Jag sover sämre nu. Vaknar minst en gång om natten och undrar vart jag är. Är varm och klibbig på kroppen men kan andas ut, jag är hemma.
Det är nog stresspåslag och oro som gör att jag drömmer att Otto springer bort i skogen eller jagas av krokodiler. Det är nog skolstart och höstens början och Ottos alla veterinärbesök som gör att jag tänker en extra gång på om jag släckte taklampan och stängde av spisen innan jag gick hemifrån. Om jag verkligen drog ut sladden till plattången eller kanske lämnade dörren olåst.
Jag skrev om att dra ner tempot och sedan försvann tio dagar. I mig hände aldrig vecka 39.
Det är söndag och jag vaknar alldeles för tidigt och kan inte somna om. Morgonsolen sipprar inte in genom persiennerna än och när jag går ut på promenad en timme senare sover Malmö fortfarande utanför min dörr. Alldeles för tidigt, alltså.
Jag rör ihop en granola som rostas i ugnen medan jag äter frukost i soffan.
Vi gjorde hummus i lördags. Promenerade hem med loppisfynd i påsar och en baguette under armen. ”Jag känner mig så fransk så!” sa han och log. Baguetten och hummus blev vår sena lunch den dagen. Hummusen blir pålägg på mina rostmackor den här tidiga söndagsmorgonen.
Och en smoothie på mango, hallon och banan.
Icke att förglömma.
När en hel vecka passerat utan att fastna är en extra god frukost mitt bästa knep för att hitta tillbaka. För att vakna upp ur den där evighetslånga dvalan jag hamnar i mellan PMS-cykler och stresspåslag.
En sked smoothie och ett stycke pervasive information architecture. En tugga rostmacka och en sida kurslitteratur till. Om igen och om igen.
Jag viker tvätt, somnar på soffan, fotograferar till kamerabatteriet tar slut. Ser bara ett avsnitt till och tänker att jag tar tag i den här dagen om en stund.
Ibland blir det så,
och det är okej.
