Vecka 40: eukalyptus, upphävde ett köpstopp och förälskade mig i Mad Men (igen)

Sammanfattningar
Måndag = dags att blicka tillbaka på förra veckan. Och precis som tidigare är punkterna från Sara. Välkommen till min vecka fyrtio!
 
Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Planterade om lite växter, fick Johans mamma + kusin på besök och övernattning och gick på fyrarätters hos Charlotte och Mattias.
 
och som inte var planerat:
Hittade eukalyptus i vår blomsterbutik och körde en ”ja tack” på dem direkt. Sett överallt på nätet men ingenstans i butik, så slog till så fort jag fick chansen. + gjorde en guide för sticklingar av elefantöra till le blog.

 

och något nytt jag gjorde:
Johan och jag har gjort ett litet matshcema för att inte varje kväll ska var en ”jaha, vad ska vi äta idag?”-kamp. Vi har därför spikat en kategori per dag (istället för att spika exakta recept), vilket förhoppningsvis gör det lite lättare framöver. Tänker att jag visar er mot slutet av vecka 41 sen, så får ni se vårt upplägg och varje middag. 
 
Ett tips från veckan:
Det är OK att upphäva sitt köpstopp om en hittar något en måste ha på världens finaste loppis. Visst är det?
Från min Instagram: lindbergellen även där!
 
Veckans upptäckt:
Rött vin behöver inte vara äckligt. Även om cider eller söta drinkar alltid är godare.
 
Godaste maten jag lagade:
När Johans kusin + mamma var här lagade vi quesadillas (ja, fick googla vad det hette: jag säger alltid bröd-gegg-bröd) och det är ca min bästa mat ever. Sen fuskar jag in middagens hos Charlotte här med, även om jag bara skar lite grönsaker.

 
Veckans musik/film/serie: 
Mad Men! De allra flesta har säkert redan sett serien, men jag lyckades fastna mitt i och sedan rann det ut i sanden. Nu tänker jag dock ta upp serien igen, och se om allt från början. Hur fina är inte miljöerna, möblerna och kläderna? Älskar det.
 
Veckans självis:
Från min Instagram: lindbergellen även där!

 

Veckans känsla:
Den här veckan har vart så dubbel för mig: väldigt ledsam eftersom min stress är rotad så djupt inom mig och det var jag inte riktigt beredd på – oerhört härligt med besök + fyrarätters med vänner och mitt bästa kiddo. Upp och ner beskriver nog denna vecka rätt bra.
 
En klädsel från veckan:
Jumpsuit från Beyond Retro med tröja + skärp, och Vans när jag lämnade lägenheten.
 
Veckans gif: 
Dör en smula av hur fin Mad Men är. Och lite tragiskt är det ändå, att exempelvis rökning gör sig så fint på bild :( 
 
Veckans betyg:
Betyget för veckan kommer gå i samma anda som veckans känsla: 2,5/5. Splittar skalan på mitten eftersom veckan vart både 0 och 5. Älskar dock att mina sämsta veckor alltid får fantastiska helger, lite som att livet vill kompensera för allt dravel under vardagarna.

Som vanligt är jag nyfiken på hur er vecka 40 var! Gjorde ni något spontant och nytt? Vad var det godaste ni åt? Och hur kändes er vecka? 

 
Har så mycket fint att visa er framöver att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Vi har ju fortfarande delar från Spanien att kika igenom, men också: en guide för att ta sticklingar av elefantöra, fortsätta prata om utmattningssyndrom, jag har en skördefest att visa er + en söndagspromenad vid ölandskusten. Vi har ju också en septembermånad att blicka tillbaka på, och faktiskt också en hel sommar att gå igenom. Och utöver detta också en lördag med ett foto i timmen, en tacokväll hos mina föräldrar och fyrarättersmiddagen från helgen.
 
Vart vill ni att vi börjar? Klura en liten stund, så hörs vi inom kort!
23 kommentarer

”Vi behöver prata” och jag vill säga tack

Allt (eller inget)
Vet ni vad! För ett par dagar sen firade bloggen en månad, och idag (som 33 dagar gammal) vill jag prata lite mer er. Om bloggar, bloggande och om klimatet i bloggosfären – och hur mycket detta förändrats över åren, och hur glad jag är för det.
 
För även om lindbergellen.com bara funnits för er i en månad har jag bloggat sedan sommaren 2008. Mellan varven har jag tagit lite längre pauser, när livet kommit emellan så att säga. Och hela den här grejen med bloggar har utvecklats så himla mycket under tiden.
 
Det är jag evigt tacksam för, och jag ska berätta varför.
 
När jag startade min första ”riktiga” blogg 2008 var det allmänt ett rätt hårt klimat i bloggosfären. Det var sylvassa armbågar som slog sig fram från alla håll och kanter och konkurrensen var stenhård. Bloggandet var i spikrak uppåtkurva och samhället började förstå att det låg stora pengar i denna abstrakta hobby, vilket såklart gjorde armbågarna ännu vassare och konkurrensen ännu hårdare. Alla ville ha en bit av kakan, så att säga.
 
För ungefär ett år sedan återkom jag till bloggandet efter en lång paus, och jag såg direkt att så mycket hänt sedan sist jag kikade in i den här världen. Överallt i mina favoritbloggar länkades det till andra bloggkollegor, det tipsades till höger och vänster om både fantastiska bloggar och inlägg skrivna av andra än bloggskribenten själv. Det creddades hit och dit och överallt stöttade bloggare varandra – och jag blev så himla glad. Det var just precis det här jag hade saknat när jag var sexton, peppet mellan varandra. Att hjälpas åt, stötta varandra i motgångar och lyfta varandra när vi gjort bra grejer.
 
