Ni var en himla massa som ville veta mer om utmattningssyndrom i min undersökning, så jag tänker att det kan vara bra att vi berör ämnet. Jag har själv svårt att förstå situationen jag hamnat i, men jag tänker då också att det säkert är svårt för andra att förstå. Jag vill dessutom prata om det för att göra andra uppmärksamma på signaler och tecken på när det börjar gå åt skogen.
Jag kan vara exemplet på när det gått för långt så att ni slipper vandra samma stig, så att säga.
Jag tänker att vi börjar kika på de fysiska symptomen min kropp hade och hur det kändes att inte känna medan varningsklockorna ringde på alla tänkbara frekvenser. Så fortsätter vi senare med den utlösande faktorn, och vad som egentligen gjort att jag inte velat känna efter.
Jag började misstänka att något var fel i mig under tidigt 2016. Jag var obotligt trött och det spelade längre ingen roll hur mycket, lite, länge eller kort jag sov. Jag blev aldrig utvilad. Jag fick besök av huvudvärk flera gånger i veckan, hade konstig värk i kroppen som kom och gick och feber/förkylning ungefär varje månad. I februari var jag två veckor på semester i Indien och under vistelsen där träffade jag en ayurveda-läkare som sa åt mig att uppsöka sjukvård hemma i Sverige, eftersom det inte är normalt att ha feber en gång varje/varannan månad. Sagt och gjort, “ta prover på allt, så mycket det bara går”. Jag visste att det stod mellan fysiskt brist (ex, brist på järn) eller psykiskt fel (ex, utmattning) men hoppades såklart på det förstnämnda. Provresultatet kom tillbaka positivt i den bemärkelsen att det inte var något fel med min kropp fysiskt, negativt i den bemärkelsen att det då handlade om något helt annat.
Istället för att fortsätta utredningen om vad som var fel gjorde jag vad som kändes lättast för stunden: ignorera och låtsas som inget hänt. Jag minns att jag tänkte att det nog ändå inte gjorde något, eftersom jag om ett par månader skulle ha sommarsemester och då hade “all tid i världen” att vila. Alla tidigare tecken och symptom (alltid trött, ofta huvudvärk och ständigt febrig eller förkyld) fortsatte såklart under kommande månader, men de fick sällskap av bland annat yrsel, stickingar och domningar i benen och armarna, koncentrationssvårigheter och ett oerhört dåligt minne. Jag hade svårt att få ihop mina dagar med planering och struktur, något som tidigare verkligen vart min styrka. Till slut var det svårt att ens hålla fokus när jag läste mail, och när jag väl tagit mig igenom längre texter hade jag glömt vad som stod längre upp.
Men jag fortsatte mitt liv i tvåhundra knyck utan att blinka. Det blev april, maj, juni och jag bet ihop tills käkarna värkte.
Jag skapade mig omedvetet två knep för att hålla mig ständigt sysselsatt. Det första var att sova, mycket. Jag sov alltid så att jag knappt hade marginal till jobbet (definitivt ingen frukost eller “skön stund” på morgonen) och när jag kom hem från jobbet höll jag igång till det att jag “fick” gå och lägga mig. Klockslaget för det var någonstans runt sju på kvällen. Om Johan jobbade länge en kväll eller var på träning la jag mig alltid och sov en stund, för att låta honom väcka mig till middagen.
Knep nummer två var att arbeta, konstant. För ungefär prick ett år sedan förändrades mina arbetsuppgifter och det senaste året har jag ägnat många av mina arbetstimmar åt förbättringsarbete och affärsutveckling. Jag har ovanpå detta vart team leader för två grupper samt allmän support av allt från kundservicefrågor till felmeddelande i vårt affärssystem. Och jag älskar mitt jobb. Det är utvecklande, spännande och intressant varje dag. Jag möter problem som behöver lösas och jag får vara kreativ och klura på smidiga funktioner för att förenkla arbetet för vår personal. Jag växer i mitt arbete och jag växer som människa. Mitt problem var bara att arbetet tillät mig att jobba många fler timmar än åtta om dagen eftersom det alltid fanns något att göra – och att jag mer än gärna jobbade all vaken tid jag hade.
Och det är svårt att beskriva känslan av att inte känna. När en liksom inte vågar känna efter inombords (gissningsvis för att en innerst inne vet att något är fel) och därför helt enkelt slutar med det. Likgiltighet. Bottenlös tomhet och total uppgivenhet. Jag slutade bry mig, det var liksom lättast att inte känna alls när valet var ångest. För så fort jag öppnade upp lite, lite på det stängda locket började hjärtat slå dubbla slag och jag kunde inte komma bort från känslan av att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen, krossa vartenda revben på vägen om det krävdes.
Så jag förseglade locket, låste och kastade nyckeln.
Tänk vilket fantastiskt varningssystem vi har i kroppen. Som fungerar och arbetar helt per automatik, och det enda vi egentligen behöver göra är att lyssna på signalerna. Varningsklockorna som ringer när kroppen börjar säga ifrån och ge upp borde ju ringa på alla tänkbara frekvenser. Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att det var oerhört korkat gjort att inte fortsätta min utredning efter provresultaten, att inte lyssna på varningarna min kropp gav mig. Men det är lätt att vara efterklok.
Mitt första, och allra viktigaste, tips till er som tycker er ana varningsklockor hos er själva eller någon i er närhet: ta det på allvar.
Det blir så himla mycket lättare om en löser upp knutarna direkt istället för att slå dubbelknut på dubbelknut.
Honey Boo Boo får stå för veckans peppande ord.
