden. Berätta om känslorna du har i bröstkorgen, tankarna som snurrar i huvudet och vad som fysiskt känns i kroppen. Berätta hur dina dagar ser ut, hur du själv känner att du tacklar vardagliga problem och vad du tycker att svårigheterna är och låt sedan läkaren göra sin bedömning. Om läkaren själv inte föreslår provtagning tycker jag att du kan ge det som ett förslag, att ta prover på allt som går för att utesluta exempelvis järnbrist eller sköldkörtelrubbningar.

Jag tror så här: det svåra här är inte vad du säger utan att du vågar. Vad du känner vet du bättre än någon annan, men att våga berätta det för en främmande människa i vit rock är en helt annan femma. För mig fungerade det väldigt mycket att tänka: ”vad har jag för val?”. Jag hade nämligen två alternativ → antingen berättar jag som det är trots att jag är livrädd eller så fortsätter jag gå i den här skiten och gissningsvis dör på kuppen. Tänker en så finns det till slut bara ett alternativ som är rimligt, speciellt med tanke på att det på sistone kommit forskning som visar att utmattning ger mätbara hjärnskador.

Så säg bara precis vad du känner, vad som värker i bröstkorgen. Du har så mycket att vinna på att våga och bli frisk.
<3

17 kommentarer

Det är okej att inte orka, att ännu inte vara frisk

Känslor•  Utmattning

Hej allesammans! I torsdags hade jag tänkt göra en ny live, ni vet som Just precis exakt nu? Men den här veckan har vart så himla knäpp för mig att jag bara satt och stirrade på tangenterna utan att få fram några ord. Fastnade på varje bokstav, snubblade på varje mening, och till slut struntade jag i allt istället. Nu har jag repat mig och är tillbaka på banan, men jag tänker att vi kan prata lite om det här med varför jag fortfarande har sådana dagar och veckor emellanåt.

Om den där jobbiga jäkla känslan av att inte orka så mycket som en vill.

Jag har skrivit en del om min utmattning tidigare, för er som missat det finns kategorien här och det kanske mest berörande inlägget att läsa här.

882

Nu är det snart ett halvår sedan jag kraschade och blev sjukskriven. 167 dagar. Ska jag vara ärlig har jag idag svårt att minnas exakt hur den första tiden var, men jag minns att den handlade så himla mycket om att bara överleva dagen. Att vara hemma på heltid tvingade mig att tackla allt som jag gömt undan under så lång tid, och det fanns inget annat val för mig än att bara genomlida det. När jag till slut accepterat situationen jag hamnat i fanns det bara en väg att gå → därifrån.

Idag är det snart ett halvår sedan kraschen men jag kan ännu inte kalla mig frisk. Jag jobbar 50%, har inte längre domningar i ben och armar. Idag klarar jag av att läsa text och förstå vad som skrivs, men jag är inte frisk. Jag behöver fortfarande vila mitt på dagen för att orka en eftermiddag och kväll, jag har fortfarande svårt att hålla fokus och blir trött av för mycket rörelse och ljud. Mitt minne fungerar ännu inte som det ska och jag behöver ibland hjälp med att sortera tankar så att jag vet i vilken ordning jag ska börja.

Men även om jag ännu inte kan kalla mig frisk går det åt rätt håll.

873

När jag i december började arbeta lite smått igen hade jag visionen om att inom ett par månader vara tillbaka på fulltid på min arbetsplats. Och det är lite så jag funkar, alltid full fart och något i sikte. Efter ett läkarbesök i veckan var jag tvungen att tänka om. Jag kommer inte kunna öka till 75% nu, jag kommer inte jobba heltid i februari.

Pang boom krasch.

Och det är just det här som är mitt problem. Jag älskar att jobba. Jag älskar att vara sysselsatt, att granska data och titta på siffror och bokstäver i tunga filer. Jag har klarat varenda arbetsdag men sedan kraschat hemma. Och jag förstår ju såklart att det inte är så det ska vara, och det är anledningen till att jag kommer fortsätta arbeta halvtid en period till. Min kropp klarar helt enkelt inte av så mycket som jag vill att den ska göra och jag kan inte längre pressa den till det yttersta → idag känner jag av när det börjar dra åt fel håll.

881

Till en början känns ett sådant beslut som ett nederlag, som ett totalt misslyckande. Jag förstår ju att det är en helt orimlig situation att sätta stämpeln misslyckande på, men just då är det precis så det känns. Får jag bara ett par dagar på mig hinner den orimliga känslan gå över i en mer rimlig tanke om att det får vara okej. Det är okej att tycka att det går sakta, det är okej att tycka att det är så nedrans trist att inte orka. Det är okej.