Idag får jag känslan att vi alla arbetar tillsammans med våra bloggar. Vi driver dem såklart själva, men vi hjälps ändå åt. Vi lyfter varandra med glädje istället för att känna rädsla för att ge sina siffror till en konkurrent, och vi driver på så sätt bloggosfären vidare. Vi är idag med och skapar klimatet vi vill vara i, istället för att låta oss formas av ett klimat skapat av konkurrens och pengar.
 
Förstår ni hur bra vi är, som tar ansvar och styr skeppet själva?
 
Och framförallt: vi talar om för varandra att vi gillar det vi ser. Jag minns att Flora för ett par år sedan efterfrågade något typ av livstecken från sina läsare, eftersom kommentarerna på hennes inlägg stannat av. Idag får hon livstecken och peppande ord på alla sina inlägg, och även om hon bara är ett exempel av alla bloggar där ute tycker jag hon är ett talande sådant. Vi har blivit mycket bättre på att tala om för varandra att vi gillar det vi ser. Vill vi att våra favoriter i bloggvärlden ska fortsätt kan det vara värt att anstränga sig med ett par peppande ord då och då! Det kostar oss inget mer än ett par minuter i tid, men ger personen på andra sidan skärmen så mycket glädje.
 
Och jag vill säga en sista sak till er: TACK.
 
När jag för en månad sen startade upp lindbergellen.com hade jag som vision att detta skulle vara en plats där jag kunde få utlopp för kreativiteten som blivit bortglömd i mig, men jag fick så mycket mer på köpet. Jag fick också alla er. Och jag vill säga TUSEN TACK för att ni vill följa med mig här. Tack för att ni klickar er in, läser det jag skriver och tittar på det jag visar, ger mig respons och feedback och involverar er i allt från utmattning till planteringsdagar. Att ni också delar med er av era erfrenheter och historier bland kommentarerna gör mig så glad. Ni är helt fantastiska, glöm inte det.
 
Och jag blir så himla glad över att det hela tiden trillar in nya ansikten hit, TACK. För er som ännu inte följer mig på facebook finns bloggens sida här. På Bloglovin’ hittar ni mig här och för den nyfikne finns jag på Instagram här.
 
Ikväll ska jag svira om till min finaste outfit och äta fyrarätters. Jag ska träffa vänner och mitt bästa kiddo, och sen dricka ett glas vin eller två. Hoppas ni får en riktigt fin lördagskväll, det ska jag ha. Vi hörs!
39 kommentarer

Planteringsdag, mini edition

Kreativitet
Fredag, mina vänner! Och vad passar väl då bättre än att fortsätta på planteringsserien? För ungefär en månad sen hade jag planteringsdag här hemma och satte då lite allt möjligt i nya krukor. Inlägget blev himla uppskattat, så jag tänker att vi kör en liten mini edition nu eftersom jag pysslade lite igår igen.
 
 
Till att börja med ska ni få se två nya växter som fått flytta hem till oss! Den högra plantan är lite lik elefantöra, men bladen är mer dropp- eller hjärtformade och stammen annorlunda. Till vänster är en liten miniskog i kruka! Superliten, och väldigt, vädligt tät.
 
Och den har redan, efter ett par dagar, skjutit skott rakt upp. Den verkar gilla läget här hemma!
 
Men nu är det dags att dyka in i planteringen på riktigt! Dessa tre fick jag med mig från Marias trädgård på Öland. Ett litet valnötsträd, en ung lönn och en liten gran. Har ingen aning om de kommer trivas inomhus, men tänker att det är värt ett försök!
 
Denna tillsammans med flera kompisar dök upp i Marias kompost, och ja tack sa jag. Tänker att ett valnötsträd hemma blir perf. Dock har jag inte hittat någon passande kruka än (rotsystemet är redan väldigt långt) och den får därför fortsätta bo i en hög plastkruka tills vidare.

 

Men lönnen och granen skulle få egna krukor. Inte superkul att stå i vattenmelonsglas i hundra år liksom. Jag fyllde varsin kruka med jord, placerade ner rotsystemet och fyllde sen på med mer jord tills det såg bra ut. Busenkelt.
 
Och det gick ju fint! Nu ska vi bara se om de trivs inomhus, som sagt. Lite tveksamt, men vore väldigt fint om de ville leva life med oss.
 
Det här är första gången jag testar att odla ekollon och jag chansade mig mest bara till hur jag skulle få dem att gro. Jag hittade nämligen inga med en liten ”svans”, utan tänkte att ett vattenbad skulle göra dem gott, precis som för avokado. Redan efter ett par dagar har de börjat spricka upp. Hoppas på en liten ekskog här hemma sen! Dessa återkommer vi till senare i höst, tänker jag.
 
Ekollonen ovan plockade jag med mig från Öland efter skördefesten, och kastanjer var meningen att jag skulle tagit från Marias tomt under samma helg. Jag glömde dock helt bort det och åkte hem utan kastanjer :( Har sen letat runt på Ottos och mina promenader efter ett kastanjeträd, men utan lycka. Tills idag! Plockade ena jackfickan full.
 
Har aldrig odlat kastanj förut, men jag tänker att jag gör precis som med ekollonen tills de börjar spricka upp och kan sättas själva. Är detta en dum idé? Tips mottages gärna! Tänker att det säkert sitter minst en erfaren kastanjeodlare där ute i cyberrymden, hehe!
 
Våra avokados som jag visade er sist har lite stannat av i tillväxt på höjden, men skjuter istället ifrån sig ordentliga rötter. Fint det också.
 
<3
 
Och de här två skotten har legat i en vattenbalja tillsammans med en gren Johan plockade från en liten bäck på Öland. Dags att de får egna vaser! Dessa två fick vi av Johans syster Anna i utbyte mot en stickling från vår elefantöra. Jag tror detta är ampellilja, men det är en gissning. Tror också att dessa går att plantera direkt i egna krukor, men jag tänker vänta till de fått lite rötter.
 
Utöver detta tog jag också en ny stickling från vår ena elefantöra. Efter planteringinlägget sist fick jag frågan om jag kunde göra en mer exakt guide för just sticklingar från elefantöra, och såklart ska ni få det! Plantan hade tio sticklingar nu, trots att jag tog två för en månad sen + gav bort en till Anna innan helgen. Haha alltså, har snart inte plats för fler :(( Guiden dyker iallafall upp inom kort!
 
Bilderna i detta inlägg är för övrigt fotograferade med min nya kamera! Det är sådan stor skillnad att titta på raw-filerna att jag inte riktigt förstår hur jag klarat mig innan. Och redigeringen är så mycket lättare + smidigare nu eftersom bilderna inte behöver ”räddas” från kamerans dåliga hantering. Hoppas ni kommer gilla bilderna lika mycket som jag framöver!
 
Och glöm nu inte att ha en fin helg, hej!
26 kommentarer

Jag har något jag måste berätta

Allt (eller inget)
Jag nämnde ju tidigare att jag har en hemlis som jag skulle avslöja för er inom kort, och nu mina vänner är det dags!
 
Som synes i den lilla bilden ovan: jag har banne mig köpt en ny kamera! 
 
Under förra veckan kom jag till insikt: min Canon 400D håller inte längre måttet. Och det är inte konstigt egentligen, jag köpte den under hösten 2006 vilket gör att den vart min följeslagare i tio (jag upprepar, tio!!) år. Vi har fotograferat till både blogg och tidning, bröllop och dop, och också besökt tre länder tillsammans. Jag var 14 år och gladast i världen, men det händer mycket i teknikens värld på tio år.
Här är den, min 10-åriga gamle vän. Som en liten heffaklump med batterigrepp! Ps, har inte gått crazy och färgat mitt hår igen (även om det hade kunnat hända) utan bilden är ett par år gammal. Men visst är både färg och längd så himlans fint här?
 
Så i fredags ringde jag till mitt närmsta Media Markt och bad dem kolla lagersaldo på kameran jag spanat in. Det fanns en endaste kvar i lager, så jag reserverade den snabbt som attans och åkte sen förbi butiken på vägen till Öland och skördefesten. Kände mig som en blöt pöl pga nervositet hela bilresan.
 
Jag hade spanat på en Canon 80D, efter tips från Elin aka Nevnarien och hennes nya kameraköp. Väl i butiken ställde jag frågor till personalen på fotoavdelningen likt den jobbigaste typen av förhör (hehe), och kom senare fram till att en annan modell i Canon-serien nog skulle passa mig bättre. Jag fick tumma lite på min budget, men är såhär i efterhand väldigt glad för att jag gjorde det.
 
Så det blev en Canon 7D Mark II som fick följa med mig hem!! Det skiljde som sagt lite i pris mellan 80D och 7D, men jag valde helt enkelt bort årets modell med bra videofunktion för en kamera i PRO-kategorin med oerhörd styrka och snabbhet i stillbildsfoto.
 
Det är ändå med viss sorg som jag plockar upp min 400D på hylla mellan bra böcker och mina finaste prylar. Tio år, helt galet. Samtidigt tror jag att 7D kommer vara till stor fördel i dagens fotograferande. Att ha ISO-steg som faktiskt fungerar att fotografera med och en kamera som inte gäspar mellan exponeringarna. Jag kommer med andra ord kunna fotografera tryggare och med betydligt bättre kvalité än tidigare. Ser så mycket fram emot det!
 
Att möta hösten känns genast så mycket lättare.
29 kommentarer

Veckosammanfattning vecka: 39

Sammanfattningar

Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Skördefest på Öland! Alltså, jag älskar Öland. Johan är uppvuxen där (bland annat, de har även bort i Sydafrika och i Ghana!?!?!) och hans mamma bor kvar i ett gult hus med hallonbuskar runt knuten. Den här helgen gick vi på loppisar, klämde på pumpor och köpte te.

och som inte var planerat:
Blev sjuk :(( Fick feber under måndagen (vaknade för övrigt måndag morgon och fick torka kräks i två rum pga magsjuk hund :)) kult) och har sen vart dålig hela veckan. Feber, halsont, hosta och sådär. Hatar det.

och något nytt jag gjorde:
Detta är en hemlis än så länge, men jag lovar er att visa snart. Ledtråd: jag har bytt ut något som jag nu i höst haft i prick tio år..

Ett tips från veckan:
Brygg en kopp te, ta en stor tesked honung (jag har för tillfället med citronsmak) och pilla i två-fyra halstabletter. Lent och skönt för en trasig hals.

Veckans upptäckt:
Jag rensar inte min tehylla tillräckligt ofta: hittade i veckan te med utgångsdatum 2013.. Gissningsvis håller te mycket längre än vad datumet på förpackningen säger, men när datumet passerats med tre år vågar jag inte chansa.

Godaste maten jag lagade:
Soppa med tomat och röda linser. Ska göra om den någon dag tänkte jag, så ni kan få recept och bättre bilder.