Jag har i alla fall fått höra att jag ser piggare ut, att jag är mer närvarande nu och att jag idag kan svara på frågor som jag i augusti inte förstod. Jag känner mig så himla mycket mer som mig själv idag. Så jag blir bättre och bättre, men än är jag inte frisk.

Och det får vara okej.

29 kommentarer

Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig?

Ni frågar, jag svarar•  Utmattning

Det här är ett inlägg som är importerat hit från mitt gamla arkiv och därför kan både text, bilder, kommentarer och länkar ha hoppat fel i flytten. Om du skulle upptäcka något fel i inläggen får du gärna meddela mig, så ska jag ordna det så snart jag kan!

För ett par veckor sen trillade det in en intressant fråga gällande utmattningssyndrom som jag tänkte att vi kunde kika lite närmre på nu. För utmattning berör långt fler än bara den utmattade, hela omgivningen kommer också se och känna av en förändrad situation. Och jag tycker frågan i sig är så viktigt – vad kan och ska en egentligen göra som anhörig?
Men innan vi börjar vill jag att ni ska ha i åtanke att jag pratar utifrån hur min utmattning känns, vad som fungerat och inte fungerat för mig. Allt är relativt, och något jag uppskattat kanske känns helt fel för någon annan.
”Vad tycker du man ska/kan göra som anhörig? Tycker det är svårt och vet inte hur man kan hjälpa till.”
För mig finns det tre stora grundpelare i att som anhörig tackla en utmattning:
▸ Ha förståelse – utmattningssyndrom känns inte alltid på samma sätt
Som jag nämner ovan, utmattning kan se ut och kännas så olika från person till person. Lyssna på vad den utmattade säger, hur den känner och upplever sin utmattning och försök ha förståelse för att situationen är som den är. Det går liksom inte alltid att ”bara ta sig samman” eller ”rycka upp sig” med en utmattning.
Du kanske inte förstår eller kan relatera till känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen, men känslan kan existera i andra trots att du inte känner igen den. Det är så viktigt att ha förståelse och inte vifta bort den utmattades känslor som nonsens bara för att en inte personligen kan relatera.
▸ Visa och berätta för den utmattade att du finns där om det behövs – men träng dig inte på
För mig har det vart jätteviktigt att ha anhöriga som jag vet har förståelse för min situation och ställer upp när jag än behöver dem, men det har vart minst lika viktigt att dessa förstått att jag inte kan planera upp hela dagar eller massa roliga grejer att göra i veckorna. Att en kan gå i en butik ena dagen eller äta en lunch på restaurang betyder inte att en klarar av det imorgon eller om en vecka – allt går inte bara för det är roligt eller har fungerat tidigare.
▸ Bli inte ledsen eller arg om planer ändras eller ställs in – ibland blir det bara så
Även om en bara planerat in en lunch eller en promenad kommer det finnas dagar då det är kämpigt nog att ta sig ur sängen. Det är alltså inte alltid så att en kan hålla fast i sina planer, och det måste vara okej. Okej att känna att en kan säga nej och ställa in, och okej att få ett sådant besked som anhörig. Såklart är det tråkigt när roliga planer ställs in, men eftersom utmattning handlar väldigt mycket om dagsform måste en vara medveten om att det kan hända – och det måste få vara okej.
Utmattningssyndrom har för mig vart en himla berg- och dalbana där Johan fick en automatisk biljett. Det är inte lätt att vara anhörig, men Johan har alltid stöttat mig och vart min tröstande famn att krypa upp i när jag behövt. Han har hjälpt mig styra upp mina dagar när jag själv inte kunnat (bland annat genom att ge mig mindre ”uppdrag”, exempelvis handla en pepparkvarn eller byta en glödlampa) men aldrig tvingat mig att hålla igång eller uttryckt att jag vart tråkig om jag vart tvungen att gå och lägga mig klockan sex en fredagskväll.
Och det tror jag är så himla viktigt: att den utmattade får pepp och stöd men inte känner sig instängd eller tvingad till saker.
För det är ju faktiskt så att det inte går att vifta med ett trollspö och vips så är alla problem borta. Det tar tid att läka, att återhämta sig och lära sig hantera stress igen. Det kommer vara jobbigt för alla det berör och det måste få ta tid.
Och speciellt: det måste få vara okej.
37 kommentarer