Veckans musik/film/serie:
Paradise Lost: the child murders at Robin Hood Hills. Har ni sett Making a Murderer på Netflix? Om inte, se den! Och har ni sett den bör ni också kika på Paradise Lost som går i samma tema, fast kan ses på HBO. Med urkasst polisarbete och tvivelaktiga bevis döms tre tonåringar för de brutala morden av tre 8-åriga pojkar under tidigt 90-tal. Gripande, hemsk och totalt jävla vansinnig dokumentärserie i tre längre delar.

Veckans självis:
Påklädd och klar för första gången på hela sjukveckan :)) Tänkte: gul scorf på skördefest!

Veckans känsla:
Febrigt.

En klädsel från veckan:
Detta mycket intressanta smygfoto från skördefesten får representera veckans klädsel (pga enda gången jag hade ordentliga kläder på mig..): kängor, jeans, vinterjacka (!!) och den gula scorfen.

Veckans gif:

Otto får äran att ta gif-platsen efter vår sjukvecka <3 mitt lilla hjärta

Veckans betyg:

2/5, blir lätt så när en är sjuk hela veckan. Hur är det ens möjligt, förresten? Att liksom inleda måndag morgon med halsont, mot kvällen få feber som håller i sig ett par dagar, när febern börjar släppa så börjar hostan osv. Hoppas såklart på en bättre vecka för 40, men framförallt en frisk sådan! 

Jag är som vanligt nyfiken på hur er vecka 39 var. Hände något roligt? Var du med om något fint, eller kanske sorgligt? Befann du dig också på skördefesten? Berätta gärna, så förändrar vi lite utav denna envägskommunikation. Och tills vi hörs nästa gång, håll er friska!

20 kommentarer

sjutton frågor om Johan, min bästa person

Känslor
Innan vi hoppar direkt in i dagens inlägg vill jag passa på att säga TACK till er. Efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och ångest har ni vart så himla många som har skrivit och tackat mig för att jag väljer att prata om det, lika många som delat med sig av sin historia. Tusen, tusen tack!! <3
 
Nu tänkte jag att ni ska få lära känna Johan lite bättre, min bästa person. (Listan nedan är norpad från Sandra.) 

Hur länge har ni varit ihop?
I ganska exakt två år, men känns som så himla mycket längre.

Hur träffades ni?
Allra första gången vi träffades var på vårt jobb, vi arbetar nämligen på samma företag och kontor. Vi sa hej, hej och skakade hand. Sen sågs vi såklart i korridoren på kontoret typ varje dag, men träffades första gången på riktigt under en festival en varm kväll i juli.

Vem var mest på?
Jag säger Johan, Johan säger mig. Jag antar att vi kanske var lika på varandra ändå!

Skedde några komplikationer?
Ja alltså, vi arbetar ju som nämnt ovan på samma arbetsplats och jag skulle säga att det i sig alltid är lite komplicerat. Vi var väldigt noga med att inte outa för världen att vi sågs till en början, eftersom vi inte ville blanda in vårt jobb mer än nödvändigt i vår relation. Och det var nog väldigt bra gjort, det blev inga större komplikationer!

Kan en få se något tidigt sms eller så?

Detta är våra allra första meddelande till varandra. Vi träffades som sagt ute på en liten festival en kväll och var som fastklistrade på varandra, och eftersom jag visste att Johan inte var från stan och heller inte hade någon att hänga med på dag två bjöd jag med honom till mina vänner. Trodde mest det skulle ses som en fin gest, men han sa ja och hängde på!
 

Redan måndag efter den helgen åkte Johan iväg för jobb i annan stad, så vi höll kontakten över Facebook när vi liksom inte kunde ses. Inför den kommande helgen skulle han från Malmö till Öland och frågade om jag ville följa med till ön, det ville jag såklart. Problemet var bara att han frågade sent och jag funderade verkligen in i det sista. Jag hade en kvart på mig att åka från mina föräldrar hem till mig, packa en väska och sen ta mig till bussstationen. Jag hann!
 
Och här får ni se lite av vårt smygande, hehe! Till en början gick vi liksom hem på varsitt håll och sedan kom den ena till den andra. Lite senare fick jag en egen nyckel till Johans lägenhet och då kunde vi gå hem till honom båda två men slapp vänta på att han kom dit först.

Hur skedde dejtandet?
Vårt “dejtande” var mest att vi smög hem till varandra efter jobbet. En av oss handlade och den andra förberedde inför middag, sen åt vi mat och såg en dokumentär eller pratade om världen. Vi var aldrig riktigt på en dejt, eftersom vi var en sån hemlis ett par månader. Vi var dock väldigt mycket på Öland på helgerna, där kunde vi ju vara ifred utan att träffa massa folk från jobbet eller så.

Hur blev ni ihop?
Vi bara blev det. Alltså, vi hängde ihop rätt mycket ganska direkt efter den där varma kvällen i juli. Vårt smygande fram och tillbaka till varandra övergick i att vi handlade till middagen tillsammans, tog en kvällspromenad ihop eller gick hem tillsammans efter jobbet. Till slut insåg vi nog bara att vi faktiskt pratade om varandra som pojkvän och flickvän.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Den tar jag på mig, men jag minns faktiskt inte hur det skedde.. :(( haha alltså, medalj till mig!

Bor ni ihop?
Yes, det gör vi! För nästan prick ett år sedan flyttade vi till en trea på åttio kvadratmeter. Innan dess bodde vi i varsin etta på andrahandskontrakt, ett kort tag innan flytten till vår trea bodde vi båda i min etta. Sådan lyx att ha tre rum att hänga i nu.

Vad är hens bästa sidor?
Johan är så himla lugn, alltid. Alltså, verkligen alltid. Det spelar ingen roll hur stressad jag är eller hur mycket jag panikgråter, Johan är alltid lugn och det känns skönt för mig. Jag blir så himla orolig inombords av människor som är stirriga när jag är i obalans, det händer aldrig med Johan. Tillsammans med hans lugn är han också en väldigt trygg människa, och den klokaste jag träffat.

Och sämsta?
Johan tror att kylskåpsdörren, köksskåp och garderober stängs per automatik och dessa står därför öppna emellanåt. Den där “automatiken” är de facto jag :))

Vad bråkar ni om?
Under våra två år tillsammans har vi faktiskt inte haft ett enda bråk. Aldrig slängt igen en dörr eller skrikit på varandra, aldrig blivit så arga att det blivit bråk. Jag har rätt hett temperament och noll tålamod, men jag tror att Johans lugn räddar situationerna så att fröet aldrig gror. Såklart blir vi oense och dödsirriterade på varandra ibland, men vi löser det alltid genom att prata och diskutera problemet. Det urartar liksom aldrig till bråk, och det tackar jag faktiskt Johan för.

Vad gör ni när ingen annan ser?
Allt sånt där som en gör med sin bästa person.

Vad ger ni för komplimanger?
Vi är båda väldigt dåliga på komplimanger, sad but true. Jag älskar när Johan sätter sitt hår i en högre toffs på huvudet och när han säger kloka saker. Försöker säga det till honom så ofta jag kan, men kan verkligen bli så himla mycket bättre på det.

Vilken är din favoritbild på honom?

Tagen under vår första tripp till Stockholm, under sensommaren tjugohundrafjorton. Älskar denna bild fortfarande.

Och på er båda?

Midsommar tjugohundrafemton.

Något du vill avsluta med?
Jag vill bli gammal med dig, Johan.

22 kommentarer

Varningsklockorna jag borde lyssnat på och känslan av att inte våga känna

Utmattning
Ni var en himla massa som ville veta mer om utmattningssyndrom i min undersökning, så jag tänker att det kan vara bra att vi berör ämnet. Jag har själv svårt att förstå situationen jag hamnat i, men jag tänker då också att det säkert är svårt för andra att förstå. Jag vill dessutom prata om det för att göra andra uppmärksamma på signaler och tecken på när det börjar gå åt skogen.
 
Jag kan vara exemplet på när det gått för långt så att ni slipper vandra samma stig, så att säga.
 
Jag tänker att vi börjar kika på de fysiska symptomen min kropp hade och hur det kändes att inte känna medan varningsklockorna ringde på alla tänkbara frekvenser. Så fortsätter vi senare med den utlösande faktorn, och vad som egentligen gjort att jag inte velat känna efter.

 

Jag började misstänka att något var fel i mig under tidigt 2016. Jag var obotligt trött och det spelade längre ingen roll hur mycket, lite, länge eller kort jag sov. Jag blev aldrig utvilad. Jag fick besök av huvudvärk flera gånger i veckan, hade konstig värk i kroppen som kom och gick och feber/förkylning ungefär varje månad. I februari var jag två veckor på semester i Indien och under vistelsen där träffade jag en ayurveda-läkare som sa åt mig att uppsöka sjukvård hemma i Sverige, eftersom det inte är normalt att ha feber en gång varje/varannan månad. Sagt och gjort, “ta prover på allt, så mycket det bara går”. Jag visste att det stod mellan fysiskt brist (ex, brist på järn) eller psykiskt fel (ex, utmattning) men hoppades såklart på det förstnämnda. Provresultatet kom tillbaka positivt i den bemärkelsen att det inte var något fel med min kropp fysiskt, negativt i den bemärkelsen att det då handlade om något helt annat.

 

Istället för att fortsätta utredningen om vad som var fel gjorde jag vad som kändes lättast för stunden: ignorera och låtsas som inget hänt. Jag minns att jag tänkte att det nog ändå inte gjorde något, eftersom jag om ett par månader skulle ha sommarsemester och då hade “all tid i världen” att vila. Alla tidigare tecken och symptom (alltid trött, ofta huvudvärk och ständigt febrig eller förkyld) fortsatte såklart under kommande månader, men de fick sällskap av bland annat yrsel, stickingar och domningar i benen och armarna, koncentrationssvårigheter och ett oerhört dåligt minne. Jag hade svårt att få ihop mina dagar med planering och struktur, något som tidigare verkligen vart min styrka. Till slut var det svårt att ens hålla fokus när jag läste mail, och när jag väl tagit mig igenom längre texter hade jag glömt vad som stod längre upp.
 
Men jag fortsatte mitt liv i tvåhundra knyck utan att blinka. Det blev april, maj, juni och jag bet ihop tills käkarna värkte.
 
Jag skapade mig omedvetet två knep för att hålla mig ständigt sysselsatt. Det första var att sova, mycket. Jag sov alltid så att jag knappt hade marginal till jobbet (definitivt ingen frukost eller “skön stund” på morgonen) och när jag kom hem från jobbet höll jag igång till det att jag “fick” gå och lägga mig. Klockslaget för det var någonstans runt sju på kvällen. Om Johan jobbade länge en kväll eller var på träning la jag mig alltid och sov en stund, för att låta honom väcka mig till middagen. 
 
Knep nummer två var att arbeta, konstant. För ungefär prick ett år sedan förändrades mina arbetsuppgifter och det senaste året har jag ägnat många av mina arbetstimmar åt förbättringsarbete och affärsutveckling. Jag har ovanpå detta vart team leader för två grupper samt allmän support av allt från kundservicefrågor till felmeddelande i vårt affärssystem. Och jag älskar mitt jobb. Det är utvecklande, spännande och intressant varje dag. Jag möter problem som behöver lösas och jag får vara kreativ och klura på smidiga funktioner för att förenkla arbetet för vår personal. Jag växer i mitt arbete och jag växer som människa. Mitt problem var bara att arbetet tillät mig att jobba många fler timmar än åtta om dagen eftersom det alltid fanns något att göra – och att jag mer än gärna jobbade all vaken tid jag hade.

 

Och det är svårt att beskriva känslan av att inte känna. När en liksom inte vågar känna efter inombords (gissningsvis för att en innerst inne vet att något är fel) och därför helt enkelt slutar med det. Likgiltighet. Bottenlös tomhet och total uppgivenhet. Jag slutade bry mig, det var liksom lättast att inte känna alls när valet var ångest. För så fort jag öppnade upp lite, lite på det stängda locket började hjärtat slå dubbla slag och jag kunde inte komma bort från känslan av att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen, krossa vartenda revben på vägen om det krävdes.
 
Så jag förseglade locket, låste och kastade nyckeln.
 
Tänk vilket fantastiskt varningssystem vi har i kroppen. Som fungerar och arbetar helt per automatik, och det enda vi egentligen behöver göra är att lyssna på signalerna. Varningsklockorna som ringer när kroppen börjar säga ifrån och ge upp borde ju ringa på alla tänkbara frekvenser. Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att det var oerhört korkat gjort att inte fortsätta min utredning efter provresultaten, att inte lyssna på varningarna min kropp gav mig. Men det är lätt att vara efterklok.
 
Mitt första, och allra viktigaste, tips till er som tycker er ana varningsklockor hos er själva eller någon i er närhet: ta det på allvar.
 
Det blir så himla mycket lättare om en löser upp knutarna direkt istället för att slå dubbelknut på dubbelknut.
38 kommentarer

Sammanfattning vecka: 38

Sammanfattningar

Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Hade inga planer till denna vecka, himla konstig känsla. Jag älskar allt planera och strukturera upp mina dagar, men det är även en av de sakerna jag har absolut svårast med nu. Jag får helt enkelt inte ihop mina dagar ordentligt. Jag försöker planera upp dag för dag, och det ser exempelvis ut såhär:

och som inte var planerat:
Efter Spanien låg jag i sängen typ tre dagar och bara sov. Inte för att resan var jobbig eller svår att ta sig igenom, men nya intryck är inte alltid bara kul och spännande som utmattad. I lördags åkte jag i alla fall till Charlotte en stund. Pratade om livet över en ostbricka och kramades med denna lilla filur, hennes Olivia.

och något nytt jag gjorde:
Fotograferade ett foto i timmen från min lördag som ni ska få se senare. Det är nytt för denna lille blögg i alla fall!

Ett tips från veckan:
Ångestpodden! Jag har länge läst och hört om denna podd men inte riktigt tagit mig tid att själv lyssna, tills i torsdags. Att höra någon prata om ångest, om prick de känslorna som jag själv känner, är lugnande när en är mitt i berg- och dalbanan. Podden är även väldigt lärorik för er som lever med eller känner någon som har ångest. Lyssna, lyssna!

Veckans upptäckt:
Använd aldrig billig ost när ni gör pizza, det blir allt annat än gott.. :(

Godaste maten jag lagade:
Vi lagade pizza för gång nummer två denna vecka (till lördagsmiddag denna gång), det blev till skillnad mot fredagens väldigt gott! Jag hade svamp, paprika, lök och oliver på min, + mozarella.

Veckans musik/film/serie:
Dokumentären First Contact: Lost Tribe of the Amazon, en intressant doku om en isolerad stam i Amazonas som helt plötsligt sökte kontakt med människor, något som både är spännande och oroväckande. Se den! Jag kikade via Netflix.

Veckans självis:
Har inte tagit en enda självis denna vecka?? Tänker direkt på detta. Måste åtgärdas direkt, så här får ni en purfärsk som då är en dag sen egentligen. Helt okontrollerbart hår för övrigt.

Veckans känsla:
Är så glad över att Spanien var så fint, sitter lite fast i den tanken än. (Del ett och två av Spanien finns att läsa om och se här och här för den som missat.) Annars rätt konstig känsla i kroppen: jag har fått tänka om i min process att bearbeta pappas sjukdom eftersom jag får ångest av att få ångest, vilket jag får varje gång jag försöker tänka på eller prata om alzheimers. Fått ”hemläxa” för att lära mig hantera ångestkänslorna men hatar fortfarande när det känns som bröstkorgen ska implodera eller hjärtat slå sig ut genom revbenen.

En klädsel från veckan:
Jeans + tröja från mamma med jacka och halsduk. Och tofflor, tänker maxa september så länge vi har värme. Och ni kan vara lugna, mitt hår är inte flötigt utan nyduschat och blött :))

Veckans gif:

Honey Boo Boo får stå för veckans peppande ord.

Veckans betyg:
Vecka 38 landar in på 4/5. Det har på många sätt vart en jäkla skitvecka, med ångest och flertalet timmar med vila. Men den har också vart rätt så fin emellanåt, som när jag fick krama Otto igen efter en vecka utomlands.
 
Sådär peeps, det var min vecka 38 det! Hur var er vecka? Jag hoppas på bra, men berätta gärna.
 
Den här veckan kommer jag bjuda er på lite smått och gott från mina utkast. Ni var en hel del som i undersökningen svarade att ni ville veta mer om utmattningssyndrom och min sjukskrivning. Jag har förberett fyra delar i en serie om utmattning, så jag tänker att vi kan kika på del ett någon dag snart. Men jag vill passa på att fråga er en sak först: är det något speciellt ni vill veta? Det blir lätt att en bara drar iväg när en pratar om ångest, sjukskrivning och att gå in i väggen. Är det något specifikt ni undrar över eller vill ha svar på, som jag kan ta med i dessa delar? Det går såklart bra att ställa frågor under tidens gång, men har ni några funderingar redan nu är de välkomna fram i kommentarerna eller till info.lindbergellen@gmail.com så har jag något att förhålla mig till i del ett.
Vi hörs!
15 kommentarer

Spanien, del två: hundgården, min favoritmyra och en hjärtskärande sanning

Resor och äventyr
Hörrni, det är dags att kika på del två av min resa till Spanien! Men innan vi hoppar direkt in i hundgården vill jag passa på att nämna att det numera finns en Facebook-sida för denna lille blögg, ni hittar den HÄR. Kika gärna in där och gilla sidan, så får ni upp alla nya inlägg + annat roligt bloggrelaterat i ert flöde. På så sätt missar ni förhoppningsvis inga inlägg eller så. Det hade dessutom gjort mig superglad!
 
Se så, nu kör vi vidare med Spanien, del två!
 
TISDAG
Vår resa till Spanien var en liten kombination av chillax-semester (till största del) och volontärarbete (Anna drog det stora lasset här), vissa morgnar åkte vi därför till en hundgård en bit bort för att mysa och promenera lite med hundarna där. Morgonljuset och dimman, så himla fint bland bergen. 
 
Den här morgonen gick jag och Maria (Johans mamma) en liten promenad själva runt gården, innan hundarna kopplades och följde med ut.
 
Den här hundgården (alltså inte den vi bodde på, utan ”2:an” som ligger en bit bort) ligger inne på en avokadogård. SOS Animals hyr alltså marken av en avokadoodlare, så hur drömmiga är inte dessa promenader? Avokados prick överallt, citroner över huvudet och meloner och pumpor längs promenadvägen. Och ja, jag både provsmakade vindruvor och tog med mig ett par avokados hem.. hehe!
 
Morgonpasset i hundgården går ut på följande: hundarna får mat, promenad och sen en himla massa gos. Det sistnämnda är min favorit.
 
Det är verkligen något speciellt med dessa hundar, så himla fina inombords. Och jag erkänner: det är svårt att vara här utan att vilja ta med sig minst en hem. Titta bara! Känner ni någon som tagit en hund från exempelvis Spanien förresten? Kanske till och med från SOS Animals? Berätta gärna, tycker det är en sån himla fin grej!
 
Piper var väldigt intresserad av min kamera, bönade och bad om ett par selfies.. hehe! Så ivrig att linsen blev lite kladdig av en viss tunga.
 
Och detta, min absoluta favorit: Myra! Ett riktigt charmtroll och queen av chillax.
 
Myra har en charmfaktor som slår i taket direkt! Hon saknar ett par tänder i munnen vilket gör att hennes tunga hänger ut lite på sidan. Hon är brunorange som fler av de andra hundarna (många är någon variant och korsning av podenco), men Myra har till skillnad från de andra mer kroppen av en tax. Anna gissar på att hon är podenco maneto, men det är alltid svårt att veta när det gäller gatuhundar. Hur som, hon är sockersöt! Och det bästa av allt: hon flög med oss till Sverige och bor nu hos ett fint par i Stockholm.
 
Det här är Olly, den enda stora hunden på 2:an. Han gick mest runt och höll koll på de andra, gårdens lilla polis ungefär. Men låt er inte luras av hans storlek, han var en riktig mysbjörn han också.
 
Även att det är så himla fint att sitta med hundar runt sig och bara mysa hela, hela tiden är det så hjärtskärande att veta att majoriteten av dem blivit lämnade eller övergivna på ett eller annat sätt. Vissa hittas i plastpåsar med dubbelknut, andra hittas fastknutna vid grindarna på morgonen för att de gamla ägarna tröttnat eller inte längre har möjlighet att ge dem ett hem. En del hittas såklart springandes på gatorna, andra räddas från hem eller gårdar där varken mat eller vatten är en garanti. Men trots att flera av hundarna verkligen har anledning att tvivla på, och ibland även avsky, människor är de så himla kärleksfulla och fina.
 
Nog för denna gång! I nästa del fortsätter vi på tisdagens äventyr, först ännu mer hundar och sen ska jag visa er vårt första dopp. Och inte vilket badställe som helst, utan kring ett vattenfall. Blir inte mycket drömmigare än så. Vårt fina äventyr vid vattenfallet slutade dock med polis inblandat.. men som sagt, mer om det nästa gång! (hoppas ni njuter av cliffhangern :)) hehe!) Tills dess, ha de’!
 
Är ni nyfikna på SOS Animals eller hundarna och deras kompisar finns mer info på SOS hemsida, klicka då HÄR, eller på deras Facebook-sida HÄR. Har ni några frågor eller funderingar kring resan, hur det går till som volontär eller hur en bokar en hund är det som vanligt bara att hojta till i kommentarerna eller maila mig på info.lindbergellen@gmail.com så tar jag hjälp av Anna för att ge er bästa möjliga svar. 
 

Vill du läsa mer om resan till Spanien? Här finns de tidigare delarna:

 
21 kommentarer

Spanien, del ett: resan till Stockholm, flyget till Spanien och första intrycken av ett nytt land

Resor och äventyr
Heeeej allesammans! Vill först bara tacka så himla mycket för allt under tiden jag vart på semester, ni är fantastiska. Tusen tack för responsen både här, här och här!! Så fint att komma tillbaka till er.
 
Jag har haft en jättefin vecka i Spanien. Jag åkte dit med ungefär noll förväntningar och tankar, min plan var ju mest bara att få en chans att koppla av till hundra procent och bara vara. Och det var definitivt lättare att släppa allt för ett par dagar där borta. Jag tänker mig att jag visar er resan i kronologisk ordning (så gott det går) och förklarar allt där emellan. Det blir dock uppdelat på ett par inlägg, så jag tycker vi kastar oss direkt in i del ett: resan till Stockholm, flygningen till Spanien och första dagen där!
 
Sent, sent på lördagskvällen packade jag min resväska och tog den sedan med mig till bussen klockan tio på söndagsmorgonen. Jag bor ju lite off när en ska resa med flyg, så jag satt först nästan fem timmar på en buss till Stockholm. Jag fördrev tiden med American Horror Story, och kan vi nu bara ta ett par minuter och ta in hur fint cirkustältet är nedan. (Hatälskad serie förövrigt. Har ni sett? Jag är snart klar med fjärde säsongen, men tycker inte riktigt att tredje och fjärde håller samma nivå som första och andra.)
 
Och detta: varje, varje, varje gång jag åker buss till Stockholm börjar jag göra mig redo för ankomst när en börjar se lite byggnader och känner att en nog är framme. Varje, varje, varje gång har jag dock så himla fel. Sitter sen typ en halvtimme och svettas i jacka och glor ut genom rutan eftersom byggnader inte innebär att en är framme i större städer :)) 
 
När min buss väl parkerat och jag hittat min resväska mötte jag upp mitt resesällskap, Johans syster Anna. Anna har tidigare både besökt och bott ett år på hundgården i Spanien som vi skulle besöka, så mina dåliga nerver kände sig ändå i säkert sällskap efter att jag mött upp henne på stationen. Vi fördrev lite tid på NK och åt sedan vegotaco!
 
När vi mättat våra magar mötte vi upp Malin och gick till ett mysigt fik på söder. Malin peppade oss massor inför resan, även hon har nämligen koppling till hundgården. Dessa två träffades där nere för en herrans massa år sen och har hållit ihop sedan dess. Väldigt fint!
 
På vägen hem från fiket stannade vi och dreglade lite över utsikten, himlens färg och hur fruktansvärt fint livet är ibland.
 
MÅNDAG
Klockan ringde på en helt omänsklig tid på måndagsmorgonen, vårt flyg gick nämligen redan vid 06. Kändes mest som jag gick med halvöppna ögon genom hela Arlanda, luktade på dyra parfymer och smörjde in händerna i blomsterlotion i taxfreen medan jag sov. Typ. Men strax innan sex gick vi iallafall på planet och sen bar det av!
 
Resan tar bara fyra timmar lite drygt, och jag sysselsatt mig med lite av varje. Sov en del, lyssnade lite på relax-playlists jag lagt offline dagen innan och försökte även läsa lite i en ny bok jag köpte på NK. Jag vet allt det här, med finkonstiga meningsuppbyggnader och kapitelbeskrivningar som går som pilar genom hjärtat. I vilket höstterminen startar, och lungcancern äter liv till förmån för död.
 
Runt klockan halv tio på morgonen började vi närma oss vår destination, Malaga! Jag åkte som sagt med noll förväntningar eller tankar om Spanien och blev direkt så himla fascinerad över hur bergigt landet är. Redan från flygplanet syntes de vita små bergsbyarna i dalarna, böndernas odlingar gjorde dessutom fina mönster på marken när en såg dem lite ovanifrån. Både fint och skönt för ögonen.
 
På flygplatsen hyrde vi en bil och snurrade sedan några varv på vägarna innan vi kom fram till Coin, vår lilla by och hundgård. Vi kom fram till gården ungefär precis när siestan börjat för alla volontärer, så vi kikade mest runt och hälsade på hundarna en gång innan vi själva la oss och sov ett par timmar. På kvällen åkte vi iväg och åt pizza. Mycket bra förstadag!
 
Jag var så stolt över mig själv när vi landade i Spanien och till slut kom till gården och la oss för att vila. Bara att åka någonstans med buss är tillräckligt för att jag ska känna mig stressad, få ångest och ogilla läget. Jag behöver dessutom fortfarande vila under dagarna för att orka med, och det är inte alltid oproblematiskt att hitta en lucka till det när en är iväg hemifrån. Men det känns som att detta dygn, från att vakna ensam i lägenheten till att somna i Spanien, gick väldigt bra med tanke på omständigheterna.
 
Jag somnade gott på kvällen och vaknade sedan på tisdagsmorgonen för ett pass med hundarna, men det kikar vi på en annan gång!
 
Nu är jag nyfiken på vad ni gjort under min vecka i Spanien! Jag tänker att vi hoppar över veckosammanfattning för 37 eftersom ni ändå kommer få se prick allt i spanien-inläggen, men jag är därför nyfiken på hur er förgående vecka var. Hände något roligt? Åt ni något ovanligt gott eller längtade ni efter något spännande?
13 kommentarer